Det här kan bli vändpunkten. För Brexit, alltså. Med enbart teoretiskt – eller ja, icke-existerande – stöd från Labour frontas nu Insidan av en misskrediterad premiärminister. Vänta bara tills det kommer Panamagrejer om Osborne. Det finns egentligen inte mycket samband mellan “in/ut EU” och “Panama”, men i den kollektiva och populistiska fantasin hänger allt ihop. And who’s to argue?

PS: Stor demonstration på Whitehall/Downing Street på lördag just annonserad. Reykjavik kommer till London.

PPS: Och den briljanta John Harris i The G uttrycker det mycket bättre här.

Kan bara instämma med allt som sägs om Doreen Massey, hon omvandlade hur vi tänker på städer, tid och rum. Jag har haft enorm användning av hennes texter i boken jag jobbar på nu, om London. Här ett citat ur grovversionen:

Forskaren Doreen Massey har påpekat att många som skriver om det nya London har för vana att tala om de ofantliga rikedomar som genereras och spenderas i staden, men att det ”å andra sidan” också finns en allt djupare och allt mer utbredd fattigdom: man använder gärna ordet however för att kontrastera de två ytterligheterna. Någon sådan kontrast, eller paradox, existerar dock inte, enligt Global Cities-modellen. Den ökade fattigdomen är en direkt konsekvens av, till och med en nödvändighet för, att rikedomarna ska öka.

(Doreen Massey, World City, 2007)

Det är lite svårt att skriva om den turbulenta politiska situationen i UK just nu beroende på att alla tycks ha tappat koncepterna, bildligt och bokstavligt, de senaste dagarna. Kolla The G, till exempel (men med .uk på slutet av länken, inte .int)

George Osbornes budget i onsdags var en slow motion train crash. Han började inte ens nämna siffror förrän en halvtimma in i talet. En centralpunkt är hans löfte att bringa statsfinanserna i överskott 2019-20, vilket är ekonomiskt totalt meningslöst. Men dessutom hade han mage att dra ner bidragen till handikappade till förmån för skattelättnader för de rika. Nice. 

Som följd avgick Ian Duncan Smith (IDS, vanligtvis kallad: “In Deep Shit”), alltså den f.d. partiledaren, minister för Department for Work and Pensions, och en man vars IQ ligger väldigt nära hans skonummer. Han skyllde på det orättvisa i Osbornes beslut och fick stora delar av tory-MP’s med sig. Nu är det fullt inbördeskrig i partiet, och många tolkade IDS:s avgång som ett taktiskt utslag hans ganska aggressiva Brexitposition.

Men det verkar som om rättvisemomentet spelade en viss roll för hur han agerade. Att han kunde leva med nerskärningar under sex år i regering utan att säga något är en annan fråga. IDS är en av dessa människor som är otroligt ambitiös samtidigt som han är otroligt korkad. Och gubevareoss från den typen. Dock har han orsakat seriös skada mot Cameron/Osborne – särskilt den senare – och det är ju alltid kul.

Men mindre så när man betänker att den enda som tjänar på tumultet är BoJo…

It behoves me, som det heter, att säga något om #EUref igen. Och det är att inget särskilt dramatiskt har hänt. Den egentliga kampanjen börjar ändå inte förrän mitten av april, när affischerna och annonserna och tevedebatterna och allt det andra börjar.

Men de taktiska skiljelinjerna verkar ha klarnat en del. Utsidan säger att Insidan ägnar sig åt samma manövrer som i den skotska omröstningen: Project Fear. Allt det hemska som kommer att hända om vi lämnar EU. Ingen mer Gruffalo! Ingen mer fransk ost! Kein Curry-Wurst!

The Sun har sagt att drottningen är för Brexit, men B Palace har anmält tidningen till IPSO, den låtsasneutrala nämnd som en del högertidningar inrättade som följd av phone-hacking-skandalen. Men som många sagt, vad i hela friden spelar för roll vad den människan tycker?

Utsidan är dock (hittills, och kanske fatalt) oerhört svag på att berätta vad som kommer att hända efter Brexit. Omförhandlingar om handel med resten av världen? Hur länge tar det? Kommer Artikel 50 med i spelet, och i så fall hur? Tar Frankfurt över som Europas finanscentrum?

En av de största frågorna är vad Labour kommer att göra. Corbyn har jämkat in sig på Insidan, men är påtagligt ovillig att liera sig med David Cameron. Det kommer bara ekande tystnader från Labour hittills. Taktiska allianser är inte Corbyns starka sida. Och det tycker jag är oroväckande.

Posterna numera är mer sporadiska och korta och varierande än de brukade vara, beroende på att jag ägnar mesta tiden åt betalt arbete (hoppas jag).

Men här är lite grand av en guldgruva att gräva i: sextiotalsmagasinet Oz London (1967-71) finns nu att läsa digitalt, tack vare universitetet i Wollongong, Australien (Oz Sydney var originalet). Här hittar man bl.a. unga skribenter som Charles Shaar Murray och Deyan Sudjic, som båda deltog i den “schoolkids Oz” 1971 som ledde till den långvarigaste obscenitetsrättegången någonsin.

Det brittiska sextiotalet var – inte så överraskande – mycket mindre politiskt än det kontinentala. Det var mer livsstil, frigörelse, shopping… De hade trots allt en historia att trotsa, och gjorde det lätt och ironiskt genom att anamma boerkrigets uniformer (som på Sgt Pepper) och annat retro chic. Fördelen med det är dock att de inte riktigt haft en “68-generation” som intagit chefposterna och nu styr våra liv och arvoden med en neoliberal knytnäve om kontanterna. Nackdelen, precis som för oss, är att de inte har en vänster med fantasi nog att vara vänster.

Blev George Orwell mördad? Av sin gamle Etonlärare? En rasande bra, vansinnigt spekulativ artikel (i TLS, av alla ställen) av den alltid läsvärde John Sutherland. Det går tillbaka på den till synes aldrig avslutade historien om The Cambridge Spies, här hopkopplad med Orwells notoriska lista över opålitliga kommunistelement i Storbritannien strax efter kriget. En sån där historia som borde vara sann. (Bara fotot på Andrew Gow, alltså…)

Begrunda. Michael Gove och BoJo frontar uppstädningskampanjen för att hylla Her Maj inför 90-årsdagen. Notera “Keep Calm…”-designen, en austerity nostalgia-trend som suveränt dissekeras i Owen Hatherleys nya bok The Ministry of Nostalgia. Dessutom ska Cross Rail döpas till ‘Elizabeth Line’, alltså efter någon som aldrig säger aldrig åker allmänna färdmedel.

Detta ur Ken Russell’s fotosamling, en teddygirl från 1955. Jag tror detta är en av anledningarna varför jag bor här.

“Gunnar är bäst i svenska medier på bevakning av brittisk politik (no holds barred, som det brukar heta)” – Torsten Kälvemark, Tidens tecken.

“And never forget!” – Gunnar Pettersson, Pressylta Redux.

Kommer “Borexit” att göra någon skillnad i EU-omröstningen? Det är inte omöjligt. En undersökning har visat att Johnson står som nr 2 på listan (efter Cameron) över politiker som folk säger sig “lita på” i debatten om EU. Detta alltså om en man som får vindflöjel att se konsistent ut i den frågan…

Ja-sidan kommer förhoppningsvis att rikta in sig på den inkonsistensen, för citat från honom finns i massor. Liksom på hans totalt skrupelfria phoneyness, väl beskriven av Nick Cohen (i den tidning Johnson brukade vara chefredaktör för).

Där han kan få ett inflytande är att hans “personlighet” stämmer överens med en psykologisk strategi nej-sidan kan använda sig av: att Brexit inte alls är a leap in the dark, som ja-sidan påstår, utan ett hjärtklappande rebelliskt och patriotiskt en-gång-för-alla ställningstagande, där å andra sidan ett ja bara är en trist röst för det skamfilade status quo, för more of the same…

Med en tredjedel för Brexit, en tredjedel emot och en tredjedel vet-ej är det allt att spela för, som det heter. Varje röst räknas, i motsats till parlamentsvalen där ett fåtal människor i de marginella valkretsarna bestämmer vad vi får för regering. En sak måste dock hända, och det snart: att ja-sidan får bort debatten från frågan om Konservativa partiets framtid. Det är mycket viktigare än så.

Önskar bara jag fick rösta…

Här kan man läsa The G:s sammanfattning av vad Cameron ville ha och vad han fick. Nån sa i Daily Mail, förstås, att han lovade en halv limpa och kom tillbaka med smulor. Jag undrar i själva verket hur mycket inflytande den här överenskommelsen kommer att ha på hur folk röstar i juni. Jag tror man mer eller mindre redan bestämt sig, och att det blir en knapp majoritet för att stanna kvar. Klart är emellertid att den i partiet inflytelserike Michael Gove kommer att kampanja för Brexit, möjligtvis också Boris Johnson, men i det senare fallet handlar det ju inte om EU utan om Boris Johnson.

PS: Jodå, det blir Borexit… Shameless.