En bra påminnelse om okunnighetens vana att sätta sig till rätta i fåtöljen och inte flytta på sig på flera århundraden. Varför vet britterna så lite om Irland? frågar sig ett par sociologer och konstaterar att det gäller inom de flesta samhällsskikt, inkluderat akademiker. För att inte tala om politiker. Karen Bradley-citatet har jag nämnt här förut, men det hör utan tvekan till the truly outstanding i hård konkurrens med många andra.

Och tanken slår en, obevekligen. Ta det ett steg vidare: varför vet britterna så lite om det övriga Europa…?

Fick just reda på att Carlton Primary School i Kentish Town hotas av nerläggning, huvudsakligen beroende på låga elevantal, just nu har de bara kring 60% beläggning, och det är ett problem som återkommer över hela Camden under senare år. Lite mer bakgrund här.

Min son gick på Carlton, från fem års ålder till 11, och J och jag satt i skolstyrelsen i nära tjugo år, fram till 2006. Jag var vice ordförande och ledde fastighetskommittén under de ganska briljanta år när New Labour spenderade en massa cash på just skolbyggnader. Som av en händelse överlämnade jag den posten till vår nya styrelsemedlem David Miliband vid slutet av min tid på skolan.

Åren på Carlton gav mig framför allt en enorm respekt för lärare och skolpersonal, som då likaväl som nu alltför ofta jobbar i stark motvind. En allt mer centraliserad politisk styrning av skolorna innebar att de fick allt mindre tid över åt att undervisa och i stället ägna sig åt target-chasing formulärifyllande. Men bra lärare är också finurliga lärare, och de klarade det för det mesta.

Så till exempel tog vi under ett skede emot en mängd flyktingbarn från Somalien, som hade sett sina föräldrar mördas bara några veckor tidigare, de var i chocktillstånd, många elective mutes, de kunde inte ens prata sitt eget språk. Strax efter sin ankomst skulle de ta de nationella SATS-proven, på engelska. Läsförståelse. Skrivprov. Matematik. Vår geniala rektor hittade ett sätt att få dem ut ur slutresultaten, och rädda den heliga “statistiken”.

Titta gärna närmare på skolans webbplats i länken ovan, särskilt den fina videon. Det är så en bra innerstadsskola fungerar, mot många risiga odds, därför att det finns folk som verkligen bryr sig: lärare, personal och föräldrar framför allt. Hoppas nu bara att Carlton får leva vidare, för det förtjänar den.

(Ett litet språkligt PS: Jag var med att tillsätta rektorn Jacquie Phelan 2005. Hon är irländare, som kanske hörs i videon, och som med alla lärare som utbildats där är det obligatoriskt att kunna iriska/gäliska. Det var bara en av de saker som talade för henne, i mina ögon och öron. Det är ett fantastiskt vackert språk.)

Owen Hatherley är, som bekant, alltid värd att läsa. Vilket dock inte betyder att man alltid måste hålla med honom. Här skriver han om Labour och den pågående partiledarkampanjen (spoiler: han kommer att rösta på Rebecca Long-Bailey). En hel del i texten kan verka ganska abstrust för den som inte följt de senaste årens to’ing and fro’ing, men texten är värd en genomläsning ändå därför att den ger en klok och sansad bild (från en klart redogjord vänsterståndpunkt) om hur decembertraumat drabbat sympatisörer och aktivister såväl som partiledningen. Och ett trauma är det, utan tvekan, som kommer att fortsätta en god tid framöver. Hatherley ger en vink om hur man skulle kunna hitta vägen ut.

Extrembrexitören Mark Francois MP tänker stanna uppe hela natten för att i morgon bitti få se solen gå upp över ett nytt, fritt och oberoende Storbritannien. Prognosen säger i och för sig molnigt och regnigt fram till 8-tiden, men vafan, it’s the lack of thought that counts. Konservativa partiet erbjuder också en uppsättning memorabilia: kökshanddukar, muggar, rockmärken. Kalla det frihetens tingeltangel. The fridge magnet of nationhood.

Som många påpekat ligger det ju en talande – eller snarare, en ganska högljudd – ironi i det faktum att utträdet ur EU sker vid midnatt Brysseltid, dvs klockan 23.00 här över. Snacka om left behind… Om det här förordet till Brexit var ett internt käbbel nere på puben så kommer första kapitlet att bli ett simultanpokerspel med 600 deltagare på La Grande Place i Bryssel där motsidan sitter med nästan alla korten, särskilt som det ska vara klart inom elva månader.

Eller som en match på Anfield mellan Liverpool och Vårgårda IF där bortalagets buss för hemfärden avgår tio minuter in på andra halvlek därför att chauffören inte vill missa ‘På spåret’.

Jag kan inte säga att jag är överdrivet dyster om den här utgången, snarare lite vemodig, och med en del onda aningar om framtiden. Medlemskapet i EU sammanfaller ju ganska lagom med mina år här; jag kom hit ett par månader innan de gick med 1 januari 1973. När folkomröstningen hölls två år senare undervisade jag svenska och en av mina elever hade en PR-firma som jobbade för ja-kampanjen, och han uttryckte aldrig något tvivel om att de skulle vinna ganska rejält, som de ju också gjorde.

Brexiteffekten förtas också en hel del av det faktum att mitt liv är så Londoncentrerat. London kommer liksom att finnas kvar i EU, nästan by default, därför att dess ekonomi och befolkning och livsföring, själva dess “överideologi”, är europeisk och global.

Jag är faktiskt skamligt okunnig vad gäller “resten av England”, särskilt de områden som röstade Leave och kommer att drabbas hårdast av utträdet. Vintern 2018 åkte jag på begravning i Hereford i West Midlands och det var första gången på nästan tjugofem år jag överhuvudtaget satt foten norr om London (jag bloggade om det här). Dessförinnan var 1995 när min sons hockeylag, Haringey Bulldogs U-12’s, spelade en slutspelsmatch i Hull. De förlorade 3-1.

Onda aningar? Främst kanske vad gäller just denna konstighet som kallas England. Vad många fruktar är ju att gränsen mellan London och Resten kommer att befästas ytterligare och att det är Resten som har vunnit första slaget, om än inte kriget. Jag blev just påmind om Walter Bagehots ömsinta kommentar om sina landsmän, “I fråga om ren och sund stupiditet har engelsmännen inga rivaler”, och man får väl tro honom på hans ord. Rutschkanan ner i Little Englandness, ner i det intellektuellt snustorra, emotionellt handikappade, det lika sentimentala som blodtörstiga Yeoman England, ser alltför inbjudande ut. Och konsekvenserna av en sådan brutal känsla av isolering kopplad till en bräcklig, sårbar, aggressiv, nyväckt nationalism är inte svåra att tänka sig.

Det är ingen tvekan om att vi nu förlorat något, och förlorat något stort. England är ett litet land i alldeles för stora kalsonger. Kanske är det ett land litet nog att äntligen kunna finna den “roll” Dean Acheson tyckte de aldrig hittat efter förlusten av imperiet. Fast jag tvivlar på det. England kanske rent av är så litet att det inte ens existerar, som en del radikaler vill hävda.

Hur som helst, jag sitter kvar på min plats här vid fönstret mot Henshall Street. Jag har inte ett utan två permanenta uppehållstillstånd (“You only live twice”, som sagt). Jag existerar i skattelängderna, har mitt NI-nummer, har engelsk pension, har ögonvittnen som kan berätta att jag finns här, bor här, dricker öl här, känner en del människor. Jag köper Guardian varje morgon av Şila runt hörnet och att vi skojar varje morgon om jag behöver en plastpåse till tidningen eftersom hon är väldigt miljömedveten och hatar plastpåsar, och det gör jag med. Jag tycker om det här landet trots att jag vet så lite om det utanför huvudstaden, och min tillvaro här kommer att fortsätta oavsett vad jag, eller landet, än tar sig för.

Jag vet bara att jag tänker resa mycket mer i framtiden, bort från London. Jag behöver – mer än någonsin, känns det som – se annat. Ut härifrån. Ni som läst Londonboken vet att jag lämnade Sverige för Irland och Dublin 1971 för att jag tyckte “Sverige var litet och världen var stor”. Det var inte sant då, och det är ännu mindre sant nu, men känslan lever definitivt kvar. Jag avskyr litenhet, särskilt av den här självpåtagna sorten.

Och, nej, jag tänker inte stanna uppe i kväll. Aldrig att jag skulle låta Brexit störa min skönhetssömn, fattas bara. “Tomorrow is another day”, som den mycket underskattade filosofen Scarlett O’Hara uttryckte det.

För det första. Det kommer att bli mer sparsamt med inlägg här i framtiden. Dels av tidsskäl: jag tänker ändra kurs lite grand, översättningar, bokprojekt, kanske börja frilansa så smått igen. Dels därför att de senaste tre Brexitåren har gjort Pressylta mer “nyhetsdriven” än den brukade vara. Inte för att det slutar komma nyheter efter 31 januari, men jag tänker kommentera dem mer sporadiskt än förut. Just so you know.

Under tiden. Brexitpartiets MEP June Mummery (jo, hon heter tydligen så; slå gärna upp “mummery” i ordboken) tweetade igår om fiskepolitikens framtid i EU…

Ribban för brexitörernas intellektuella engagemang i Brexitfrågans ABC är alltså inte himmelshög, precis.

“Revolutions unleash euphoria because they create tangible images of change and inaugurate, at least in the fevered minds of their supporters, a new epoch. Brexit can’t do either of these things. The problem with a revolt against imaginary oppression is that you end up with imaginary freedom”.

Fintan O’Toole är som vanligt mitt-i-prick vad gäller den vansinniga idén att Big Ben ska bånga kl 11 på kvällen den 31 januari, för att ringa in den nya frihetstiden efter utträdet ur EU. Eftersom hela klockspelet är under reparation sedan lång tid skulle det kosta en halv miljon pund att tillfälligt rigga upp det igen.

Ian Dunt skriver bra om samma sak och ser i Boris Johnsons slippriga manövrer i frågan en mall för hur Brexitdebatten kommer att utspelas under kommande året: “As the talks go on, this will be the approach – transforming fiendish economic trade-offs into culture war and relentless lying”. 

Som när priserna skjuter i höjden och bilindustrin stänger ner, därför att UK inte kommer att gå med på alignment med EU vad gäller handelsreglerna, ett s.k. level playing field som är grundläggande i varje sådant avtal. Vems fel blir då det? Remainarna, självklart. Eller möjligen Meghan Markle.

Sir Roger Scruton har avlidit vid en ålder av 75 år. “Konservativ filosof”, föreläsare på Birkbeck, ordförande i regeringens <checks notes> “Building Better, Building Beautiful Commission”. Yes, well… Kort sammanfattning av hans liv finns i länken.

Jag vet inte om ni kommer ihåg, men det fanns en debatt om Axess och Johan Lundberg för en massa år sen. Jag skrev om det en del här på bloggen. Jag tyckte, så mycket vänster jag var, att det vore bra med ett kvalificerat konservativt forum, något man kan sätta tänderna i för att lätta på det monologiska svenska debattklimatet. Problemet var att Axess tyckte “konservativt” betydde just folk som Roger Scruton. Eller Theodore Dalrymple, eller Stig Strömholm, och numera Matthew Goodwin, den svängen.

Cheezus, det är sannerligen inte lätt att vara vänster när man har sådant motstånd. Roger Scruton var för mig ett av många exempel varför jag kanske valt fel land att leva i, dvs en kultur där man förhoppningsvis kan utmanas, där man ställs på sin spets och måste försvara sina öppna, toleranta, rättvisa ståndpunkter och inte bara möts av ett likblekt ansikte i kistan, den döda blicken som säger I was right all along, because I’m dead. Jag tvekar alltid innan jag säger det, but fuck it, England har inga intellektuella. Vad värre är, de kanske inte behöver några.

Nu ska Transport for London förbjuda påstigning via bak- och mittdörrarna på de “Nya Routemaster”-bussarna (med undantag rullstolsbundna och barnvagnar via mitten). Detta pga att gratisåkandet på dem är dubbelt så högt som på de andra bussarna, TfL förlorar miljarrrder pundare om året på det.

Det är inte det enda problemet med dessa svindyra, förlustbringande och bedrövligt hoptänkta bussar. Mannen bakom designen är någon jag tror jag nämnt förut, Thomas Heatherwick (“The worst designer in the world”, enligt Owen Hatherley; TH låg bl.a. också bakom den dödfödda Garden Bridge).

De här bussarna är trånga, det är lågt till tak, det finns bara tre fönster man kan öppna på var sida på övre däcket så att det blir svinkallt på vintern och bastu på sommaren, och vindrutan på överdäcket kan man knappt titta ut genom, det är så lågt. Dessutom blir motorerna ofta överhettade så de klappar ihop titt som tätt.

Synd egentligen att London gjorde sig av med sina spårvagnar under tidiga 1900-talet. Här, för övrigt, en annan gammal bloggpost om Londons trafiknät.

PS: Heatherwick ligger ju också bakom en av de mest meningslösa konstruktioner jag någonsin sett, The Vessel i New Yorks Hudson Yards. Someone give that man another hobby…

Labours National Executive Committee har idag beslutat att den nya partiledaren efter omröstning kommer att utses 4 april. Jag har just nu, som alla andra antar jag, svårt att tänka mig våren överhuvudtaget, inte ens de första krokustecknen runt den vevan. Att låta det dröja tre månader skänker hela processen något av Brexitsagans oändlighet. En del vill se det, konspiratoriskt, som Corbynisternas utökade chans att sabba Keir Starmers nuvarande ledning i opinionssiffrorna. Vad vet jag. Annat än att giftigheterna på Twitter om praktiskt taget samtliga kandidater är patetiskt och skamligt och förmodligen skadligt i längden för partiets anseende generellt. Men, som jag sa nånstans, Labourpartiets våndor just nu är inte särskilt intressanta för en vän av ordning och rättvisa. Det är Tories man ska hålla ögonen på, och det under mycket längre tid än tre månader.

Ang. världsläget. Jag tror det var journalisten Linda Grant som sa, “Problemet med Mellanöstern är att vår olja råkat hamna under deras sand”.