“Post-Brexit” beskriver en mängd olika företeelser och verkligheter. Den allt öppnare – verbala och fysiska – främlingsfientligheten, särskilt mot östeuropéer. Förvirringen, om inte kaoset, i regeringskretsen om vad förhandlingarna ens ska handla om: att May i en TV-intervju satte triggandet av Artikel 50 till “slutet av mars” ses av många som ett förhandlingstaktiskt misstag, hon visade korten alldeles för fort. “Post-Brexit” betyder också en allt intressantare, och länge fördröjd, diskussion om engelsk nationalism.

Men det kanske mest omvälvande i begreppet är hur det markerar hur de två stora partierna har så grundligen förändrats sedan 24 juni. Labour har blivit en politisk “rörelse” snarare än ett parlamentariskt parti, med alla de för- och nackdelar det innebär både taktiskt och strategiskt. Deras dilemma är ett mikrokosmos av socialdemokratins dilemma över hela Europa: nyliberalismen är överspelad, vad gör vi nu? Blairiterna har inget att komma med intellektuellt, politiskt eller strategiskt, och Corbyniterna har hittills inget att komma med annat än att falla tillbaka på efterkrigsvänsterns default state: positionering.

De konservativa la korten på bordet under den nu avslutade kongressen i Birmingham. Tories har tagit över Ukip:s roll som det politiska uttrycket för klassbaserat ressentiment och upplevt offerskap med populistisk aggression mot Den Andra i andra ändan av det rasslande kopplet. Men – och det är faktiskt väldigt smart av dem – Theresa May är särskilt mån att klistra på klassiskt socialdemokratiska idéer om att skattebördan också ska falla på de rika, att “arbetarklassen” (omnämnd sju gånger under hennes tal) är de som förtjänar torypartiets varmaste omtankar, att “alla ska med” särskilt vad gäller skolan (genom att segregera barn som korkade eller lyckade vid 11 års ålder). Det är alltså catnip för Ukipröstare.

Den lite slarviga och amatörmässiga, vagt ointresserade och sällskapliga Eton/Oxbridgeutbildade rikebarnsmaffian har försvunnit och ersatts av the vicar’s daughter May och hennes meritokratiska kompisar. Som någon sa, det här handlar om Thames Valley low ground snarare än Chipping Norton high ground. Prästgården i stället för godset, medelklass snarare än övre medelklass. Det kan påminna om Thatcher ur vissa synvinklar, men det kan vara missvisande. Förutsättningarna är helt annorlunda, inte minst i ekonomin, i Europa, och i England.

Jag fick en liten hissy-fit där i kommentarerna, men låt mig förklara huvudlinjerna i mitt tänkande om Labour just nu. Det första är att välja mellan kålsupare, och det är jag är helt ovillig att göra. Jag är på sin höjd en engagerad agnostiker, så här långt.

Högern + mjukvänstern (Dan Hodges + Ed Miliband, t.ex) har inget säger inget att komma med vare sig det gäller ideologi, program, taktik eller strategi. De är överspelade, irrelevanta, och bara maktlöst inkapabla att hantera det faktum att Labour sedan ett år tillbaka har blivit ett helt nytt parti, på gott och ont. Medlemsstyrt, framför allt, genom Ed M:s reform, ironiskt nog för att stoppa radikala fackföreningar. Vill de inte vänja sig vid nya tider, återigen på gott och ont, så väntar Marx historiska skräphög.

Och tanken att alla dessa nya medlemmar är trottar är bara löjligt. Det finns omkring 5000 organiserade trotskister i England, och ingen av dem är trovärdig. De som gått med i partiet – och det börjar närma sig 700,000 nu, Labour har blivit Europas största parti – är enligt alla rapporter nyfikna, förvirrade, tveksamma och hoppfulla. De hoppas på nåt nytt.

Men Corbynfalangen har ännu större problem. Det första är en ledare som inte kan vare sig leda eller delegera, som ständigt underminerar sina talesmän och -kvinnor, och som än en gång begår Scargills gamla misstag från kolgruvestrejken 84-85 att betrakta all media som fiender, t.o.m. sådana som är potentiella vänner.

Det andra är att Corbyn har kloka idéer i fråga om reformer hemma – nationell investeringbank, helikopterpengar för att få igång efterfrågan, en miljon nya bostäder under nästa parlamentssession, varav hälften social housing, mot grammar schools och segregering –  medan han samtidigt är grundligt korrumperad vad gäller utrikespolitiken.

Det är ett område som borde diskvalificera honom direkt. Han har upprepade gånger i det förgångna offentligt uttalat sitt stöd för IRA, har medverkat på iransk och rysk propaganda-TV, har framträtt på scen med islamfascister. Han lider av en c:a trettio år gammal vänsteråkomma som handlar om strategiska allianser, och har ingenting lärt av kommunistpartiet i franska motståndsrörelsen under kriget: vi må ha gemensam fiende med Free French, Maquis, det katolska motståndet, men det betyder inte att vi ställer upp i varandras TV-kanaler.

Det rapporteras just nu att partikongressen i Liverpool inte ens tänker ta upp Brexit till diskussion. Jag menar. Jag menar.

Senaste numret av New Statesman är ägnat Labours framtid (resultatet av partiledarvalet kungörs i morgon, kongressen nästa vecka). Där skriver Guardians John Harris ganska tankeväckande. Han tar upp det där med att en av Corbyns starka sidor är massmötena runt om i landet, där han lyckas mobilisera fantastiskt många entusiaster för att vara någon som är så uppenbart impopulär i parti- och opinionssiffrorna. Har det någon betydelse egentligen, frågar sig Harris, och tillägger, deliciöst:

In its own way, in fact, the idea that they augur well for Corbyn’s electoral prospects is reminiscent of what I call the John Peel mistake. Circa 1969, the DJ wondered why one of his favourite albums was not in the charts: “Everyone I know’s got a copy,” he said. Back came the reply: “No – you know everyone who’s got a copy.”

…och livet återgår till det någorlunda normala. Niklas Wikegård har börjat vlogga igen… värdegrund!! …utveckla!! …ta tag i!! …värdegrund!! Tre månader utan Wikan, det känns alltid lite tomt.

Fönstret har stängts för nyförvärven. Arsenal får i sista stund duktige försvararen Shkodran Mustafi från Valencia och tyska landslaget, att spela bredvid Koscielny, och Lucas från La Coruña på topp, i konkurrens med Giroud, liksom förstås Granit Xhaka, centralmittfältaren som imponerat hittills, trots en ganska usel start för laget. Blir det Wengers sista säsong?

Speedwayen har jag fortfarande inte gjort något åt, och säsongen är snart över. Kanske får dröja tills nästa. Och ingen hockey värd att se, som vanligt. London har inte ens ett lag i “elitserien”. Handboll? Glöm det.

Joe Kennedys ‘Games without Frontiers‘ lyckas på 128 sidor sammanfatta och utveckla en mängd frågor om modern fotboll som många andra skulle behövt tre gånger så stort utrymme för. Bara det är berömvärt. Det är en utpräglad ‘samtalsbok’ i det att man ibland lägger ifrån sig den och tänker, ‘Ja, jo, det stämmer, men det och det och sånt och sånt…”

Kennedy gör dessutom, på detta fåtal sidor, en intressant sak i sin framställning. Han börjar med relativt korta referat från olika matchdagar han upplevt – en av dem är GAIS-Hammarby på Nya Ullevi oktober 2014 (0-0) – och drar ur den erfarenheten ett bredare och djupare resonemang i det följande kapitlet. Det funkar briljant, praktik och teori i fruktbart samspel.

Boken handlar om kodifiering och spelets regler, om det tidsbundna och det flytande, om autenticitet och realitet, om ultras och sportens medelklassifiering sedan 90-talet, med oerhört matiga referenser till Baudelaire, Benjamin, Barthes och nästan alla andra som börjar på B. Några av de bästa avsnitten rör reifieringen (“försakligande” på marxistiska) av så många aspekter av fotbollen.

Att Kennedy hamnade på Nya Ullevi en gång beror på att han undervisar i ‘English and Cultural Studies‘ vid Göteborgs universitets engelskaprogram på University of Sussex. Ett sammanträffande så gott som något! Den här posten blir av nöden bara en snabb sammanfattning av boken, medan aftonen drar in. Men köp den! Den är gôrbra.

Paul Gardner är en market sundries man som jag känt i en hel del år. Hans familj har haft den här affären på Commercial Street i East End sedan 1870, i fyra generationer. Men Paul blir antagligen den siste: hans söner är inte intresserade, ruljansen är inte vad den var och hyrorna blir sannerligen inte lägre. Paul är också speedwayentusiast, kan allt om våra svenska hjältar: Bernt Johnson, Anders Michanek, Tony Rickardsson. Det var åratals sen jag var på speedway. Kanske borde gå någon gång. Bara dofterna… metanol, kolstybb… Mmmm.

En av de mest skrämmande rubriker vi sett på år och dag…

Say no more… briljant.

Fan, det verkar vara betalvägg. Det var det inte förut. I give up.

Och här nästa i serien: min hemstad.

#MoreUnited låter lite grand som en nostalgisk supporterklubb för West Ham, men är den nya rörelse som ska ena den politiska mitten, grundad av LibDems Paddy Ashdown och andra. De är alltså inte i första hand ute efter att bilda ett politiskt parti, utan en movement grundad på fem principer som jag tycker låter generellt förnuftiga, med betoningen på generellt. Jag ser faktiskt inte att det här kommer att leda någon särskild stans. Men kan ha fel.

PS: “A response to the emergence of a mass radical left that retains certain forms but emptied of content + a modernising centre-right agenda.” twittrar corbyniten @Tom_Gann om programmet.

Denna bloggpost är mycket bra, och ganska kort, av @joekennedy81 om det nya sättet att ljuga i kölvattnet på Brexit. Avslutas så här (men läs hela!):

There’s probably plenty to be added here but all I really want to suggest is that this strikes me as a very wilful performance of stupidity which is expedient politically in the same way that Boris Johnson’s (sorry) ‘buffoonery’ used to be. It riles, but also implicitly suggests that it is unanswerable, producing a feeling either of complete demotivation (what’s the point in saying anything back to this?) or inchoate fury. We’re caught in the trap of not knowing who believes what they say, of being unclear just how much this is an attempt to grind gears, and it’s consequently difficult to frame a useful and coherent response. Regardless, this is a sophisticated act of reality management which (probably) lacks obvious evil geniuses: there is something weirdly organic about the growth of this form of verbal attrition.