Arts Council England rapporterar (via The G) att försäljningen av skönlitterära böcker fallit drastiskt under senare år, och att följaktligen skönlitterära författare har allt svårare att tjäna sitt uppehälle på skrivandet. Det för i sin tur med sig att många av de som skriver romaner har inkomster vid sidan om, ofta som lärare i creative writing, vilket också innebär en allt snävare författardemografi begränsad till vita, medelålders män som skriver romaner om vita, medelålders män.

Orsakerna är förstås många, som artikeln också för fram: smartphones, Amazon och allt det andra. En kommentator pekade också på att Waterstones, den största bokhandelskedjan, för ett par år sedan lade ner sin populära “3 for 2”-kampanj när man köpte romaner. Många utnyttjade den för att ta en chansning med gratisboken, att t.ex. pröva på ett nytt och okänt författarskap, vilket ju är en sund och viktig strategi för litterär konsumtion.

Det vore intressant att höra hur det förhåller sig i Sverige, alltså med just romanförsäljningen. Om någon vet.

“I took on the sins of everybody, of a generation, really” – C Keeler

Christine Keeler, som just gått bort, och Mandy Rice-Davis var väl de enda som behöll sin värdighet intakt under åren som följde på Profumo-affären. Möjligtvis bortsett från John Profumo själv, som spenderade resten av sina dagar med välgörenhetsarbete i East End. Etablissemanget kom ut ur alltihop med solkiga slipsar, uppknäppta gylfar och juridiskt halvsmart formulerade ursäkter (varför låter det så bekant?!). En av de värsta skurkarna var den inkontinenta knähunden Lord Denning som skrev en vitkalkad rapport i vilken ingenting märkvärdigt hade skett, och som lade all skulden på stackars Stephen Ward, som tog livet av sig. Hela affären tog död på konservativa partiet i över ett decennium framöver, och var en av många faktorer varför the Sixties blev swinging. (Mer detaljer följer i Londonboken!)

PS: Det var Denning som en gång sa, apropå Birmingham Six: “It is better that some innocent men remain in jail than that the integrity of the English judicial system be impugned.”

…den 26/27 februari 2018 så kom till London och delta i världens största demonstration! Trump kommer till London, inte på statsbesök utan för att inviga USA:s nya ambassad i Nine Elms. Det här är en “kompromiss” med ett av May idiotiskt utlovat statsbesök, som blivit omöjligt efter helgens händelser med Britain First och allt det. Det kommer att bli maffe! Efteråt tar vi en drink på min local, och sen går vi ut och kravallar. Alternativt går hem och lägger oss.

På papperet ser det ut som England fått en relativt lätt kvalgrupp i VM. Men vi vet alla vad papper är värt. Det förhåller ju sig så i VM-sammanhang att pappersversionen är något vi sedan årtionden tillbaka lärt oss att bortse från, ofta med ett fnys av förakt.

För att demonstrera mina något kusliga insikter om framtiden lägger jag redan nu upp sanningen om hur det kommer att gå. Välkomna att återbesöka den här posten när mina insikter – med en något västgötaklimaktisk duns – blivit bekräftade nästa sommar.

Det blir 1-1 mot de lejonhjärtade VM-debutanterna Panama. Sedvanligt ramaskri i press och media, på pubar och i gathörnen. De måste nu vinna mot Tunisien, vilket de också gör, med 2-0, som förra gången. Hoppet återtänt.

Ödesmatchen spelas mot Belgien i Kaliningrad. England förlorar stort, med 3-1, eller möjligen 4-1, glaskulan är lite suddig just här. Poängmatematiken säger att England inte går vidare. Ett flertal av spelarna söker omedelbar asyl i EU.

Vill ni veta något mer om framtiden så säg bara till.

…eller översvämmas. “UK firms admit using divining rods to find leaks and pipes“.

Jag tänker, vart ska man flytta härnäst, om nu London och UK blir omöjligt och översvämmat och desintegrerat. Berlin är ju inte att tänka på, that’s so ten years ago… Lissabon är det senaste jag hört om coola ställen att bo. Mas não… Tillbaka till Dublin, kanske? Jag är mottaglig för alla förslag utom Sverige, för det är för mycket utland för mig. Too weird. Prag? Grekland?

Som en del av Brexitplanerna kommer britterna att “registrera” alla oss tre miljoner EU-medborgare, för att hålla koll på vår status, och mycket annat därtill, säkert. Det är bara det att inrikesministeriet inte har tillräckligt med personal för uppgiften, så man kommer att få rekrytera en massa östeuropéer för att göra jobbet. Det här är, som man brukar säga om Roy Andersson, Monty Python utan humorn.

Igår åkte jag med 4:ans buss från South Bank och hem. Det visade sig vara nåt vajsing med hållplatsannonserna, som ibland var helt uppåt väggarna, ibland bara halvt upp. När vi kommit till St Paul’s sa rösten, utan att få en siffra rätt: “Oxford Circus, alight here for John Lewis Stores” När vi stannade vid Barbican Station lät det (helt fel) “Kensington High Street” följt av (det helt korrekta) “…alight here for Museum of London”.

Jag vet för ögonblicket ingen bättre analogi för Brexit. Passagerarna vet alla vart vi egentligen är på väg, det är bara det att budskapet vi hör i nio fall av tio inte stämmer överens med vad vi med våra egna ögon kan se genom fönstren där utanför.

Även om ämnet kanske är något “engelskt” så vill jag gärna rekommendera Joe Kennedys essä om ‘The Brexit Novel‘, om partikularitet och autenticitet, om land/stad, om den engelska självbilden osv. Joe Kennedy är för övrigt mannen bakom den briljanta fotbollsboken ‘Games without Frontiers’, som jag skrev om när den kom ut i fjol.

De läckta dokumenten från Home Office om migrationen efter Brexit är sannerligen ingen uppbyggelig läsning. Pass och fingeravtryck, maxperioder på två eller fem år (varmed man skiljer åt immigration och settlement en gång för alla), enbart högutbildade får komma, osv. Industrin, sjukvården, skolan och jordbruket är bara några intressen som man nu hör ramaskrin från. Det är vansinne, helt enkelt.

Jag känner flera – svenskar som andra – som allvarligt överväger att lämna landet om det här skräckscenariot blir verklighet, och då inte bara vad gäller migrationsfrågan. Och jag känner stark sympati för dem. Själv sitter jag någorlunda säker med permanent uppehållstillstånd, men fan vet om jag har lust att bo kvar i ett samhälle som bara kan leva med den mest minimala invandring. Don’t leave us alone with the Brits, liksom.

Nu är det inte så sannolikt det blir så i praktiken, men jag kan inte låta bli att fundera på frågan vart skulle jag flytta i så fall? Den första tanken som dyker upp är Dublin. Cirkeln sluts, alltså. Den andra tanken som dyker upp är jag aldrig i mitt liv trodde jag någonsin skulle ställa den frågan på allvar.