Jag vaknade med aningen att något var på gång för det har hängt en helikopter i luften bort åt Finsbury Park-hållet nästan hela natten, och gör det fortfarande. Och man sover ju med fönstren öppna i det här vädret. Det är, milt uttryckt, en underlig atmosfär just nu, av att allt hänger på en skör tråd, av extrem eventualitet, i allt från politikerförhandlingar till byggnadsstrukturer och trottoarer. Utanför fönstret glider biltrafiken förbi som vanligt, cyklisterna tar genvägen via Henshall Street, busschaffisarna går av och på sina skift, på radion spelar de slutet på Prokofievs första pianokonsert, ett hektiskt, ryckigt stycke musik. Allt är detsamma, inget är detsamma.

Branden i Grenfell Tower – polisen “hoppas att antalet dödsoffer inte blir tresiffrigt” – kan mycket väl bli en vändpunkt i brittisk politik. Inte bara för Theresa May, som begick ännu en dundertabbe i att inte ha talat med de boende och de överlevande under sitt “privata” besök igår, detta av “säkerhetsskäl”. Den 91-åriga drottningen hade dock inga problem i den vägen under sitt besök idag. Frågan är om May ens överlever helgen. Och på måndag börjar Brexitförhandlingarna.

Men jag tror också det kan bli en vändpunkt för torypartiet, just därför att de sedan åttiotalet är så intimt förknippade med privatisering, nedskärningar och billigare genvägar vad gäller brandsäkerheten i höghus. Grenfell Tower är nu också en brottsutredning och kommer alldeles säkert att leda till rättegångar om corporate manslaughter, precis som skett förut med bl.a. tågolyckor. Men inte bara bolagen utan deras politiska uppdragsgivare både i stat och kommun kommer att ställas till svars.

David Cameron 2012: “My New Year’s resolution is to kill off health and safety culture for good”.

Detta av Owen Hatherley i Dezeen för en stund sedan är också nödvändig läsning.

BBC uppger i kväll att antalet dead or missing nu är 70.

Resilient London och allt det… men nu kan det gärna räcka en stund med attacker och katastrofer. Tvivla dock inte på att branden i Grenfell Tower redan är – och i ännu högre grad kommer att bli – en grundligen politisk fråga. Allt från själva bostadspolitiken till nerskärningarna i polisen och brandkåren, de skriande bristerna i brand- och säkerhetsfrågor i kommunala byggnader, som folk har varnat för i åratals, för att inte tala om de 72 parlamentariker som själva är hyresvärdar vid sidan om och röstade mot Labours lagförslag om drägligare förhållanden för kommunala hyresgäster. Den här katastrofen kunde ha förhindrats, och exakt där i ligger sakens politiska kärna.

Zoe Williams är en av The G:s mest läsvärda skribenter: här sammanfattar hon utmärkt atmosfären denna måndagmorgon. Det kan för övrigt bli en ödesdag för May eftersom hon ska möta partiets 1922 Committee, de konservativa ledamöternas politbyrå, och hon måste göra bra ifrån sig inför dem, annars är det kört. Flera av de nya ansiktena i kabinettet är Remainers, bl.a. Damian Green, som blivit vice-PM. Det kan signalera en vändning mot mjuk Brexit, vilket kommer att göra hårdingarna ursinniga. Under tiden börjar EU tappa tålamodet med det kaos som nu råder.

Av Chris Adams i Evening Standard. En parodi på Saatchiannonsen i 2015-valet där Ed Miliband satt i fickan på Nicola Sturgeon. Det ryktas nu att regeringen tänker ta omröstning om att begränsa aborttiden som eftergift åt DUP. En ren skandal, om det är sant. Räkna med massdemonstrationer.

Bortsett från The G och Daily Mirror hade Corbyn praktiskt taget hela pressen och etermedia emot sig, inkluderat BBC, under valkampanjen. Paul Mason är en av många som vill se olika, nya former av restriktioner, till och med lagstiftning, vad gäller balans och opartiskhet, förbud mot opinionsmätningar under veckorna före valet (som i många andra europeiska länder) och regler för hur de i förekommande fall ska rapporteras.

Men man kan ju se det omvänt också. Trots mediernas roll som torypartiets “överbyggnad”, trots deras skrikiga rubriker och stora upplagor – så funkade det uppenbart inte. Varför? Vi får vänta på analyserna, men det verkar troligt att de unga väljarna hade med saken att göra, de lär ha varit fler än någonsin. Och de unga läser inte tidningar överhuvudtaget, minst av allt senilpressen – Daily Mail, Daily Express, The Sun…

Jag tror detta är något man måste se som en del av de nya politiska förhållandena som börjat råda. Medan May halkade fram på gammalmedias hala studiogolv åkte Corbyn till rockkonserter och utomhusmöten, med tusentals i publiken. Det är “flykten från skärmen”, live är vad som gäller. Som i ‘Grime for Corbyn’…

Detta i all korthet, medan dammet lägger sig. Labour förlorade i den meningen att de inte blev största parti. Men med valsystemet som det ser ut är det lätt att bortse från hur bra de egentligen gjorde ifrån sig. 13,650,900 väljare röstade på Con, 12,858,652 på Labour. Tories tog 7 valkretsar av Labour, Labour 27 av Tories, där ibland Kensington – Kensington!! Ed Miliband fick 30.4 procent av rösterna, Jeremy Corbyn 40%.

De intresserade har säkert sett hur snacket går idag. Frågan är om May överlever som PM ens till slutet av det här året: hon har en hard-Brexit-grupp med slipade knivar på sin egen sida och en pumpad opposition på den andra, minsta snedsteg och hon är illa ute. May har dessutom jobbat fram en understanding med DUP:s tio ledamöter som ger henne en majoritet på 328, två över mininum. DUP är ultraprotestantiska troglodyter: klimatförnekare, terroristkramare och kvinnohatare.

Och det är tio dagar kvar till Brexitförhandlingarna börjar.

Det blir sannerligen inget livebloggande om valet här på Pressylta i kväll, långt mindre i natt. Jag har just varit och sett Giacometti och Wolfgang Tillmans på Tate Modern och har nog intryck att smälta. Dessutom ska jag till banken i morgon bitti, sen handla mat, sen vänta på att få en ny elmätare (som är “smart”) installerad. Först därefter går jag igenom varför May vann med en ganska bekväm majoritet, och varför Corbyn ändå sitter kvar som partiledare. See you then, then.

+ Eller ja, BBC rapporterar exit poll med ett hung parliament, dvs konservativa inte i majoritet: C: 314, L: 266, SNP: 34, Lib: 14…

En man som springer för livet, men så fan att han lämnar sin pint bakom sig…

Låt er dock inte förledas. De konservativa kommer att vinna. Men det är ingen tvekan om att May är en katastrof i intervjuer, i debatter. När hon ställer upp, vill säga. Hon avböjde gårdagens partiledardebatt på BBC. Hon har inställt morgondagens intervju på Radio 4:s ‘Woman’s Hour’, ett traditionellt forum inför valen. Tory HQ river sig i håret: “Shambles…”, “We’re fucked…”. Och det är ju alltid roligt.