Liebe Briten, wenn Ihr in der EU bleibt erkennen selbst wir das Wembley-Tor an! Så långt har det alltså gått. Bild lovar att erkänna målet 1966 om UK stannar kvar i EU.

Det har ösregnat hela natten och håller på ännu. Översvämningar i sydöstra England. Det ska vara till Brexits fördel. Opinionsmätningarna säger dels att Remain tagit en liten ledning de senaste dagarna, dels att det är för jämnt för att avgöra.

MI5 får väl fixa resultatet, som de gjorde i valet 1992.

Idag blir jag också pensionär. Min egen Brexit in i skuggriket.

Jag bestämde mig för att göra juni 2016 till ett flerfaldigt avslut. Bland annat i den meningen att jag inte längre har en hand i ens det lilla vi har kvar på marknaden. Också att jag inte längre skriver copy åt Paul Cocksedge Studio. Bland det sista jag skrev för dem var faktiskt platsannonsen för min efterträdare.

Vemodigt? Inte det minsta. Skål!

Jag får väl trösta mig med att gå och se den nya Independence Day… London i spillror. Om det slutar lyckligt kanske man äntligen kan bygga upp staden igen med en ordentlig stadsplanering.

Kommer den här giftiga kampanjen, som kulminerade i mordet på Jo Cox, att förändra utgången? Jag har uppriktigt sagt ingen aning. Jag har som många andra börjat koppla ur, och skiter i det. England – för det handlar om England, inte UK – har visat upp sin absolut värsta sida. Vi kommer att få leva med konsekvenserna länge.

Brexit må vara en arbetarklassrevolt, som den kloke John Harris skriver, men i så fall är det – för tillfället – inte en revolt jag vill vara med om. Det underliga är att jag just sitter och skriver om huruvida det var värt att bo kvar här så länge som det blivit (detta för Londonboken, som för övrigt kommer ut på Natur & Kultur nästa år).

Jag har skrivit här på bloggen om den frågan förut, och jag är fortfarande inte klar med svaret. Men det kommer. Det minsta man kan säga är ju i alla fall att jag fått ordentligt med material att basera mitt nej på. Arbetet består nu i att mobilisera argumenten för ett tålmodigt, kanske till och med kontrafaktiskt, ja.

Labourpolitikern Jo Cox har just dött av skott- och knivskador efter att ha attackerats i eftermiddags i sin valkrets i Yorkshire. Förövaren ska ha ropat “Britain first!” under attentatet.

Efter mer än fyrtio år av folkomröstningar och parlamentsval är detta den mest deprimerande, lögnaktiga, rasistiska och nu mordiska kampanj jag någonsin upplevt. Ett riktigt lågvattensmärke för demokratin.

PS: De fega uslingarna på Spectator har tydligen tagit ner den, men den finns ännu att läsa: den utmärkte Alex Massie om Brexitkampanjens skuld.

PPS: Vad Massie menade med Breaking Point, en affisch lanserad av Ukip just idag.

Mer och mer talar man om möjligheter att komma runt problemet med att folket kan rösta fel, så att det blir Brexit, trots (eller tack vare) att hela den globala politiska och ekonomiska eliten inte vill det.

En folkomröstning kan aldrig vara bindande, enligt brittisk grundlag. Sovereignty finns bara hos the Crown in Parliament, dvs majoriteten parlamentsledamöter. Och inte ens tvåhundra av 650 MP’s är för Brexit.

Man kan till exempel förhala de stadgade tvååriga förhandlingarna under Artikel 50, få en usel deal (Norge-minus, liksom) och ta en folkomröstning till om några år. Det är cyniskt och kommer sannerligen inte att minska klyftan mellan väljare och folkvalda.

Men det är möjligt. Det är i princip överensstämmande med det faktum att man aldrig kommer att ha folkomröstning om dödsstraff eftersom det i de flesta lägen skulle få en majoritet för. Liberala demokratier är liberala för att man inte låter folket bestämma.

Eller som Atatürks paroll löd: “För folket, trots folket”.

Jag gick i eftermiddags på en paneldiskussion om Londons framtid med Observers arkitekturskribent Rowan Moore och författaren Owen Hatherley, som jag skrivit om förut. Det hela var en del av Stoke Newington Literary Festival.

För de obevandrade: Stoke Newington ligger strax norr om Hackney och är lika med linser och quinoa, bevara våra bibliotek, påkostat boho, Guardianfanatiker. Ett slags right-on Hampstead.

Nu var väl diskussionen inte så förfärligt givande, det blev mest syrligheter om Garden Bridge och Walkie-Talkiekåken. Men också en bra redogörelse av Moore om den allt ojämnare kampen mellan public and private space i staden.

Vad som retade mig var dock att folk är så kassa på det här med ljud. Det var cirka 200 pers i en byggnad typ mindre landsortskyrka med högt i tak. På scenen de två huvudpersonerna plus moderatorn, alla med varsin (fristående) mik samt två högtalare snett riktade mot sidoväggarna, av någon anledning.

Ingen av de medverkande hade uppenbart något som helst hum om hur man talar i mikrofon under sådana omständigheter. Första regeln är att hålla ett jämnt röstläge från början till slut. Alla tre började sina meningar hörbart och avslutade dem ohörbart för oss i bakre hälften av auditoriet.

Vad som speciellt retar är att det är en amatörmässighet som så typisk för Stokey, så till den grad att de säkert gratulerar sig själva för att det blev lite folkligt fel. “Vi jobbar på frivilligbasis här!” Det är som med foppatofflorna. Acceptabelt för tioåringar, förbjudet för vuxna.

Detta om de opinionsmätningar som ingen kan lita på längre. Men trenden är ju oroväckande om den har grund i verkligheten, eftersom de mer pålitliga telefonsvaren speglat verkligheten bättre än online-svaren.

Konservativa partiet håller på att rasa samman. Och ingen fattar varför. Varför i hela friden skulle ett nyval före jul lösa krisen? Om Remain vinner 60-40, säger det politiska geniet Nadine Dorris, så sitter Cameron säker. Allt därunder i siffror och han är rostat bröd. Hur skulle ett nyval överbrygga den djupa splittringen? Ingen förklaring, som jag kan se. Som jag många gånger sagt, Tories kommer att splittras över Europa precis som GOP kommer att göra det över allt annat. Det blir ett helt nytt politiskt sceneri.

Med bara några veckor kvar måste man konstatera att det är en, ähm, underlig valkampanj. Frågan engagerar äldre röstare i mycket högre grad än yngre, vilket är oroande inte minst för att en del av de senare kommer att befinna sig – strung out – på Glastonbury när det gäller. Häromdagen låg Boris Johnson etta i listan på “mest trovärdiga” i debatten, trots att han gjort karriär på att ljuga rakt upp och ner. Vi befinner oss som bekant i the post-fact era, eller som jag lite motvilligt vitsade till det häromdagen trump l’oeil… Debatten syns utifrån fortfarande som en intern splittring som enbart berör de konservativa. Labour vill fortfarande inte synas som att de lierar sig med David Cameron och har en påtagligt intetsägande inställning till det hela. Corbyn säger att de driver sin kampanj på sociala media i stället. Great. Någon påstod dock idag att opinionsinstituten är överens att om alla kunde rösta med sina smartphones skulle stanna-kvar vinna 60-40. Det är ingen särskild tröst.

+ En långtext om hur USA:s Whistleblowers Protection Act inte bara slutat fungera, den har gjort Snowdens metoder – att fly med dokumenten i fickan och lämna över dem till media – den enda praktiska lösningen för att sätta ljuset på de olagligheter som begåtts och begås.

+ Jag tror The G:s Barney Ronay har helt rätt i att Mourinho är en fallande stjärna i precis lika hög grad som Van Gaal är det. Hans försvarscentrerade stil kommer inte att passa Man U:s klassiska pressa-pressaspel. Mourinho varar två säsonger, spår jag, lika länge som hans företrädare.

+ Slutet för Göteborgs-Posten? Ingenting förvånar en längre i tidningsvärlden, men det ska också sägas att jag inte kommer att sakna den i så fall. De få gånger jag läst den de senaste åren har jag tyckt den blivit ännu uslare är vanligt. Frågan är vad som i så fall skulle ta över efter G-P? En återuppstånden GHT, kanske?

+ Jag fick just reda på att Håkan Sandblad dog för några dagar sedan, en verkligt sorglig nyhet. Håkan hade ju en meritlista som få, han var radiomänniska ut i fingerspetsarna. Jag hade nöjet att arbeta med honom på 1980- och 90-talen när han regisserade en trilogi pjäser för SR-Göteborg kallad ‘Den svenska radioteaterns historia’. Han blev bara 73.