Det är tio dagar kvar till valet och ett par överraskningar – eller potentiella sådana – har dykt upp. Dels i det att Manchester inte alls tycks ha stärkt opinionen för den sittande regeringen – vilket vanligtvis brukar hända efter terrordåd – inte ens med Theresa Mays ständiga ältande av frasen strong and stable leadership. Det är ganska anmärkningsvärt.

Än mer så när opinionsmätningarna visar att Corbyn och Labour hämtat in de konservativas försprång ganska dramatiskt: från en ledning på 24 procent till en femprocentig skillnad (41-38) i mätningen som kom strax efter Manchester. Nu ska man förstås komma ihåg att opinionsmätningarna de senaste åren inte bara haft spektakulärt fel, utan att de haft fel just i att de överskattat Laboursiffrorna.

Men om siffrorna nu håller i sig – och de konservativas kampanjledning tar dem på största allvar – så är det uppenbart att May begick ett strategiskt misstag i att utlysa valet så snabbt och ett taktiskt misstag i att sätta sin egen person i fokus för kampanjen i hopp om att Corbyn skulle lägga krokben på sig själv.

Koppla detta då till ett valmanifest från Labour som fick ett överlag positivt mottagande, och ett från Tories där de redan fått backa på några centrala punkter, inte minst den så kallade “demensskatten“. För att inte tala om att de inte ens brytt sig om att kostnadsberäkna sina “reformer”.

Labour – och Corbyn personligen – har förstås också den övervägande majoriteten av media emot sig, inte bara det konservativa partiets “överbyggnad” i den paranoid-reaktionära pressen utan också det påstått opartiska BBC. Lögnerna, förvrängningarna, tystnaderna är skränigare än någonsin, en slags repris på folkomröstningen i fjol.

Sorg och ilska än en gång. Dom är grisar, och jag väljer mina ord. Jag återkommer med rapporter om valet när allt lugnat ner sig. Vilket det inte kommer att göra förstås. Men vi får avvakta. Under tiden, varför inte läsa Alexis Petridis underbara artikel. Den säger egentligen allt.

Hur kan man inte rösta på detta…?!?!

Det bär emot, men jag borde nog säga något om kommunalvalen i torsdags (London och andra storstäder ej inbegripna). Man ska i och för sig inte dra för långtgående slutsatser om hur dessa lokalval kommer att avspegla sig i parlamentsvalet 8 juni: röstdeltagandet blir större, väljarna har andra prioriteter på riksnivå än på lokaldito, osv. Men att de konservativa vann över 500 nya mandat, mitt i en regeringsperiod, att Ukip i princip är utplånat och att Labour led så pass stora nederlag måste peka i nån slags riktning. Labour förlorade kontrollen över Glasgow för första gången på fyrtio år, förlorade i gamla stamområden som Tees Valley och East Midlands, det går till och med bakåt i Wales (av alla ställen…). Reaktionen från Labour är i princip “Att det inte blev värre måste räknas som en triumf!”, vad jag alltid tänker på som den spelberoendes näst sista ursäkt. Jag befarar det värsta. Som sagt, när det kommer till morgonen den nionde juni: håll ett öga på var Labour hamnar i förhållande till etthundra invalda ledamöter, deras absoluta “naturliga” minimum.

Detta får bli lite kort, eftersom jag är på språng. Vi har nu gått från att vara en vart-femte-år-parlamentarisk demokrati till ett tillstånd av vad Marina Hyde kallar permalection: Skottland 2014 – parlamentsvalet 2015 – EU-omröstningen 2016 – nyval 8 juni 2017. Politikerna kommer aldrig att lämna oss ifred igen.

Några slutsatser och förutsägelser. Fixed-term Parliaments Act (2011) var inte värd papperet den skrevs på. Theresa May är långt, långt mer cynisk än hon och andra lät oss tro. Men det är inte alldeles säkert hon är särskilt smart för det: det taktiska röstandet kan bli ganska omfattande, trots att Labour alltid motsätter sig sådana tillfälliga valkretsallianser.

Och Labour, som sagt… de har c:a hundra bombsäkra valkretsar, det är deras absoluta minimum, om så Jeremy Corbyn eller Kalla Anka är partiledare. Det är den siffran man bör hålla ögonen på när valsedlarna räknats färdigt på morgonen den 9:e. Me, I fear the worst…

Slutet för Paul Cocksedges studio i Hackney, och de gör en utställning av det på Salone del Mobile i Milano i april, i samarbete med New York-studion Friedman Benda: Excavation : Eviction. End of an era. Jag skrev ju copy för Paul under sex år, slutade för nåt år sedan. Det var roliga tider, alltid intressanta uppdrag. Inte minst det som började allting 2011: Manuscript. Men ingenting varar ju för evigt, utom dålig mat och konservatism.

(Foto: Mark Cocksedge)

Alla jag känner är OK. Det var bland andra en fransk skolklass som mejades ner, tre av dem allvarligt skadade. Nu på kvällen är det fortfarande lite som 7/7 i att man inte vet om det är över, om det finns fler dårar som springer omkring med mord i sinnet. Men det som nästan irriterar mig mest är all denna kölvattenssentimentalitet på Twitter om London som “they hate it because it’s beautiful”, det “livskraftiga” London som snart återgår till normaliteten, med fullpackade tubtåg, trängsel, tjafs och gnafs och allt skit man måste leva med. “London can take it”… 

Fuck off entirely, I say…

About time…

And again.

Mycket konstigt händer just nu i Storbritannien, om man bara pratar om politik. Det är kanske bekant hur Labour med nöd och näppe vann fyllnadsvalet i Stoke (nerlagda porslinsfabriker), men förlorade katastrofalt i Copeland i Yorkshire (där tiotusentals jobbar på Sellafield, kärnkraftsåtervinningen), en valkrets de ägt sedan 1935. Under tiden håller UKIP på att dö eftersom Theresa Mays konservativa parti övertagit deras agenda helt och hållet. Det blir en hård Brexit eftersom man vill ha “kontroll” över invandringen, vilket ju är en av de “fyra friheterna” EU satt som avgörande, en politik avpassad för 1970-talet och totalt överspelad idag. Labour, under tiden, vet inte någonting om någonting, vi har helt enkelt inte en fungerande opposition. Vänstern debatterar autenticitet, sjukvården håller på att kollapsa, terrorhoten blir allt mindre verklighetsförankrade, och man kan köpa ett pund för under tian snart. Annars är allt bra. Lite bättre väder skulle inte skada.