Ett citat ur en recension (££) i senaste LRB sammanfattar en hel del av mina egna tankar kring Labourpartiet, särskilt nu med Brexit. Det handlar om den skotske teoretikern och kritikern Tom Nairn:

[Nairn’s] argument remains relevant: Labour has never been able to shake off an instinctive deference to Britain’s opaque, unwritten, class-bound constitution, and as a result can never overcome the obstacles that constitution puts in the way of democracy, never mind socialism. Despite Corbyn and McDonnell’s ambitious proposals to transform Britain’s economic structure, even the most moderate constitutional reforms remain low on Labour’s list of priorities, and the electoral battle-bus trundles down the same old parliamentary road towards the same old disappointments. The party’s haplessness in the face of Brexit only confirms Nairn’s point. None of Labour’s warring factions dares to suggest that this moment of constitutional breakdown demands a constitutional revolution; instead the party is constrained by the bad logic of adjectival manoeuvre – hard, soft, chaotic, no deal, Tory, people’s – around an all-consuming and unstoppable noun. When experience strips away these rhetorical qualifiers, Labour will be dangerously complicit in what remains.

Richard Baker har avlidit, 93 år gammal. Han var BBC:s första och kanske mest emblematiska nyhetsuppläsare i tv. Baker var alltså inte journalist så mycket som performer, så det är värt att lyssna på hans röst för att höra mycket av vad BBC så att säga går ut på, om inte i sitt innersta väsen så i alla fall i sin timbre.

Hans accent är för det första så BBC den vill bli: absolut inte överklass, men en RP som står med båda fötterna stadigt på jorden och med huvudet i ett inrökt common room på något av de större universiteten. Rösten i sig är en ganska mjuk men stabil och mycket vederhäftig baryton, en typ av röst man ofta använder ordet avuncular för att beskriva, farbroderlig alltså. Men lyssnar man på den en lite längre stund så hör man också hur den faktiskt nästan helt saknar karaktär. Man kan liksom inte sätta ett ansikte på Bakers röst: den har få eller inga “drag”, bokstavligen.

Det är alltså väldigt talande (ähem) att till en början fick BBC:s nyhetsuppläsare inte synas på tv-skärmen, försåvitt deras ansiktdrag och miner skulle avslöja någon form av partiskhet. Så när de till slut fick synas, från 1954, hängde det alltså helt och hållet på att rösten skulle utgöra motsvarigheten till just ett osynligt ansikte, på att there’s nothing there. BBC:s nyhetsförmedling är så neutral och opartisk att den i praktiken inte finns. Där är myten, och den har överlevt förvånansvärt länge.

Det är med dessa ur-BBC-röster som med inläsare av ljudböcker. Såvida man inte har en känd röst, som Stephen Fry exempelvis, och lyssnaren därför vet vad de har att vänta sig, så är just karaktär i en röst något som tenderar att vara en distraktion för lyssnaren. Texten, handlingen, orden måste få regera ensamma, inte the performance. Det är för övrigt därför jag själv aldrig spelat in ljudböcker under mina år som voiceover, och säkert aldrig kommer att göra det heller. Jag har en reklamröst, inte en narrativ röst.

Dessutom: en av de bästa narrativa rösterna, och flitig ljudboksinläsare, är Samuel West (ett klipp här, han börjar 0:50 in). Återigen en ytterligt behaglig, auktoritativ stämma – men “karaktär”? Not so much.

…därför att det har med Brexit att göra. FN:s “poverty envoy” har efter ett veckolångt besök i Storbritannien sagt att “The UK government has inflicted ‘great misery’ on its people with ‘punitive, mean-spirited, and often callous’ austerity policies driven by a political desire to undertake social re-engineering rather than economic necessity…” (Typiskt har BBC News rapporten långt ner på dagordningen) Den utmärkte Aditya Chakrabortty kommenterar dock i The G här.

“One might go so far as to say that England never got over winning the war”. Fintan O’Toole är som vanligt lysande i dagens long read i The G, om de “structures of feelings” – eller kalla det paranoida fantasier, som rubriken – som ligger bakom Brexit. Ur en kommande bok. Obligatorisk läsning, med läxförhör i morgon.

Plus en sansad sammanfattning av läget av FT:s David Allen Green.

Utkastet till dealen Theresa May har kommit fram till ska debatteras i regeringen idag från kl 14. Det här förklarar i grova drag vad som gäller. Första hindret är att få regeringen att komma överens om avtalets förträfflighet, vilket är långt ifrån säkert. Därefter ska May presentera avtalet i en live-tv-sändning, vilket alltså mycket väl kan bli när hon i stället annonserar sin avgång. Därefter i så fall ny partiledare/PM eller nyval. I det förra fallet riskerar vi alltså att regeras av cyniker, lögnare eller vad den utmärkte Fintan O’Toole kallar the pig-ignorant (läs gärna hans artikel från härom dagen och ta er än en gång för pannan…) Det ser alltså inte särskilt roligt ut i nuläget. What a shitshow, som det heter.

PS: Så kabinettet har backat Mays avtal. Men hon använde ordet “collective decision” vilket inte är detsamma som “unanimous decision”. Det kan komma avgångar, så detta är bara början. Aldrig i livet att det går igenom parlamentet i december.

PPS: Extrembrexitören Jacob Rees-Mogg har kallats “the stupid person’s idea of a clever person” och mycket riktigt har han idag lämnat in sitt no-confidence-brev till de konservativas “1922 Committee”. Det krävs 48 sådana brev för att May ska utmanas som partiledare (dvs som PM) och ingen vet hur många breven nu är. Men jag tror inte på det scenariot. Jag tror May kämpar sig igenom processen fram till december, mest för att ingen annan vill ha jobbet, minst av allt brexitörerna. När avtalet då (troligtvis, men inte helt säkert) röstas ner i parlamentet första veckan i december, då kommer avgörandet. Antingen att hon hotar med eller deklarerar nyval, varvid tories kommer att samlas under fanan, inte så mycket för att de fruktar en Corbynregering (vilket inte alls är ett självklart resultat i ett nyval) utan för att det skulle innebära början på slutet för det konservativa partiet, för att inte tala om början på början på slutet för unionen: inom 10-15 år kommer vi förmodligen att se att självständigt Skottland och ett enat Irland, kanske t.o.m ett mer oberoende Wales, vad som än händer. Och därefter? Matpaketen, mina vänner, matpaketen…

Men det har alltid känts mycket närmare än så i det här landet, främst naturligtvis för att så många har släktingar som stupade. Fotografier på magra unga män i illasittande uniformer står på hyllorna och byråerna: “Det är din morfars far”. Och så de för evigt blytunga namnen: Passchendaele, Somme, Ypres. Man känner en annan slags fasa än man gör inför det följande världskriget, den är mer överväldigande på något sätt, mer allomfattande.

Lästips: Neal Ascherson i Observer idag. Men också en allmän observation: gudarna ska veta att det finns problem med Wikipedia, och kommer väl alltid att finnas, men den är faktiskt mycket bra i fråga om krigshistoria allmänt, och de två världskrigen i synnerhet, i allt från generella översikter ner till dag-för-dagbeskrivningar av individuella slag och slagfält.

+ Fick just tips om denna web site “WWI: A Street Near You“. Helt fascinerande, och gripande. Man skriver in en gata och får reda på vilka från närområdet som stupade under första världskriget. Mer än väl värt en browse.

Två ekonomer vid London School of Economics lägger fram en saklig genomgång i nya LRB av vad en No Deal Brexit skulle få för resultat på en mängd samhällsområden som har med ekonomin att göra. Och man tänker ju bara… sheeesh…!

PS: Detta publicerat just som London genomgår sin årliga “Beirut-fas”, fyrverkeridagarna som leder upp till Bonfire Night (“Remember, remember, the fifth of November…”) så att inbördeskriget redan verkar ha börjat. Jag skriver i Londonboken att staden inte bara vill berätta historier för en, den vill gärna sköta scenografin också. Too right…

Det fanns många skäl att, som jag, inte ha gått på demonstrationen i lördags om en ny folkomröstning. Skribenten Richard Seymour ger uttryck för en del av dem här. FT:s David Allen Green erbjuder en inte fullt så polemisk version i en bloggpost om fem argument mot en ny omröstning.

Brexit kommer helt enkelt att ske. Trots Leave-sidans olagligheter under kampanjen går omröstningen i juni 2016 inte att ogiltigförklara, som Green gör klart. Det är för sent, eftersom resultatet godkänts av både högsta domstolen och parlamentet. Artikel 50 är som ett rullband och vi vet fortfarande inte vad vi kommer att ramla ner i när det tar slut om några månader, i en dynghög eller en halvbekväm fåtölj.

Det finns mycket att säga om Brexit – både själva beslutet och processen så här långt – och en del har jag bidragit med här redan. Men jag har faktiskt också börjat drabbas av växande farhågor om det här landets – och i förlängningen min – framtid.

Det har inte så mycket att göra med tomma hyllor i mataffärerna, eller brist på mediciner, eller ruttnande jordgubbar ute på åkrarna, eller akuta lärar- och sjuksköterskebrister. Inte heller handlar det om min egen status (såsom innehavare av permanent uppehållstillstånd) för den verkar – hittills – rätt så spikad.

Inte heller om London i sig, utan om England i stort – för Brexit är ju som ofta sagts en engelsk fråga snarare än en brittisk. England kommer utan tvekan att krympa, att förminskas allt eftersom post-Brexit-eran tar vid. Det kommer att vända sig inåt och därmed visa yttervärlden ryggen. Med räddhågsenhet och isolering följer en främlingsfientlighet och rasism som kommer att än mer normaliseras och växa i omfång (vilket med ett splittrat/lamslaget konservativt parti kan få allvarliga politiska konsekvenser).

Den tyske sociologen Ferdinand Tönnies talade om distinktionen Gesellschaft / Gemeinschaft som går, i alla fall så här skissartat, att tillämpa på situationen. Det “samhälleliga” England: huvudsakligen urbant; upplysnings- och framstegsvänligt; empiri och vetenskap; öppet för idéer utifrån; politiskt tolerant och liberalt. Typ: Charles Darwin, George Orwell.

“Gemenskapens” England (ofta kallat yeoman England): huvudsakligen landsbygd; tillbakablickande; antiintellektualism; de djupa fårornas traditionalism; instinkt och lojalitet och stupiditet premierade; nedärvd skräck för det främmande och nya; politiskt intolerant och konservativt. Typ: John Bull, Winston Churchill.

Vad gäller Brexit är alltså detta inte alls en förklaringsmodell, om något bara en tankemodell för ett mönster jag tror kommer att mer och mer avspegla sig efter utträdet. När man läser om de nära nog dagliga främlingsfientliga utbrotten numera så slås man av hur just “tillhörigheten” kommer till bokstavligt tals – “You don’t belong here!” – och “tillhörighet” är ju praktiskt taget en synonym för “gemenskap”.

Spänningen mellan samhällets och gemenskapens England har länge haft politiska, sociala och kulturella konsekvenser. Inte minst som en oupplöslig knut i centrum av frågan om landets egentliga identitet, och därför dess ofta debatterade, högst reella identitetslöshet. I alla fall i jämförelse med hur den keltiska periferin kunnat definiera sig både inom och gentemot Storbritannien och världen där utanför de senaste decennierna. Och en upplevd identitetslöshet är en potentiellt farlig spelare, på ytterkanten.

Tro heller inte att London är för isolerat i sitt “samhälleliga” majestät för att undvika dras med i vad jag ofta tänker på som ett fyllelallande in på en avtagsväg mot reaktion och isolering post-Brexit. Odalbonden finns även i urbaniserad skepnad, ska gudarna veta. Men ändå. Är det detta som håller på att hända det engelska samhället i stort? Att sjuttonhundratalet förlorat mot femtonhundratalet?

Jag håller alltså inte på att packa resväskorna, långt därifrån. Men jag tittar ut genom fönstret på Henshall Street med en mer bekymrad blick, och med faror i hågen, från och med den här hösten.