Tro inte ett ögonblick på’t, men det här är ett fruktansvärt smart första tal som PM, med tanke på omständigheterna.

+ BJ – utrikesminister… vänta, nej kanske inte… jo, det är sant, bekräftat… Cheezus…

+ F.d. utrikesministern Philip Hammond nu Chancellor of the Exchequer, Amber Rudd inrikesminister, Michael Fallon stannar kvar på Defence, och det verkar som den gamle veteranen David Davis blir Minister for Brexit.

Hur ska de fyrtioåtta procenten trösta sig? Med en ny papperstidning så klart!

Den publiceras av Archant, som äger en massa lokaltidningar både i och utanför London. Första numret idag, kostar två pundare.

En längre Brexitanalys av The G:s Freedland, ett uppslag om bra caféer i Paris, ett annat om europeiska PL-spelares framtid.

Den för ju också tankarna till osaligt hädangångne Robert Maxwells The European på nittiotalet, ett tillhåll för gamla avdankade spöken och brysselkålsupare. Ojämn var bara förnamnet.

Och att ägna nästan hela förstasidan åt en ganska lam skämtteckning bådar väl inte särskilt gott.

Smart av Theresa May att passa bollen på utsidan och stjäla lite av Labours spelplan: ökad produktivitet, försvara våra industrier från utländska piraträder, utmana vested interests och racka ner på skattesmitare stora som små, investera i infrastruktur… Och Labour är inte ens på planen, de grälar fortfarande i omklädningsrummet.

Och John Rentoul på Independent tippar att hon utnämner BJ till Culture, Media and Sport Secretary… Har inte engelska landslaget lidit nog?

+ Ang Brexit: Som Fredrik redan påpekat i en kommentar så var deltagandet bland 18-24-åringar nästan dubbelt så stort som tidigare rapporterats, 64% i stället för 36%.

+ Vi kommer aldrig att få reda på varför Whitehall/Gordon Brown inte lät Chilcot undersöka huruvida Irakkriget var legalt: länk. Förre vice-PM John Prescott, ett tungt namn i sammanhanget, säger nu att han insett att det stred mot internationell lag: länk.

+ Tony Blairs resa in i skymningslandet fortsätter. Han kan nu ställas inför parlamentet för att ha visat contempt för de folkvalda, en slags demokratisk motsvarighet till lagtrots, contempt of court: länk.

+ Historikern Linda Colley ger ett djupare och bredare perspektiv om de underliggande strukturerna, främst i England, som ledde till Brexit.

+ UK blir federation?

Jag flydde Brexitkaoset för en vecka sedan och sitter nu på Eriksberg i Göteborg och tittar ut över hamnen. Färjan lägger just ut från Klippan och Stena Scandinavica gör sig klar för avgång mot Kiel, måsarna flockas kring propellrarna. Bockkranen står barskt, bredbent över dockan här bredvid, armarna i kors, och begär klara besked av staden.

Jag följer förstås minutiöst händelserna där hemma (am I ever going to be able to call it ‘home’ again…?) Inte så oväntat förändrar 23 juni en hel del i nästan alla aspekter av ens tillvaro. I Londonmanuset får jag ändra och lägga till i snart sett samtliga kapitel. För precis som Gove och Johnson hade jag inte alls planerat för Brexit.

Jag hade tänkt vänta med försiktiga slutsatser tills “dammet lagt sig”, men skitstormarna virvlar ju obönhörligt upp dag efter dag. Bilden börjar dock klarna i vissa avseenden. Brexitröstarnas motiv var långt mer komplicerade än bara (rädslan för) invandringen. En avsevärd del av de femtiotvå procenten hade aldrig röstat förut överhuvudtaget. En framgångsrik legalistisk/parlamentarisk utmaning mot beslutet skulle innebära den centristiska politikens slutliga politiskt/moraliska bankrutt.

Så jag gör anteckningar och inväntar – vad? Jag vet inte riktigt. Mer klarhet, kanske bara. Under tiden läser jag ett par underbara diktare för att rensa upp i tankesnåren. Durs Grünbeins ‘Biologisk vals’ (Norstedts 1999) ett urval ur tre 80- och 90-talssamlingar översatta av Ulrika Wallenström. Det luktar Nobelpris lång väg. Och framför allt Karen Solie, det postindustriella landskapets diktare, och så mycket mer därtill. Inga åthävor, inget titta-på-mig, bara enkelt och stort. Här är ‘I Let Love In‘.

Sir Richard Mottram, Permanent Secretary, Ministry of Defence and Knight Commander of the British Empire.

Hur sannolikt är det att Brexit blir verklighet om två/tre/nio år? Just nu skulle jag sagt 50-50. Det finns en mängd olika scenarier som kan utspela sig under tiden – and there’s many a slip ‘twixt cup and lip…

Ett scenario är att parlamentet tar folkomröstningen för vad den alltid var, rådgivande inte bindande. Grundlagen säger att parlamentet är suveränt och majoriteten av ledamöterna skulle i en free vote rösta ner Brexit.

Ett annat är att resultatet ogiltigförklaras därför att reglerna säger (eller bör säga, det råder delade meningar om det) att valdeltagandet måste nå 75% och ge ett resultat på minst 60-40 åt endera hållet. Det har långt ifrån uppfyllts som läget nu är (72% deltagande och 52% mot 48%)

Ett tredje är att det går som Cameron hemligen hoppades när han i och med sin avgång gav Brexitlägret giftbägaren att förhandla fram utträdet (“Why should I do the hard shit?” som han muttrade till en kollega).

Johnson/Gove kommer inte att ha bråttom med att trigga artikel 50, den saken är klar. Under tiden säger EU/Schäuble definitivt nej till en Norgelösning: ingen tillgång till enskilda marknaden och inga fler “Europapass” för de stora finansbolagen, som ger dem rätt att sälja sina tjänster i hela EU. Detta inte som “hämnd” mot UK utan för att statuera exempel för Franskrike, främst.

Då knackar det på dörren till Nr 10 och Torypartiets donatorer radar upp sig i hallen, nästan samtliga av dem stora Citybolag som kommer att drabbas. -Är ni i Frankfurt nån gång kan ni väl komma och hälsa på? säger de till Johnson/Gove. Förhandlingarna går därefter: Brexit blir politiskt och ekonomiskt ogenomförbart därför att Torypartiet skulle definitivt rasa samman och landet skulle gå miste om upp till 12% av skatteintäkterna, bland mycket annat.

Ett fjärde scenario är att det blir nyval före årsslutet. Flera olika slags koalitioner är möjliga. Den som Paul Mason skissat, dvs att Labour/SNP/Greens/Plaid går samman och förhandlar fram “Progrexit” med slut på neoliberal åtstramning, riv upp Viking/Laval och återuppliva det sociala EU, TTIP i papperskorgen, osv. En annan är en centristisk kombination av höger-Labour, LibDems och vänster-Tory under ledning av Vince Cable, mannen som sålde av Royal Mail till underpris.

Med ett splittrat konservativt parti kan en sådan koalition antingen lägga in bakväxeln i förhandlingarna och förklara Brexit null and void, eller också förhandla fram en slags Norgelösning av ett vänligare inställt EU. Problemet är de engelska Brexitröstarna som misstror allt vad teknokratisk gammalpolitik är.

De intressanta tidernas förbannelse vilar över oss.

PS: Ett femte scenario. Nicola Sturgeon har just sagt att hon would consider asking skotska parlamentet att lägga in veto mot Brexit.

Som flera kloka människor redan påpekat, tre aspekter av Brexit är särskilt anmärkningsvärda.

Den första är att så många, som i USA på senare år, har röstat mot sina egna intressen. Utrösterna var särskilt starka i de regioner som är mest beroende av EU, i form av structural funding, export och handel, och därför kommer att drabbas hårdast. Wales, nordöstra England, delar av Midlands, till exempel.

Likadant ett stort antal röster för Brexit i samma regioner från de som är mest utsatta: lågavlönade, arbetslösa, prekära, vita, äldre. De har i princip röstat mot en specifik elit och för en annan specifik elit, som kommer att bli sju resor värre vad gäller hälsovård, bidrag, privatisering, arbetstillfällen.

Den andra aspekten är att det till övervägande del var just de äldre generationerna som röstade för Brexit, särskilt i 50+ kategorin. De har på helt falska grunder (invandringen, ekonomin) bedragit de yngre generationerna på möjligheten att vara en del av Europa på samma sätt som de själv kunnat, vad gäller arbete, nya levnadsförhållanden, bekantskap med omvärlden.

Den tredje är att Brexit blev invigningsceremonin för det post-faktiska samhället. Rena lögner (“misstag” enligt Farage idag) klistrades på kampanjbussarna med budskapet att UK betalar £350m i veckan till EU, när det inte ens är hälften. Michael Goves ord om att “brittiska folket har fått nog av experter” var lika haktappande som sant. Expertis har blivit något “eliten” sysslar med för att förleda vanliga människor.

Aktiemarknaden och pundet har under de senaste tolv timmarna förlorat mer i värde än UK någonsin betalat till EU, från 1973 till dags dato.

PS/korrigering: De unga får till viss mån också skylla sig själva. Valdeltagandet bland 18-24 var bara 36%. I de följande kohorterna stiger siffran successivt från 58% till 81% bland de äldsta.

Det är inte unikt för England (för det här handlar om England snarare än UK) men det finns i det här landet två ännu levande politiska och kulturella traditioner som spelar mot varandra.

Den ena kan man kalla yeoman England: landsbygden och den självägande bonden, konservativ/reaktionär/främlingsfientlig, en åldrande rödbrusig John Bull, som inte skräder orden men samtidigt är djupt sentimental, och blint patriotisk.

Den andra kan man kalla engineer England: staden och ingenjören/vetenskapsmannen, framstegsanda, empiricism, uppfinningsrikedom, politiskt liberal/tolerant/nyfiken, en Samuel Johnson, en Tom Paine, en William Morris, med sina bästa år framför sig.

Brexitröstarna, de 52 procenten, finns huvudsakligen på den engelska landsbygden och i småstäderna (karta). De flesta stora städerna (London, Manchester, Liverpool, Leeds) röstade Remain. Utarna är också generellt äldre än innarna, det är i princip the baby-boomers som röstat ut.

Det är Little England som vunnit.

Och jag behöver en sup.

PS: Å andra sidan finns det skäl att vara cynisk också. Sedan när är folkviljan kompatibel med EU? Artikel 50 kommer inte att börja träda i kraft förrän en ny PM är på plats i höst. Det här kommer att förhalas i långt mer än två år och processen kommer att sluta i ett de facto Remain eller en ny folkomröstning. Man ska heller inte utesluta ett nyval inom sex månader, och det kan förändra hela bilden.

PPS: Tänkte väl det… “The British are frantically googling what the EU is, hours after voting to leave it.“