* (Londonboken sid 116ff) London-OS 2012 skulle blivit den “renaste” olympiaden någonsin i fråga om doping. Den blev den skitigaste någonsin (läs här) och har f.n. rekordet på 116 fall, detta mot Beijings 86. Och då är det tre år kvar av tester, eftersom man sparar proverna i tio år.

* I en lång ledare tar The G idag slutgiltig ställning för en andra folkomröstning: “The government has failed – it’s time to go back to the people” Min kommentar? Hmmm…

* I april öppnar en stor Edvard Munch-utställning på British Museum. Det blir en chans för mig att äntligen bestämma mig. Munch borde enligt alla mallar vara en konstnär jag beundrar, men jag har aldrig lyckats ta “steget fullt ut”, så att säga. Kommer inte ifrån tanken att ‘Skriket’ är en skämtteckning.

Och det kommer ju att bli en hel del i det ämnet under kommande månader…

* Fintan O’Toole lika bra och sylvass som vanligt i Irish Times i dag om det politiska våldet som det behandlas i engelsk diskurs och som det ligger strax under ytan i irländska (och nordirländska) medvetanden.

* Många kommentatorer menar nu att det troligaste som kommer att hända är att May som väntat förlorar omröstningen nästa vecka. En hel del beror i och för sig på hur stor röstmarginalen blir, men sannolikt kommer hon då att begära en förlängning av Artikel 50 med tre månader (till 29 juni) vilket EU väntas gå med på*. Tiden kommer hon att använda till att antingen presentera ett nytt WA för parlamentet (man kan inte lägga fram samma dokument för omröstning mer än en gång) eller mer långtgående förberedelser för en no-deal Brexit.

* Dessa “förberedelser” i nuläget kan kategoriseras antingen som idioti eller fars. Chris “Failing” Grayling, transportministern, “organiserade” en exercis i helgen för att se hur långtradare skulle kunna parkeras på Marston airport i Kent i väntan på att köerna till tullen i Dover skulle lättas. De använde 89 långtradare när en motsvarande situation i verkligheten skulle krävt c:a 10 000. Som nån sa på Twitter: det är som om Beckett skulle skrivit manuset till ‘Smokey and the Bandit’…

* Channel 4:s dokudrama igår kväll ‘Brexit: The Uncivil War‘ (manus av den i dessa sammanhang erfarne James Graham) har fått ordentligt med kritik, bl.a. av Lucy Mangan i The G här. Jag har inte sett den själv ännu, men det bådar inte gott…

* Fotnot: En del menar att EU bara kommer att gå med på förlängningen om tiden används till antingen en andra folkomröstning eller nyval, ska sägas.

Det har varit – och är till viss mån fortfarande – lite fram och tillbaka med vad som ska hända med EU-medborgare i UK efter Brexit. Mycket därför att ingen förstås vet vad som kommer att ske den 29 mars kl 23:00.

Men om det nu blir en deal av något slag så kommer alla EU-medborgare, med några undantag, att få ansöka om s.k. settled status. Det gäller framför allt de som är här p.g.a. den fria rörligheten: en blankett att fylla i, förmodligen några bevis på att man betalat skatt och har ett National Insurance number, plus en avgift på £65.

Undantagen är irländska medborgare och de som har Indefinite Leave to Remain (ILR), alternativt Indefinite Leave to Enter (ILE), antingen i form av en stämpel i passet eller ett brev från Home Office. Dessa behöver överhuvudtaget inte ansöka om settled status, men kan göra det om man så föredrar. Det är detta som gäller mig: jag har en ILR-stämpel i ett gammalt pass. Pust, liksom.

Om UK däremot skulle krascha ut ur EU i en no deal så blir situationen mer komplicerad, särskilt för de som är här via den fria rörligheten. Ingen verkar veta (som med så mycket annat) vad som kommer att hända. Vad gäller min egen situation i sådant fall så sitter jag nog ändå ganska säker, vad jag hittills fattat.

En klok människa sa till mig för inte så länge sedan att om Home Office skulle ifrågasätta, eller försöka dra in, ens ILR så skulle det förmodligen strida mot internationell rätt. Det rör sig om internationella konventioner och protokoll, snarare än om enbart UK/EU. Och det låter ganska rimligt, i mina lekmannaöron.

Men osäkerheten finns alltså kvar, i allra högsta grad. Ens känsla av hemhörighet – a sense of belonging – har rubbats i sina grundvalar. Man borde ju inte ens behöva konstatera att man “nog sitter ganska säker”, eller att man hör till de undantag som inte kommer att påverkas något särskilt, eller att man överhuvudtaget belönats med någon slags jävla “status”.

Man vet ju att många britter – i personliga möten, i pressen, på sociala medier – uttrycker grav pinsamhet och kokande ilska över hur EU-medborgare såväl som immigranter i allmänhet behandlats av regeringen under Brexitprocessen. Vi har bl.a. kallats för queue-jumpers, att vi “utnyttjar” och “drar fördel av” EU och våra medborgarskap.

Jag skulle faktiskt också känt mig pinsam och arg, om jag vart som dom. I feel their pain, som det heter.

Nyuppsatt affisch på busshållplatsen om hörnet. Frestad att tro det har något med Brexit att göra.

Ett flertal tv-program och tidningsartiklar, förstås. Människor med minnen och hågkomster som är minst lika smärtande nu som då. Inte ens julihändelserna 2005 kan jämföras med Lockerbie som det mest chockerande terrordådet i UK, i alla fall om man räknar antalet offer.

Jag har skrivit om ämnet flera gånger på bloggen (skriv bara in “Lockerbie” i sökfältet) och då mest med anknytning till mitt ett och ett halvt år långa samarbete med filmaren Allan Francovich. Allan gjorde den kontroversiella dokumentären ‘The Maltese Double Cross‘ och (kortfattat:) pekade ut de skyldiga som Iran via bulvanerna PFLP(gc). Många menar att hans tolkning också stått sig ganska väl med åren, eftersom Libyens påstådda roll mest tycks ha varit resultatet av storpolitiskt fuffens.

Daily Mail, av alla tidningar, har en rapport idag.

OK, häng med nu. Detta bara idag. Jeremy Corbyn tabled a motion of no confidence om Theresa May som PM, inte om regeringen (vilket skulle kunna framkalla nyval). Rent kosmetiskt, alltså. Då annonserar May att en omröstning om hennes WA och PD kommer att hållas veckan som börjar 14 januari. Då drar Corbyn tillbaka sin motion. Tretton sekunder senare är hans motion tillbaka igen, på samma meningslösa grunder som förut, dvs han kommer att förlora omröstningen.

Det här är konsensus nu i början på veckan: Brexit är inte längre frågan om “en jävla röra”, eller en “fars”, eller en “tragedi”. Det här är en konstitutionell kris. Regeringen har idag annonserat 2 miljarder pund åt förberedelser för No Deal. Och Labour bara viftar med armarna. Och ägnar sig åt meningslösheter. Pathetic. Hur skaffar man bostad i Sverige? Finns det bostadsköer och sånt…?

+ Statsvetaren Vernon Bogdanor förklarar en del av de konstitutionella aspekterna i dagens The G.

Vill man kommentera en artikel i DN måste man ha svenskt personnummer (what?? ok, men det har jag ju) och svenskt postnummer (det har jag inte, ju). Jag ville kommentera en artikel av Ola Larsmo men fann alltså ingen väg in. Min kommentar skulle ha varit följande:

Larsmo skriver: “Rösterna för ett utträde kom från andra delar av landet, som stagnerande fiskesamhällen längs kusten och industristäder i Storbritanniens rostbälte.”

Detta är, som vi nu vet, en farlig slentrianuppfattning om Brexitröstarna, det var mycket mer komplicerat än så (inte minst med anledning av Corbyn och Lexit-vänstern). Det fanns och finns helt respektabla argument för Brexit: Lissabonfördragets nyliberala manifest, nedmonteringen av social Europe, det som hände med Grekland, osv, osv.

Larsmo skriver: “Ingen jag talar med här i London var för Brexit, och nästan alla är dödströtta på att diskutera ämnet”. You need to get out more, mate. Visst finns det, överallt, och det är fortfarande ett glödhett samtalsämne där jag befinner mig.

Larsmos huvudpoäng, så som uttryckt i rubriken: “Ingen vill tala om Brexits kärna – freden på Nordirland”. Jo, jag vet att ingen journalist skriver sina rubriker, men det handlar ju om freden på hela irländska ön, inte bara NI. Det är precis därför Irland + EU har en så stark hand i förhandlingarna… Jesus…

Men faktum kvarstår ändå: ingen talar ju om något annat än freden på Irland! Det är det hela backstop-kontroversen handlar om. Det är ett så bisarrt påstående att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Så jag tänker inte börja.

Brexit handlar om England, inte Storbritannien, det vet vi sedan länge. Och Irland har aldrig spelat någon större roll i Englands historia. Detta är inget nytt, så det historiska perspektivet vore intressant att ha dragit in här. Undersökning efter undersökning visar att Brexitröstarna med stor majoritet anser att NI är väl värt att offra till priset av ett “självständigt” UK.

De två gånger Irland spelat en betydande politisk roll i UK från 1900, ur konservativt perspektiv, är den (i o m 1:a Vk) uppskjutna Home Rule-frågan, och hur mycket brittiska staten ville spendera på militärinsatsen på NI efter 1969. Att denna våldsamma likgiltighet skulle vara något nytt i och med Brexit är helt enkelt inte sant.

Men, för fan, jag sitter väl och gapar åt den tapetserade väggen som vanligt.

PS: Det där med att DN kräver både personnummer och postnummer för att man ska få kommentera, men särskilt personnumret: jag har en stark misstanke om att det strider mot GDPR:s regler i så måtto att det är information som tidningen strikt talat inte behöver för just det ändamålet. Allt de behöver är ett namn, giltig epostadress och/eller IP-numret, syns det mig, om det skulle bli fråga om förtal eller liknande – men så är det ju också en modererad kommentarssfär, antar jag, så den risken bör man väl kunna undvika ändå.

1:45 GMT: Har spenderat hela förmiddagen i studio, långt utåt helvete i Hammersmith…

De som intresserar sig för den här tragikomiken har säkert redan sett det senaste. May håller tal inför ‘1922 Committee’ kl 5, förtroendeomröstning någon gång mellan 6 och 8, resultatet strax därefter. Enligt BBC har 174 Tory MPs offentligt förklarat sig stödja henne (hon behöver minimum 158, fel 159) men det betyder alltså ingenting när det kommer till the secret ballot i kväll. Vinner hon sitter hon säkert ett år framåt, men kan erbjuda sig avgå vid nyval för att locka röster. Förlorar hon – then we’re REALLY fucked… Mer omsider.

5:15 GMT: May talar nu inför ‘1922 Committee’. Här, under tiden, en bra analys av Patrick Wintour i The G. Bland annat att om hon avgår, men stannar kvar som lame duck tills Tories fått en ny ledare, så är det inte otänkbart att röran blir så total att parlamentet tar över vad jag fattar är en form av exekutiv makt. Talmannen plus ordförandena för utskotten tar över – främst bland dem kanske ordföranden för Brexitutskottet, Hillary Benn, son till Tony B – och tar en omröstning om det enda som det tycks finnas en parlamentarisk majoritet för just nu: nej till No Deal. Därefter börjar det roliga: ny folkomröstning, Norge-plus, nyval…

9:06 GMT: 200-117. May vann, men med en väldigt liten marginal. Och märk väl, hur det än hade slutat förändrar det INGENTING. Ta en lång titt på ordet ingenting. Hon får ändå inte igenom sin deal. Vi är kvar där vi var. Det här var ännu ett exempel på vad britterna är väldigt bra på, a sideshow. Hon sitter inte alls säker.

9:30 GMT: 117 är en avsevärd siffra, över en tredjedel av tories, och många av dem är på the payroll, alltså anställda som ministrar, undersekreterare och bus boys. Det här kommer inte att hålla länge.

9:40 GMT: Och med det ber jag godnatt. Glöm inte att tuna in för morgondagens helt nya skitsjåvv.

Carthago delenda est: Om du inte redan gjort det, fyll gärna i formuläret till min läsarundersökning. Tar bara några minuter, helt anonymt. Klicka här. Tack!

Ryktena flyger att omröstningen i morgon ska skjutas upp. May talar till parlamentet 15:30 GMT. Pundet rasar.

Under tiden kom Europadomstolens utslag i morse om att UK kan dra tillbaka Artikel 50 unilateralt. Principiellt viktigt eftersom det understryker medlemsstaternas suveränitet. “Take back control”? You already have control, fool…

Jag fortsätter posta här allt eftersom…

PM:s tal följs av Andrea Leadsom, Leader of the House, vilket klart tyder på att underhusets dagordning kommer att ändras, alltså att omröstningen blir uppskjuten. En del säger en vecka, andra in på nyåret. Ett bra sätt att följa utveckligen är som vanligt via TheG här.

12:30 GMT: Jag såg en antydan om att May under sitt Brysselbesök i helgen kan ha fått några eftergifter från EU vad gäller den politiska deklarationen, som alltså inte är lagligt bindande och rör de framtida handelsavtalen. Problemen, för brexitörerna, är dock (huvudsakligen) irländska gränsen/the backstop som ingår i Withdrawal Agreement, som är lagligt bindande och där EU inte ger efter en tum.

13:00 GMT: @PippaCrerar (Daily Mirror): Number 10 insiders tell me they think a second referendum is on the cards. “We’re not preparing for it and she doesn’t want it but it might be the only way. We think that’s where we’ll end up”.

15:00 GMT: “RAF Typhoons scrambled in response to ‘unidentified aircraft’ approaching UK” (Sky News) Nu kommer utomjordingarna också!

15:15 GMT: Konsensus tycks vara att May tänker kräva av EU ett “starkare ordval” vad gäller den eventuella tillämpningen av the backstop på Nordirland, starkare än att båda parter ska ge det deras “best endeavours”, som det står nu. Men något “lagligt bindande” får hon aldrig.

16:00 GMT: Nu debatt efter Mays uttalande. Det var som jag skisserade ovan: hon är ute efter re-assurances utöver “best endeavours” vad gäller NI. Viktigt är att hon inte satte ett datum på när omröstningen ska ske: om en vecka, efter nyår? Den måste senast hållas 21 januari 2019. Skulle det bli då så finns i praktiken ingen tid kvar att förbereda för No Deal.

Också noterbart att talmannen, John Bercow, gav regeringen ordentligt på huden för att de avslutat debatten i förtid och inte gett HoC någon reell chans att säga sitt vare sig om Mays deal eller beslutet att upphäva omröstningen. Bercows budskap och ton (“deeply discourteous”) var mycket något ovanligt, säger de som vet.

16:10 GMT: Pundet har rasat till sin lägsta nivå på tjugo månader. Fuck this shitshow, nu går jag till puben. Cheers.

Det här känns utan tvekan som den sista helgen vi lever under någorlunda normala förhållanden, där ordet ‘någorlunda’ does a lot of heavy lifting, som det heter. Efter mer än två år av krasshet, lögner, stupiditet och förtvivlan ska det – av allt att döma – komma till omröstning på tisdag kväll kl 19.00 GMT. Och det verkar mer eller mindre avgjort att Mays Withdrawal Agreement och Political Declaration kommer att röstas ner, fast med hur stor majoritet återstår att se. Under tiden rapporterar Independent att 52% av röstarna nu vill stanna kvar i EU. Too late, Bubba…

“What happens next?” är sedan några dagar tillbaka den överlägset mest använda frasen i medierna, med “The Meghan-Kate rift” som avlägsen tvåa. Theresa May kan knappast sitta kvar efter ett nederlag, så hennes avgång är väl det första som kommer att hända. Därefter förgrenar det ju ut sig i alla möjliga och omöjliga riktningar. Mot en ny Toryledare som förgäves försöker förhandla fram något “bättre” med EU och till slut tar oss tillbaka till samma situation som nu. Mot nyval, vilket för överskådlig verkar mindre troligt. Mot en andra folkomröstning, vilket medför sina egna, avsevärda risker. Mot ett Norge-plus som verkar stöttas av en majoritet MP’s, men som inte alls stöttas av… Norge.

Och så förstås mot en No Deal, med resultat i en samhällskollaps som i mycket liknar DDR:s i november 1989, fast med längre köer, ingen mat och inga mediciner, och ett gatuliv som får Paris just nu att framstå som en torsdagkväll i Vedbæk. Så för att avsluta på en rent praktisk not: matpaketen, alltså. Här en lista över några basvaror vi kommer att behöva: inga färsk- eller frysvaror; burkar (sardiner, tomat, soppa, grönsaker, etc); mjöl, salt, strösocker, peppar; chark (falukorv, isterband, skinka, salami); tepåsar, pulverkaffe och drycker med lång förvaringstid (juicer). Några askar Ibuprofen (400mg) vore också mycket välkommet. Jag publicerar koordinaterna vad det lider. Tack!

PS: Färska ägg är väl inte en så bra idé, ur drönarsynpunkt, även om man kan (metaforvarning!) göra omelett av sörjan. Hårdkokta, däremot…