Jag anade det värsta med den här regeringen, men detta tar verkligen kexet. Man ska nu förbjuda public bodies (alla institutioner som uppbär allmäna medel) och studentorganisationer att av princip sluta investera (divest) i, eller köpa från, bolag som är inblandade i vapenhandel, fossilbränsle, tobaksprodukter, och Israels illegala ockupation av Västbanken.

Man får så klart tycka vad man vill om sådana divestments och bojkotter. Jag håller för det mesta med dem. Men inte bara är ju detta så antidemokratiskt det vill bli. Konservativa Partiet tänker nu lagstifta mot en av kapitalismens grundsatser: efterfrågan och tillgång. Konsumentvalet har satts ur spel. Det här är att ta bort något av de sista resterna av etik ur den uråldriga processen köpa/sälja.

Vi lever i märkliga, amoraliska tider.

Fackföreningarna här över står inför Konservativa Partiets attacker på många rättigheter man kämpat för i decennier. Dags att ställa sig upp! Ähm, eller ja, skriva under på ett upprop. Och skriva en liten sak för sakens skull:

You belong to a union for much the same reason you tie your bootlaces: otherwise you trip up. And you belong to the union that deals directly with the work you do. In my time I’ve been a member of the Swedish Metal Workers Union, because I worked at the Volvo car factory for a year in the 70’s. I was part of Swedish Equity for a while, when I wrote and acted in plays. After 43 years in Britain, I’m now a member of the NUJ because I write mostly in English, it’s my root language; because the state of British journalism concerns me greatly; because our rights and conditions are being undermined almost daily; and finally because I can think of no better organisation to protect the freedom of the press, and freedom of speech generally. – Gunnar Pettersson

Så nu vet ni det. Också. Up the workers!

Lord Lucan har äntligen dödförklarats, efter att sonen och arvtagaren George Bingham gått till High Court. Det är en historia som beledsagat alla mina år i Storbritannien, som en efterhängsen och lite korkad valp. Ryktena om att han fortfarande var vid liv blev en krok för komiker att hänga upp sina gags på. Nån gång om året skrev tidningarna – vanligtvis Daily Express – om att han siktats som hippie på Goa, eller bartender i Marbella, eller spårvagnschaufför i Göteborg. Troligast dränkte han sig i Kanalen strax efter mordet 1974. Men man vill ju gärna tro det ihärdiga ryktet att han sköt sig och att kroppen blev mat åt tigrarna på John Aspinall’s privata zoo. Det skulle inneburit en grad av magnifik meningslöshet som präglade just den klass och det sociala stratum Lucan tillhörde, det så kallade ‘Clermont Set’: salongsnazistisk aristokrati med låga IQ-värden och alldeles för mycket pengar. Det hör till det här landets positiva sidor att figurer som Lucan blev praktiskt taget omöjliga efter 1974, eller i alla fall att de hade förstånd nog att hålla sig kvar innanför de sammetsklädda dörrarna och inte göra något större väsen av sig i offentligheten.

Här är då i korta drag dealen Cameron fick av Tusk/EU inför folkomröstningen, som förmodligen nu kommer att äga rum samma dag jag blir pensionär: 23 juni…! (Jag skuggar alltid världshändelserna på det här viset…) Cameron verkar ha fått substansen i vad han var ute efter, men det når inte alltid ända fram, vilket ut:arna kommer klänga sig fast vid.

Det brukade aldrig finnas barn på pubarna. Det gör det nu.

Förr i världen hade vi den emblematiska bilden av ungarna utanför på trottoaren med a pack of crisps and a can of Coke medan morsan och farsan tog sitt glas vittvin och en pale ale därinne. Det berodde inte på att man ville hindra ungarna från att ta intryck av alkoholförtärande vuxna, alltså vad jag ofta tänker på som den moraliserande “svenska” förklaringen. Det var helt enkelt bara för att puben betraktades som en vuxenoas, dit man slinker undan för ett par timmars semester från barn, jobb, bekymmer, världen.

Nu är det annorlunda. Den här tiden på året är pubarna fulla av julfestande människor och många har sina barn med sig. Men de är till 99% spädbarn, inte jobbiga femåringar, snoriga tioåringar, eller uttråkade fjortonåringar. Det finns fortfarande kvar en slags regel som säger att under-18 är OK, men bara om det också är under-2. Det beror väl helt enkelt på att föräldrar till 5/10/14-åringar inte går till puben, i alla fall inte på samma familjeinklusiva vis.

Men det är – fortfarande – lite konstigt att se en liten batting sittande i ölpölarna på bardisken medan farsan beställer in en ny runda.

Idag är det dessutom fyllnadsval i Oldham, efter Labourveteranen Michael Meachers död. Det blir det första riktiga testet för Jeremy Corbyns ledarskap. Meacher hade en bekväm majoritet på 15,000 och frågan är, säger de flesta, precis hur mycket av den majoriteten Labour kommer att förlora. Katastrofen vore om segern gick till tvåan i opinionssiffrorna, Ukip. Det här är alltså ett sådant klassiskt Labourterritorium – hög arbetslöshet, postindustriella ruiner, stor muslimsk befolkning, stark Ukipnärvaro – som de nu helt självförskyllt håller på att förlora greppet om, det ena efter det andra. Går det riktigt dåligt så sitter Corbyn inte alls lika säker längre.

Katastrof avvärjd: Labour vann en bekväm seger över Ukip, med en marginal på över 10,000 röster, och ökade dessutom sin andel av rösterna, om än med ett relativt lågt valdeltagande (strax över 40%).

Omröstningen i parlamentet kommer visserligen först nästa vecka, men det är dejà vu all over again… Det ser ut som UK kommer att bomba IS. Samma idiotiska resonemang, samma bristfälliga legalitet, samma tomt skramlande faktoider: den här gången inte att Saddam kan bomba oss om 45 minuter, utan att det finns 70,000 marktrupper som kan strida på marken mot IS. Det finns mellan 60-70,000 oberoende trupper som har fullt upp med att strida mot Assads styrkor uppdelade på flera hundra smågrupper, ibland dem al-Qaidarelaterade, som har litet eller inget intresse av IS.

Och vem ska man bomba? Civila, naturligtvis, och därmed rekrytera ännu fler IS-anhängare. De som vet säger att det finns förhållandevis få IS-ledare kvar i Raqqa, de är utspridda och ständigt i rörelse. Ledargarnityret kommer inte att bli bombade, för de har internet. Alla vet att man inte vinner någonting med aerial bombardment, det behövs marktrupper. Men man vägrar sätta press på Erdogan att låta kurderna och yiziderna göra sitt jobb och isolera IS på marken, därför att Erdogans bundsförvanter tjänar kosing på olja från IS-kontrollerade anläggningar (de köper råolja för en miljon dollar om dagen…)

Men omröstningen i parlamentet kommer att gå igenom. Ett minidrama i alltihop är att det råder kaos i Labour. Corbyn ville ha inpiskat röstande mot regeringens motion, men fick ge efter och gå med på en free vote, dock inte utan att ha vunnit en slags moralisk seger med partimedlemmarna ute i landet i majoritet bakom honom, enligt mätningarna. Men det är Corbyn som ställer de rätta frågorna just nu, frågor som går till sakens kärna, bortanför svamlet från Start-the-War-koalitionens fåtöljgeneraler.

PS: Cameron anklagar Corbyn för att vara terroristsympatisör.

PS: Fel av mig! Parlamentsdebatten blev tidigarelagd, pågår just nu (här The G:s rullande bevakning) och omröstning ikväll.

PS: Läs Ewan MacAskill om Camerons ytterligt suspekta resonemang om de 70,000 trupperna…

PS: Här är en annan “som vet”, Nicolas Hénin…

PS: Och så vann bombfalangen med 174 röster… What could possibly go wrong?

PS: Detta än mer förödande om Cameron och de 70,000…

Fuck it, det blev nåt vajsing med den där tjusiga Scribd-grejen. Här är en länk i stället. Och här en analys av Ian Traynor i The G.

Ibland unnas även vi ickereligiösa våra epifanier. Efter en lätt-till-ihärdigt regnande, fruktansvärt irriterande dag på Broadway Market, med en läckande presenning, bröt plötsligt solen igenom klockan fyra, precis lagom till att vi skulle börja packa ihop. En och en halv timma senare, installerad med en Sagres på Lord Clyde, var det dags för Chelseas bortamatch mot Stoke. De hade 66% av bollen och förlorade 1-0. 🙂

Diego Costa, som bara ett exempel, är nu bara ett energibortfall. Han är ju egentligen en väldigt typisk slags hockeyspelare: den storväxte (nåja) busen man hyr in som man får offra några power plays emot i utbyte mot att han levererar värdefulla assists, och ibland till och med mål. Costa är nu bara buse, och leverar ingenting, och man ser hur lagkamraterna börjat tappa tålamodet med honom.

För övrigt. Min frånvaro beror på ännu ett veckolångt Göteborgsbesök, med svajig internet. Min gamla mammas situation har förändrats sedan i somras, och det kräver min uppmärksamhet. En dag ska jag skriva om hur imponerad jag är av den svenska äldrevården, och svensk välfärd överhuvudtaget, trots alla de problem jag förstås är medveten om. Och hur man inte får låta utlänningar som Sverigedemokraterna, och andra, ta detta ifrån oss.

Särskilt när man ser hur det ser ut häröver.

Londonhimlen är ritad med en mjuk blyertspenna, säg 4B, och staden under den ser ut som ett fotopanorama i sepia. Vi börjar närma oss min favorittid på året, månadsskiftet oktober-november. Men det handlar om nostalgi mer än nåt annat. Sällan nuförtiden ser man ungar utanför t-banestationerna med sina penny-for-the-Guys. I Frukt & Grönt-affärerna ligger inte längre högar med sju-åtta olika äppelsorter. Det enda som brukar finnas kvar av årstiden är brännlukten av smällarna, och plastpåsar som dansar en vild fandango i blåsten. Jag har börjat gå på puben igen, efter många års frånvaro – gärna The Lord Clyde på Essex Road – så jag försöker faktiskt också fylla den tomma nostalgin med lite innehåll. Om nu “fylla” är ordet. Jag måste säga att mer och mer av tillvarons olika aspekter, av livets myllrande gobeläng, låter mer förklarliga på tyska. Es ergibt einen Sinn. Men det kanske bara är jag.