Arsenal är nu ett klassiskt exempel på institutionellt sammanbrott. Det handlar inte enbart om Wenger längre, utan om total organisatorisk stasis. Ivan Gazidis lyfter inte ett finger trots att hans jobbtitel är Chief Executive Officer. Wenger vågar/kan inte konfrontera sina spelare, långt mindre träna dem. Och spelarna? Oxlade-Chamberlain går nu till Liverpool, och ingen vill ha Özil. Sanchez vill till ManCity, och hans lagkamrater vill detsamma, enligt rapporter från omklädningsrummet. Om de inte släpper Sanchez kommer klubben att få dras med ett geni som inte vill spela omgiven av, ähm, bra spelare som inte vill spela med honom, ända fram till januari, när de får lite pengar för honom, eller nästa sommar när de måste låta honom gå, gratis. Det är vad man med en mer vetenskaplig terms kallar a fucking shambles. Något managementbolag borde skrida in och ta hela gänget i kragen.

I alla fall en liten del av varför det är så tunt med bloggposter här på sistone är för att det här landet håller på att glida, som på bananskal, ner i hundratioprocentig, snörpmynt, skriande, dieselförbjuden, knarkinfekterad och vindögd absurditet. I rest my case.

Planerna på The Garden Bridge har nu definitivt gått i stöp. Kommittén bakom projektet har slutligen gett upp. Äntligen. Nu ska vi bara ha tillbaka de £37m de fått i skattebetalares pengar – till ett projekt som skulle helt privatfinansieras. Inte minst skurkaktigt i projektet, enligt min mening, var att bron skulle förstört en av Londons klassiska utsikter, den från Hungerford Bridge mot St Paul’s.

Det har varit tyst på Pressylta ett tag, mest beroende på intensiv läsning av allehanda slag. Så mycket uppseendeväckande har alltså inte hänt. Bortsett från ute i världen, då. Men det är ju å andra sidan så haktappande att man knappt finner orden… Jag återkommer när jag fått reda på mer, så att säga.

Två nyheter idag fick mig att haja till, och börja minnas sjuttiotalet (igen). Skådespelaren Robert Hardy har dött, 91 år gammal. Jag var på vippen att få igång en TV-produktion av Strindbergs ‘Paria’ där Hardy skulle spela både X och Y, en idé som jag fortfarande tycker är ganska OK. Jag skrev om detta för lite drygt tre år sedan, i en post kallad ‘Marowitz in memoriam‘.

Den andra nyheten är att Brian Eno ger ut någon slags samlingsskiva med sin musik. En dag, det måste ha varit 1975-76, skrev jag ett brev till honom och föreslog att han borde börja titta på, och experimentera med, spoken word, ett ämne som engagerade mig mycket på den tiden, bl.a. de där socialistiska talkörerna som uppträdde under arbetarrörelsens barndom.

Jag fick ett mycket vänligt och intressant brev från honom, som jag just hittade i arkivet (vet inte om det går att läsa ens…)

De senaste veckorna har det kommit fler och fler trovärdiga röster inifrån den politiska sfären som säger att det är fullt möjligt att Brexit aldrig blir av. Skälen är många. Den brittiska regeringen verkar inte bara fatalt oförberedd inför förhandlingarna, de får också dras med inre stridigheter inom kabinettet och en soft Brexit-flygel i parlamentet som känner vind i seglen efter valet 8 juni. Under tiden tickar klockan obönhörligt.

En annan faktor är medlemskapet i Euratom, som kommer att upphöra med Brexit, det står uttryckligen som tredje stycket i A50-brevet från i mars. Både kärnkraftsindustrin och cancerforskningen säger att detta vore otänkbart, en katastrof. Igår publicerades också EU (withdrawal) Act – den s.k. Great Repeal Bill – som är avsedd att föra in all EU-lagstiftning en gros i brittisk lag och därefter kunna justera den, paragraf för paragraf, för inhemskt post-Brexit-behov.

Oppositionen, särskilt i Skottland och Wales, kallar detta en power grab från regeringens sida eftersom man under en tvåårsperiod kan tillämpa Henrik VIII-regeln där ministrar själva kan justera lagarna och inrätta nya institutioner utan att behöva gå via omröstning i parlamentet. Lägg därtill de allmänna ekonomiska prognoserna, som ser oerhört dystra ut både för tillverkningsindustrin och den Londonbaserade finanssektorn.

Men ett eventuellt upphävande av Brexitbeslutet – allra minst att man tillfälligt drar tillbaka A50-brevet för att avvakta framtiden – är inte oproblematiskt för EU heller. Om Brexit visar sig praktiskt omöjligt så är Artikel 50 inte värt papperet den skrevs på och EU i sig blir ett slags Hotel California: “you can check out but you can never leave”. Många ställer nu hoppet till att UK i slutändan ska ta Norgevägen. I så fall får man bara hoppas att vi slipper mesosten.

Nattens brand i Camden Lock Market – ingen skadad, lyckligtvis – startade enligt The G i gitarraffären på innergården vid kanalbassängen. Där köpte jag en gång en akustisk Ovation, som jag sedemera tog med mig till Mallis, där den sedemera försvann. Faktum är att hela Camden Lock var en centralort för mig, särskilt på sjuttiotalet. Jag hängde var och varenda helg på Dingwalls. Min blivande hustru sålde centralamerikanska kläder på marknaden. Stans bästa hamburgare fanns på Camden Food Co alldeles vid ingången, fast de har expanderat rejält och finns numera på alla tågstationerna. Rakt över gatan låg den suveräna bokhandeln Compendium. I nitton år bodde jag i en kåk i Chalk Farm fem minuter därifrån. Fast idag är jag inte ofta där, ska sägas. För mycket tatuerarbarer, för många “My sister went to London and all I got was this lousy t-shirt“, för mycket halvhjärtad steampunk, för mycket turister (och jag gillar turister!)

Dom borde ju lärt sig simma i alla fall… Kan vi hitta några motsvarigheter på svenska? Fylla? Vänstertrafik? Uttråkan?

Han var en av dessa figurer som, tja, figurerat under mina Londonår, särskilt på sjuttiotalet. Han var en överallt närvarande bråkmakare, och en alldeles typisk engelsk rebell i den meningen att han var en Etonelev som gick till angrepp mot allt det som Eton stod och står för: privilegierna, institutionerna, likriktningen, “den ytliga självsäkerheten” som min vän Tom Gann uttryckt det. Angreppen stammade liksom ur hans nedärvda entitlement att säga just vad han sa. Engelsk radikalism är en komplicerad och motsägelsefull sak. Både sig själv och inte sig själv, både sann och falsk, både fri i nuet och fast i det förgångna.

Det är lite svalare idag, tack och lov, bara 24 grader. Lite grand av en bris också. Den senaste veckan har jämförts med värmeböljan sommaren 1976, men den såg både högre temperaturer och varade längre. Jag kommer ihåg vi låg mest och sov i trädgården, det gick helt enkelt inte att vara inomhus på natten. Och det var en herrans massa nyckelpigor överallt, det ska ha haft med torkan att göra. Det var den sommaren jag upptäckte tonic som svalkande dryck, och fortfarande dricker jag nära nog en literflaska tonic om dagen.

Men luften var inte lika dålig ’76 som den är idag. Man tänker efter både en och två gånger om det verkligen är nödvändigt att åka in till stan. Folk med andningssvårigheter brukar konsultera London Air Quality Network, ett forskningsprojekt på King’s College: kvaliteten just idag är moderate, står det. Jag har en hög böcker som ligger och väntar på British Library, men Euston Road är nästan lika hemsk som Oxford Street vad gäller den syrliga, klibbiga luften. Så jag skiter i det. Tar en sväng med dammsugaren i stället, och läser nya LRB.

Drottningen hade EU-hatten på sig när hon öppnade parlamentet idag…