Corbyns utnämnande av gamle bundsförvanten John “Jag är ingen konsensuspolitiker” McDonnell till finansminister (Chancellor of the Exchequer) innebär faktiskt ett ljudligt Fuck you till alla de som rådde honom att gjuta olja på vågorna och utse, inte bara någon med trådar till centristfalangen inom Labour, utan en kvinna därtill, till exempel Angela Eagle. Ingen av de fem viktigaste posterna har gått till en kvinna, även om en knapp majoritet av hela skuggkabinettet är kvinnor.

Det råder också en del förvirring om EU-frågan. Nye skuggutrikes Hilary Benn (son till Tony) har sagt att det är “under alla omständigheter” utselutet att Labour ställer sig på nej-sidan, medan McDonnell säger att ett beslut får vänta tills David Cameron kommer med definitivt besked om vad han förhandlat fram med europeiska partners.

Intressant att läsa är också Roy Greenslade om vad som ser ut som Corbyns totala brist på mediestrategi, men som kanske egentligen är ett väldigt smart drag: att vara men inte synas, och noggrant planera sina få medieframträdanden för maximal effekt.

Corbyns femtionio procent av rösterna är mer än Blair fick i partiledarvalet 1994, om än under helt andra röstningsprocedurer. Han fick som väntat stort stöd bland “partisympatisörer”, som bara behövde betala £3 i medlemsavgift för att få en röst, en grupp som man befarade skulle inkludera ett sort antal mullvadar både från vänster och höger, men som verkar i det stora hela legitima röster. Det lite förvånande är att han fick ett relativt kraftigt stöd bland reguljära partimedlemmar, och lite mindre förvånande från fackföreningsfolk.

Framtiden får förstås utvisa en hel rad potentiella problem, såväl som icke-problem, med Corbyns ledarskap. Hur electable han kommer att bli i parlamentsvalet 2020 är det knappast någon mening med att spekulera om (även om många ändå gör det). Det är alltför många variabler med i spelet, inte minst (som jag nämnt förut) de konservativas fortsatta öden och äventyr i och med EU-omröstningen nästa år. Corbyns utrikes- och försvarspolitiska ställningstaganden kommer att bli oerhört viktiga: han har redan sagt nej till Syrien/ISIS-bombningar. Men sedan: EU? Nato? Ryssland? Trident?

Det är i alla fall ingen tvekan om att Corbyns framgång är av Syriza/Podemos-karaktär: ett djupt motstånd mot austerity-politiken, en vilja till en ny och ärligare slags politik (och politiker), inkluderat ett nytt sätt att tala om politik. Det är inte alls omöjligt att Corbyns målsättning kan bli verklighet: att skapa en massrörelse kring denna nya slags politik, och en gräsrotsmedverkan i formandet av politiken, inkluderat sociala media. På det här organisatoriska planet har han tur i att Tom Watson samtidigt blev vald till vice partiledare: en oerhört smart politisk operator, och dessutom förstås the scourge of Murdoch när det begav sig häromåret.

Intressanta tider, som sagt. Hur kommer Corbyn att agera gentemot det halvdussin Labour-MP:s som redan sagt nej till poster i skuggkabinettet, för att inte tala om alla medelklassröstare ute i landet som verkade ha gett upp hoppet om Labour? Hur många Ukip-röstare får han med sig (ett avsevärt antal, enligt en del mätningar) och hurdant blir Labours förhållande till SNP? Det här blir ett ämne att återkomma till.

Så i morgon kväll gäller det: blir vänsterkandidaten Jeremy Corbyn Labours nästa partiledare? Det ser så ut. Idag nominerades Sadiq Khan till Labours kandidat till borgmästarvalet nästa vår. Blairiten Tessa Jowell ledde hela vägen, men Khans nominering ses nu som en bekräftelse på partiets kraftiga vänstergir efter valet.

En av de saker jag själv gillar med Khan är att han ställer sig positiv till hyreskontroller, typ Berlin, och ökat kommunalt bostadsbyggande i London, för att stoppa den sociala rensning av innerstaden som nu pågår. Boendet har faktiskt blivit en politisk ödesfråga, och inte undra på det. Vi kan inte alla starta mikrobryggerier och bo i vindsvåningar.

Tidigare om Corbyn här och här.

Clerkenwell är ett av mina favoritområden i London. Kyrkan står mitt i byn: St James Parish Church på Clerkenwell Green. Det var just här Fagin och Lurifaxen lärde Oliver att bli ficktjuv. Eftersom det ligger strax utanför City of London har det alltid varit hemvist för fritänkare och radikaler. Urmakare, tryckerier och revolutionärer. Här börjar alla 1:amajdemonstrationer. Här drev Lenin Iskra tills han (av skatteplaneringshänsyn, antagligen) flyttade den till Geneve. Här hittar man nämligen de stora platserna för folk att samlas på, inte bara Greenen, utan också det beryktade Spa Fields. Mitt i alltihop ligger Smithfields Market, med sin odör av döda djur och goda stekar. Nere i Clerkenwells sydöstra hörne finns dessutom en annan favoritplats, Bunhill Fields, som jag skrivit om förut. Det här är för mig Londons centrum, om än inte i geografiskt mening (det är Charing Cross). Men i alla andra meningar.

Jag sitter och skriver ett avsnitt om The Black Shirts i London på 1930-talet och framåt. Det är inte mänskligt möjligt att skriva om BUF och Oswald Mosley utan att tänka på Wodehouses kanske mest geniala figur Roderick Spode, 7th Earl of Sidcup och ledare för The Black Shorts (skjortorna var slut), som såg ut “som om Naturen avsett att göra en gorilla men ändrade sig i sista stund.” Här får han vad han förtjänar av Bertie Wooster:

The trouble with you, Spode, is that just because you have succeeded in inducing a handful of half-wits to disfigure the London scene by going about in black shorts, you think you’re someone. You hear them shouting “Heil, Spode!” and you imagine it is the Voice of the People. That is where you make your bloomer. What the Voice of the People is saying is: “Look at that frightful ass Spode swanking about in footer bags! Did you ever in your puff see such a perfect perisher?”

Storbritanniens motsvarighet till SMHI, Met Office, har förlorat sitt 93 år gamla kontrakt att producera väderprognoser för BBC. Det ska huvudsakligen ha med omkostnader att göra. Nu ska BBC tydligen kontraktera ett franskt eller ett nyzeeländskt bolag att träda in, och reaktionen lite varstans har blivit den väntade: “Utlänningar…?! Vad vet dom om det brittiska vädret…?!”

Underbart. Dear old Blighty…

Men Met Office är å andra sidan inte nåt man förlitar sig på, direkt. Jag kollade en gång hur vädret var just vid den platsen just vid det tillfället, alltså när dom i princip bara behöver titta ut genom fönstret och rapportera vad dom ser. Alla tre Met Office-appar jag hade (på mobil, padda och laptop) visade på helt olika väder – och ingen av dom var korrekt…! Underbart.

Nu har Corbyn dessutom stöd från Unison, den största fackföreningen (kommunalarbetare i princip). Han har majoriteten av valkretspartierna på sin sida. Det här bara rullar på. Han talar inför fulltaliga salar, folk köar för att hjälpa till i kampanjen, 170,000 har registrerat sig som röstare. Och det är full panik i Labourpartiet, en del talar redan om en kupp om Corbyn vinner. Under tiden har de konservativa utfärdat ett totalförbud mot teveframträdanden för sina ledamöter. Låt bara Labourkaoset synas i nyheterna, det räcker gott så.

(OBS: Jag har redigerat den här posten lite grand under kvällens gång)

Något märkligt håller på att ske med valet av ny Labourledare. Tre kandidater som alla bär på ett mer eller mindre tungt arv efter New Laboureran – Andy Burnham, Yvette Cooper och Liz Kendall – fick alldeles i slutet av nomineringsperioden sällskap av vänsterkandidaten Jeremy Corbyn, MP för min grannvalkrets Islington North.

Corbyn fick tillräckligt antal nomineringar (27) mycket beroende på att hans kolleger ville se en “bredare debatt” om Labours framtid, en debatt som inte bara höll sig inom konventionella Westminsterramar utan också fick sina inslag av ideologi och principer. Men ingen, minst av allt Corbyn själv, trodde han skulle bli en mycket mer än symbolisk närvaro i kampanjen, som alltså når sin kulmen strax före partikongressen i september.

Lo and behold, de senaste veckorna har Corbyn sakta men säkert tagit sig fram i ledningen. Både interna och externa opinionsmätningar visar att han ibland ligger jämsides med favoriten Burnham, och ibland ligger före honom. Idag kan alla medlemmar i Labourpartiet rösta i ledarvalen, och det är framför allt bland de unga som stödet för Corbyn är som starkast. Kan Labour alltså få en utpräglad vänsterledare i höst…?!

Tories jublar förstås inför det här scenariot (Telegraph har uppmuntrat sina läsare att betala medlemsavgift i Labour och rösta Corbyn, vilket tusentals tydligen också gjort). Mainstream Labour tar sig för pannan. Tessa Jowell stödde nomineringen av Corbyn av “debattskäl” och kallar sig nu moron för att ha gjort så. Tony Blair sa i förra veckan att de som ser det som en hjärtesak att rösta på vänsterkandidaten bör få en heart transplant…

Huvudfåran i Labour, och dess talesmän i media, ser det som ett enkelt binärt val. Vill Labour bli ett protestparti eller ett regeringsparti? Att man skulle kunna vara bådadera – trots Podemos och Syriza som europeiska exempel – ingår inte i deras kognitiva arsenal. Med Corbyn som partiledare kommer Labour att bli unelectable för kanske en generation framåt, menar man.

Jag är inte så säker på det, inte minst för att den inom- och utomparlamentariska dynamiken har förändrats under senare år, och särskilt efter valet 7 maj. Det partipolitiska Labour fick sin allvarligaste smäll någonsin i valet – långt värre än 1983, till exempel – och många ifrågasätter om partiet ens är värt att rädda i sin nuvarande form och med sin nuvarande politiska inriktning.

Eller som den konservativa journalisten Matthew d’Ancona skriver i The G i morgon:

The general election result suggests that the conventional rules of politics have not changed: on which basis Labour would – if Corbyn became leader – split, lose, and perhaps do both. The Tories would be the conspicuous beneficiaries.

But what if the rules have changed? What if Corbyn’s moment in the sun is more than an anomaly, a quirk, an exception that proves the rule? The smart politician allows for such possibilities. Which is why smart Tories, far from gloating, are asking themselves if this is the start of something; and if so, of what?

Men jag är också tveksam till Jeremy Corbyn själv, trots att han kryssar i en hel del rutor i min egen åsiktslista: mot Irakkriget, för renationaliseringen av järnvägen, mot nerskärningarna, för en dynamisk progressiv taxering, osv.

Men han är också en något slirig figur, av en typ man ofta ser hos gammaldags engelska vänstergängare. Det är svårt att sätta fingret på några principiella övertygelser hos honom: i frågan om in-eller-ut ur EU, eller i frågan om förhållandet stat/marknad, till exempel.

Och så har vi förstås hans uttalade stöd för den klerikala fascismen, inte bara Hizbollah och Hamas (båda partier som ju har judeutrotningen inskriven i sina konstitutioner) utan också mörkermän som Raed Salah, ledare för Israels Islamistiska Rörelse.

Det här kryperiet för den islamistiska “tomtenazismen” (©Rasmus Fleischer) är, tragiskt nog, alltför vanlig inom den brittiska vänstern, något som exempelvis just Nick Cohen ständigt påpekar och något som Corbyns supportrar väldigt sällan nämner. (Corbyn själv är notoriskt defensiv om frågan, se t.ex. en nylig intervju med Channel 4 News).

Trots detta har Corbyn utan tvekan – och mot all förmodan – fått igång en ordentlig debatt om Labours förgångna och framtid, om Labours ideologiska själ, rent av. Det kan bara vara av godo.

Bakgrund, om man missat det.

Jag tillbringade eftermiddagen på Mount Doom i Mordor, dvs Sky TV:s högkvarter i Isleworth i västra staden, halvvägs till Heathrow. Jag hade ingen aning om att det var ett sådant jättekomplex, ett helt industriområde för produktionen av, tja… [fyll i själv].

Jag tog nämligen Saurons shilling och gjorde en voiceover-promo för en norsk komediserie Sky har köpt. Den heter “Dag”. Och, ja, vad kan jag säga… trailern såg ju rolig ut. Vi studioproletärer undrade om det skulle uttalas “Daag” (som i Hammarskjöld) eller “Dag” (som i Dr John‘s “…dag me to my heart“).

Vi gjorde alltså två versioner av allting. Det tar sin tid, det tar sitt tålamod, och det tar sin ljudtekniker, Greg i det här fallet. Ljudtekniker är som AA guys och tjecker och iranier – alltid skittrevliga. Utom Ahmadinejad då. Och Hušak. Och kanske några andra.

På t-banan tillbaka hörde jag Gideon Osborne förklara sin nya budget. De fattiga är i princip moraliskt inkompetenta och ska inte få några mer bidrag. Särskilt om de är mellan 18-21, arbetslösa, och inte har privata medel från The Bank of Mum & Dad.

Jag klarar inte tunnelbanan i mer än en 20 minuter åt gången, särskilt inte tre timmar före en strejk, så jag klev upp i dagsljuset vid Kings Cross och tog 73:ans buss hem. Då hade solen börjat skina.