Utslaget blir mindre än entusiastiskt. Det kan i och för sig bero på att jag fick tag på ett par som inte picklats särskilt väl, så jag kommer nog att pröva igen, kanske t.o.m. testar med ett eget inlägg (inlaga? inlag?). För jag är principiellt med på tanken att ha något skarpt ihop med hårdkokta ägg, i en sallad till exempel. Jag kör ibland en klick harissa på dem, det funkar utmärkt.

Betyg: 4/10.

Nästa post handlar om den tyska stålindustrin 1946-1967, några produktionstekniska aspekter.

Den gamla Guinnessannonsen ovan kommer väl till pass för mig när det gäller vissa matvaror. Under alla år som gått häröver har jag hur enkelt som helst kunnat motstå frestelsen att pröva på pickled eggs, som man alltid ser i stora glasburkar på fish & chipsbutikernas diskar. Själva tanken på det hela var nog för att gladeligen avstå, thank you very much.

Men. Jag gillar ju ägg, särskilt hårdkokta. Det är en barndomsgrej för mig, tror jag. Och vännen Pete har länge försökt övertala mig (“helst med svartpeppar på”) så igår kväll köpte jag med mig ett par stycken på hemväg från Lord Clyde. Idag prövade jag på det första. Messade just detta till Pete: “Not (yet) convinced about pickled eggs. Had 1 of 2. There’s a lot of pickle but not a lot of egg, tastewise… We’ll see”

Stark i sin övertygelse messade Pete tillbaka: “It’s a slow burn. Stick with it”. OK, jag prövar ägg nr 2 i morgon. Avgörandets dag. Rapport följer.

Jag åkte alltså ner och tittade på Christos ‘The London Mastaba’ på The Serpentine. Sju och ett halvt tusen oljefat i form av en uråldrig mesopotamisk gravbyggnad. Jag trodde jag skulle få intrycket, liksom, “gloriöst koko-banana, men ändå bara koko-banana”. Det blev faktiskt inte ens det. Den är för det första rätt mycket mindre än jag hade trott. Sedan blev “So what?”-feelingen allt starkare ju mer jag tittade på den. Jag tyckte det var oerhört spännande när han paketerade in Reichstag i Berlin: frågorna och replikerna och bilderna hopade sig. Men här? Tystnad. Alldeles bakom ryggen på mig här ligger ju också ‘Diana Memorial Fountain’, en slags rännsten med ambitioner. Men jag ska inte göra några jämförelser mellan de två.

För övrigt var det här nog första gången på 25-30 år jag satt foten i Hyde Park. Jag har kört bil genom den många gånger, men inte gått omkring där sedan någon utomhuskonsert med jag-minns-inte-vem-det-var, fast måste ha varit tidigt åttiotal.

* Av anledningar jag inte behöver gå in på just nu söker jag i Libris och annorstädes efter svenska skönlitterära böcker som blev översatta till ryska och utgivna i Sovjet, särskilt under tidsperioden 1917 till, säg, efter kriget. En av dem var Frank Hellers roman (utgiven där 1926) Den tusen och andra natten, som översattes av ingen mindre än Osip Mandelstam. Kunde Mandelstam svenska…?!? Nån som vet?

* En av Flann O’Briens korrespondenter (se föregående post) var svensken Gunnar Rugheimer, som då arbetade på Raidió Teilifís Éireann i Dublin. Jag hörde först talas om Rugheimer när jag gjorde några radioprogram på BBC R3 i början av 90-talet, och förstod att han var en imponerande figur. Men varför finns det knappast något alls skrivet om honom i Sverige, inte ens en Wikipediaartikel? Vilket liv! Hjältemodigt arbete med flyktingar under kriget, en oerhört framstående figur inom anglosaxiska medier, särskilt tv. Läs runan i Telegraph från 2003 så får ni se.

* Det har varit två dagars pandemonium i parlamentet kring debatterna och omröstningarna om överhusets många amendments till Brexitlagstiftningen. Idag marscherade alla SNP-ledamöterna ut ur underhuset i protest mot att knappt någon tid blev över att debattera och rösta om devolutionsaspekterna. Det verkar mer och mer luta mot en mjuk Brexit, någon slags Norgevariant, och extrem-brexitörerna kommer till slut att få den dolkstötslegend de alltid trängtat efter.

Thomas Nydahl skriver en mycket fin recension av Londonboken på sin blogg ‘Nydahls kustvandringar’. Thomas tar bl.a. upp det där med undertitelns “en berättelse…” och påpekar att det så klart handlar om en mängd olika berättelser inordnade under den singularitet som är mitt eget perspektiv.

Faktum är att när jag funderade på olika titlar slog det mig att man kunde kalla den “OM LONDON (inte existerade skulle det vara jävligt svårt att uppfinna den)”… Men den ratades på ett tidigt stadium. Undrar varför.

Men det där med perspektivet är värt att dröja vid. En ämnesindelad bok som den här avspeglar naturligtvis sådant som alltid intresserat mig vad gäller London, där jag hållit mig informerad under åren, där jag visste på ett ungefär vad jag ville ta upp, var källorna fanns och vem jag eventuellt ville prata med.

För man skulle ju kunna resonera, som en del också gjorde medan jag höll på, att en bok om London uppbyggd på det här viset skulle fått plats för andra ämneskapitel också. Klädmodet, till exempel, som särskilt sedan 60-talet varit en mycket londonsk företeelse, med dynamiken mellan street fashion och haut couture som gällt sedan dess.

Men mode är alltså inte något som intresserar mig i särskilt hög grad. Skulle jag gett mig på det skulle det nog blivit lite, vaskamansäja, krystat… det skulle känts framforskat, skoluppsatsigt, snarare än en ledighet och nära-till-hands-känsla i förhållande till materialet som jag försökte få fram. Modet får alltså någon annan berätta om.

Peter Stringfellow har gått och dött, 77 år gammal. Han representerade alltid det London som var billigt och pråligt och tacky… Och är: nattklubben som bär hans namn finns ju fortfarande kvar på Upper St Martin’s Lane, med topless-servitriser och äckligdyra “cocktails” och svettiga fastighetsmäklare. Poll Tax-kravallerna 1990 började på Trafalgar Square men spred sig snabbt in i Covent Garden. Puben på hörnet till Long Acre lämnade dom ifred, men Stringfellow’s slogs i spillror. Ingen blev särskilt förvånad.

Jag antar att den inte går att se från Sverige på BBC iPlayer, men serien måste ju köpas in. Missa den inte, första avsnittet av tre i går kväll här. Det handlar om Thorpeaffären, den liberale partiledaren och hans, ähm, samröre med Norman Scott, om brustna hjärtan och skjutna hundar. Rättegången 1979 var en av de första riktigt saftiga historierna jag följde och skrev om (men minns just nu inte var – Handelstidningen? Expressen?)

Lysande manus (som vanligt) av Russel T. Davies, och för en gångs skull blir Hugh Grant, som Jeremy Thorpe, en skådespelare av rang i mina ögon. Tyckte alltid Grant varit lite hejsan-tjosan så där, men oj… det här är imponerande. Rekommenderas.

Mer i dagens The G…

Nu när jag tittar in på topplistor som Bokustoppen då och då så slås man ju av mängden självhjälpsböcker de innehåller, in emellan deckare och Lena Andersson. Det är “Hur man förstår världen” hit och “Ät dig till en sexig åldring” dit… Är detta något relativt nytt, eller? Och vad kommer det sig? Vi kanske känner oss särskilt hjälplösa just nu.

Om man tittar på Storbritannien så är det, som nästan alltid, memoarer och biografier som dominerar. Vilket också det säger en hel del. Det händer ofta att man introducerar utländska författarskap genom att först och främst ge ut en biografi, för det är bara när man tillägnat sig The Life som man kan ta sig an The Work.

Med andra ord, det första man måste fråga är inte “Hur/vad/varför skriver du?” utan “Vad är du för en jävla typ, då?”

För er som står och väntar i bibliotekskön följer här en text som inte kom med i boken, om London och drogerna. Kanske kan vara bra att veta.

(more…)