… kommer som bekant före alla andra rättigheter – och skyldigheter – under senkapitalismen. Den här broschyren från Hennes Majestäts Regering damp ner i allas våra brevlådor igår. Att köpa sin egen fastighet, säger de, “kan inte bara utgöra en god investering, som ger dig och din familj trygghet för framtiden, utan det ger också en speciell känsla av stolthet”.

De många underförstådda ifs-and-buts som ingår i dessa ord behöver vi kanske inte uppehålla oss vid så länge – man “äger” den inte förrän amorteringen är avbetalad, tills dess gör banken det; och vad händer när räntorna går upp?; försäkrings- och reparationskonstnaderna? Heller inte den fortgående utarmningen orsakad av Right-to-Buy vad gäller subventionerat kommunalt boende; det är för övrigt inte den tidigare ägaren av fastigheten, kommunen, som tar försäljningsvinsten, det är staten.

Egnahemsfixeringen har jag skrivit om förut här på bloggen, och jag tar upp den i Londonboken också. Det representerar vad Benjamin kallade ett “hegemoniskt tänkande” – särskilt detta med “stoltheten” – i den meningen att det ytterst sällan stöter på politisk opposition, inte ens i tomt retorisk mening, långt mindre något folkligt motstånd att tala om. Det är den i allt dominerande tankemodellen. Och som man kan se i praktiskt taget alla storstäder är det en socialt destruktiv kraft och det även på sikt: ingen av dessa fastigheter kommer ju någonsin, rimligtvis, att återsocialiseras.

Nu är varken jag eller mina grannar inte ens kvalificerade att utnyttja den här köprätten, eftersom lägenheterna här ägs av en ideell förening, så broschyren var ett slöseri med papper, egentligen. Och det på mer än ett sätt.

Östra Kentkusten igår, under min sedvanliga vandring från Broadstairs till Ramsgate utefter stranden. (Bilden föreställer alltså vad jag just lämnat bakom mig, för solskenet var för starkt framifrån). Solsken, som nästan inte upphörde under hela dagen, tretton grader värme, en dubbel Jameson vid min sida. Hade anlänt kvällen innan, reste följande morgon, en perfekt torsdag. Alla batterier nu laddade. Det är som en drog att inte vara i London under om så bara två dygn.

PS: Havet var egentligen inte så snett som det ser ut. But you get my drift…

Precis lagom till att jag lägger sista handen vid politikkapitlet i Londonboken kom för någon timma sedan utslaget i HD om Artikel 50. Med en majoritet på 8-3 slog man fast att regeringen inte ensam kan utlösa A50 genom royal prerogative, utan beslutet måste föregås av en Act of Parliament för MPs att rösta på. Som väntat, med andra ord. Men en full majoritet av HD sa också att regeringen inte behöver konsultera de devolverade regeringarna i Skottland, Wales och Nordirland. Detta kan betyda att Good Friday Agreement på Nordirland bryter ihop eftersom det vilar på EU-lag, och att Skottland definitivt röstar för självständighet. Det blir anledning att återkomma till detta framöver.

Jag kommer upp till ytan för att förmedla en rasande intressant artikel i dagens Observer om Heather Wolfe, en forskare som med pincett och mikroskop och gedigen kunskap bevisat bortom allt tvivel att Shakespeare existerade, och att han var den player som skrev pjäserna, tvärtemot vad en del blinda och döva imbeciller hävdat. Och det intressanta med hennes upptäckter är att det är Shakespeares sociala ambitioner som avslöjar honom som verklig, nämligen bråket kring hans vapensköld. Han var sin pappas barn, ville upp i världen, hade tjänat bra med kosing på pjäserna, köpte egendomar i Stratford och ville ha sin jävla vapensköld! En med “On a Bend Sables, a Speare of the first steeled argent. And for his Crest, a falcon, his winges displayed Argent, supporting a Speare Gould...” och med mottot Non Sanz Droit. Annars kunde det kvitta. Atta boy, säger jag, you made it!

Döden har avslöjat sig som ett redskap för alt-right-rörelsen… John Berger har dött, 90 år gammal. ‘Ways of Seeing’ (första avsnittet på Youtube här) revolutionerade min generations syn på konsten. Hans böcker, hans intervjuer, det mesta finns listat på WP. Jag räknar honom i betydelse ihop med Raymond Williams och George Orwell. Studera John Berger! Är min uppmaning till ungdomen.

Jag följer lite i bakgrunden livefeeden från Brexitförhandlingarna i Högsta Domstolen. Resonemangen är invecklade, språket knastertorrt, men det är på något sätt  ändå hypnotiserande…

Pågår till torsdag. Schemat här. Domslutet strax efter nyår.

Klockan har klämtat för Londons äldsta manufakturverkstad, Whitechapel Bell Foundry. Vemodigt, det var ett underbart ställe att besöka.

Volksverräter löd rubriken i Daily Mail igår morse, efter domstolens utslag att regeringen måste tillåta omröstning i Parlamentet innan man triggar Art 50. Förstasidan med ‘Enemies of the people’ var, som Twitter många gånger påpekat, en nästan exakt kopia av ett nummer av Der Stürmer från trettiotalet Völkischer Beobachter 1933, med porträttfoton på de tre domarna och allt.

Högerstämningarna just nu är sju resor värre än någonsin under Thatcher. På den tiden fanns i alla fall någon slags respekt för demokratiska institutioner och värden, för the rule of law. Nu släpper man hämningarna en efter en. Den liberala, europavänliga högern har slagit reträtt, Labour har nästan helt försvunnit från den politiska scenen, från Corbyn hörs knappast ett ljud.

Samtidigt har Ukip blivit praktiskt taget irrelevant med Torypartiet som det utvecklats under de senaste månaderna. Ukips enda kvarvarande funktion är att ta arbetarklassröster från Labour, och det är de väldigt bra på.

Hur som helst, nu går fallet vidare till Högsta domstolen, som tar ett beslut i början av december. Men få tvivlar på att de kommer att bekräfta den nedre instansens dom. Regeringen har då möjlighet – o sweet irony! – att ta ärendet vidare till Europadomstolen. Fyra månader efter folkomröstningen har vi alltså fortfarande inte en aning om hur Brexit kommer att se ut.

Var det inte Karl Kraus som sa Die Lage ist hoffnungslos, aber nicht ernst…?

Jag byter inriktning tillfälligt och blir turistblogg. Ett nytt initiativ från British Film Institute är Britain on Film, en fascinerande samling filmer från runt om i landet de senaste 120 åren. Här kan man spendera timmar, produktivt. Jag hittade den (via Twitter) genom Londonist, en ganska bra webbtidning, särskilt om man är på tillfälligt besök. Till sist, mina tre favoritplatser i stan (just nu): (1) Bunhill Fields har jag i och för sig skrivit om förut; (2) Gallo Nero, en italiensk delikatessen runt hörnet, för ‘nduja, bröd, vin; (3) området mellan Commercial Road och Themsen, i princip – Shadwell, Limehouse, East India Docks, osv – utmärkt promenadställe, “salig blandning” är ord som dyker upp, inte alltför gentrifierat ännu, liksom London som det ska vara…