Hundratals EU-medborgare har nekats rösta över hela landet idag, och det verkar mest bero på adminproblem i och med att valet utlystes i sådan hast. Jag hade inga problem just nu, tack och lov, men det är ju helt oacceptabelt. Demokratin må stå inför allvarliga problem här och var, men inte fan ska de vara administrativa och tekniska, så pass basic stuff.

Resultaten kommer – här som annorstädes – på söndag kväll, detaljerna nästa vecka. Det syrligt ironiska är nu att etermedia inte får rapportera sådant som kan påverka valutgången förrän dess. Skulle May avgå i morgon får man rapportera det som faktum, men inte sätta in det i en EU-valskontext. Förrän efter 22:00 på söndag.

+ Det kan nu bli juridiska följder, som The G rapporterar. Helt riktigt, enligt min mening. Vi EU-medborgare har inte haft ett dyft att säga till om vad gäller Brexit, och nu när vi äntligen fick en slags chans har så många blivit tillsagda (helt olagligt) att “go back where you came from and vote”. Skamligt.

Theresa Mays nya deal – de mytomspunna tio punkterna – har alltså inte vunnit något som helst stöd, inte ens bland hennes f.d. supportrar i regeringen, tvärtom. Nu har dessutom hennes Leader of the House, Andrea Leadsom, avgått, så det finns f.n. ingen att ens introducera den nya dealen i parlamentet. En del hade väntat sig att May skulle avgå i kväll, men det lär dröja några dagar. Sanslöst är inte ordet.

Jag tror nu att utgången kommer att bli att man till slut drar tillbaka A50 och UK stannar kvar i EU för överskådlig. Det finns ju bara tre alternativ och två av dem har stora majoriteter emot sig i parlamentet: May’s deal eller no-deal Brexit. Enda kvarvarande är revoke and remain, för överskådlig. Och i så fall smäller det. Nyval mot bakgrund av national humiliation, torypartiet splittras i minst två delar, kanske Labour också, Brexitupplopp och en främlingsfientlighet som är ännu mer militant än den är idag.

Men kolla också vad som kommer att hända med EU efter valresultaten. Jag tror i och för sig inte att högerpopulisterna kommer att göra riktigt så bra ifrån sig som alla väntar sig. Jag tror den “första vågen” är, mer eller mindre, över. (Och jag kommer nog att få ångra den profetian allvarligt, jag vet). Men om alt-right tar över så tror jag extrembrexitörerna här i UK kommer att trängas in emot allmänt europeiskt extremhögerkonsensus att stanna kvar i EU och omvandla det till ett “nationellt EU”, med mer “självbestämmande” i medlemsländerna, snarare än i Bryssel.

Det är ju just detta som skiljt Farage/Brexit från deras meningsfränder i Europa, dvs att man inte (som Orban, Polen, Salvini, osv) vill remain och förändra EU inifrån utan dra sig ur och hänge sig åt en hundraprocentig imperiefantasi som bara England har råd, eller ork, med. Där tror jag många spänningar inom alt-right-högern kommer att utspela sig efter EP-valen.

Hittills har bara tre kampanjer hört av sig, och inget av de “traditionella” partierna, bara Farages Brexitparti, Ukip och en oberoende remainare vid namn Mike Shad. Under tiden har May presenterat “sista chansen” att rädda WA, att röstas på om några veckor, inte långt efter Trumps statsbesök, vad jag fattat. (+ Ännu bättre. Omröstningen sker veckan som börjar 3 juni, mitt under Trumps statsbesök och ceremonierna kring Normandie 75)

Låt mig inte uppehålla er för länge: inget kommer att funka.

PS: Varför har WordPress blivit så jävla krångligt?

…jag kan rösta om Brexit spelar det inte nån som helst jävla roll. Allt jag kan säga är: inte blir det Labour för min del i alla fall. I en ledare idag uppmanade Observer “Europavänner” att rösta på något av Remainpartierna: LibDems, Greens, ChangeUK eller SNP/PlaidCymru. Ett traditionellt lågt valdeltagande i EU-val kommer förmodligen att bli ännu lägre, men just i London förutspås särskilt Labour göra katastrofalt ifrån sig. Precis som Tories bryr de sig helt enkelt inte om att bedriva någon valkampanj.

Mer betydande är, som en möjlig konsekvens av torsdagens val, vad som händer under sommaren och tidiga hösten med Tories och Labour. De senare, under Corbyn, har helt fipplat bort vad fördelar de kunde dragit av Brexitkaoset, och kan få betala för det; de förra står inför ett partiledarval där 124,000 partimedlemmar (medelålder:72) får bestämma att Boris Johnson blir vår nästa premiärminister. Om någon trodde detta redan var en shitshow – you ain’t seen shit yet…

Även om det är helgdag idag, May Bank Holiday, en av de tystaste dagarna på året. Inte ens särskilt många fåglar syns till.

En kort uppdatering kanske är på sin plats. Vet inte om det stått något om detta i svenska media, men det var lokalval i förra veckan: främst landsortskommuner i England och Nordirland. Tories gjorde ett katastrofval och Labour i princip lika dåligt (bakgrund och siffror på Wiki här). Nu diskuteras det ju alltid till vilken grad man kan översätta lokala valresultat till nationell politik, men visst hade Brexit med saken att göra, det vore ju konstigt annars. Och då är det anmärkningsvärda att det gick så dåligt för de två stora partierna, medan Remain-partierna – LibDems, Greens och oberoende – gjorde överraskande bra val, med rejäla uppåtsiffror.

Under tiden rapporteras det att förhandlingarna mellan Tories och Labour om en gemensam Brexitdeal står nära en överenskommelse, baserad på en tidsbegränsad tullunion, lite russinplockande vad gäller enskilda marknaden, workers’ rights garanterade, osv. Problemen med en sådan eventuell deal är tre till antalet: kommer den att underkastas en ny folkomröstning (högst osäkert), kommer underhuset att rösta igenom den (säkert nej), kommer EU att gå med på den (säkert nej). Matthew d’Ancona i dagens The G är skeptisk, milt uttryckt, och det med rätta, syns det. Vi har i princip inte rört oss ur fläcken.

Eller med ett lämpligt uttryck från andra världskriget, SNAFU: Situation Normal All Fucked Up.

Idag är det jämnt fyrtio år sedan Margaret Thatcher kom till makten.

Jag såg på TV när hon stod utanför No 10 i en blå dräkt och vinkade, jag tror solen sken. In i mikrofonen sa hon: “And I would just like to remember some words of St. Francis of Assisi which I think are really just particularly apt at the moment. ‘Where there is discord, may we bring harmony. Where there is error, may we bring truth. Where there is doubt, may we bring faith. And where there is despair, may we bring hope’ …”

Eller som Edward Lear sa: “Nonsense is the breath of my nostrils”

Jag försökte dra mig till minnes var jag befann mig, vad jag gjorde, runt den tiden. Jag bodde i en liten hyrtvåa på Haverstock Hill, alldeles ovanför Dewhurst the Butcher, mitt emot Belsize Park Tube Station. Jag skrev för Göteborgs-Tidningens kultursida. Ragnar Strömbergs och min andra radiopjäs hade just haft premiär på SR. Den hette ‘Arbete och sorg’, om ett tänkt (men inte alls osannolikt) möte mellan Groucho Marx (spelad av Rune Turesson) och Ezra Pound (Folke Walder) i samband med T S Eliots begravning i London 1965. Jag minns faktiskt inte ett ord av den. Manuset har gått förlorat. Och jag måste väl i alla fall har börjat skriva på min debutroman, ‘Nattsvärmaren’, för den kom ut hösten 80.

Jag hade varit ihop med J sedan ett par år, men jag vet inte om hon flyttat in hos mig vid det här laget. Det måste hon nog ha gjort, för de öppnade sin första affär inte långt senare. Jo, så var det. Min pub var The George, femtio meter upp för gatan. En annan stammis där var en tystlåten äldre man som brukade läsa New Statesman, jag har för mig han drack Guinness. Det visade sig så småningom vara William Empson, författaren till ‘Seven Types of Ambiguity‘ (1930), men jag ville ju inte övertolka det sammanträffandet. Jag tror också jag jobbade sporadiskt som transferguide för Plusresor på helgerna, dvs man hämtade trettiosju fulla norrmän på Heathrow och hällde av dem på sina respektive hotell. Jag tror inte Plusresor finns längre.

Fyra decennier senare är det en blåsig dag, med moln och “fast sunshine” (Michael Ondaatje) och biff stroganoff till middag, om det vill sig väl.

They dined on mince, and slices of quince,
   Which they ate with a runcible spoon; 
And hand in hand, on the edge of the sand, 
   They danced by the light of the moon, 
             The moon, 
             The moon, 
They danced by the light of the moon.

Efter några röriga dagar – och med “röriga dagar” menar jag egentligen bara att ens dagliga rutiner sätts ur spel av yttre orsaker, att man måste hinna till Soho innan man diskat upp gårdagens tallrikar, att man inte har tid med frukost förrän fem telefonsamtal måste ringas – hur som helst, efter några röriga dagar fick jag i eftermiddags en mycket lugn och givande pratstund med författarna Susanna Alakoski och Mats Söderlund, på tillfälligt besök. Vi pratade bland mycket annat om femtiotalet i London, vilket jag inte minns särskilt mycket av eftersom jag inte var här då.

Men ju mer man tänker på den tiden desto mer betydelsefull tycks den bli vad gäller hur London, och i och för sig Storbritannien, till slut utvecklades. “Brytningstid” är ett bra ord i sammanhanget, framför allt brytningen mellan gammalt och nytt. Förkrigstidens klassmässiga, patriarkala och politiska mönster klamrade sig fast vid en verklighet vars förtecken ständigt förändrades (Suez). Efterkrigstidens nya verklighet – inte minst genom Labourreformerna 1945-51 – såg framför allt kvinnor inte bara ute i arbetslivet utan i högre utbildning genom grammar schools och annat.

Snarare än det pråliga sextiotalet tror jag hellre jag skulle velat uppleva det gråmelerade femtiotalet, med dess plötsliga springor av livgivande ljus inte bara ifråga om konst och litteratur och musik, utan hur man successivt tog sig ut ur utmattningen efter krigsåren och drog ett djupt andetag inför det kommande, ut ur gamla tankemönster, lydigheter och givenheter. Det är därför många menar (se Londonboken sid 56) att den givna slutpunkten för 50-talet kom med åklagaren Mervyn Griffith-Jones fråga till juryn i rättegången om Lady Chatterley’s Lover i oktober 1960: “Is this a book that you would even wish your wife or your servants to read?”

Det gamla Storbritannien hade inte bara blivit tondövt, utan stendövt. Det var egentligen inte mer dramatiskt än så. Men det räckte.

Jag berörde mest publicistik i den förra posten. Men en annan viktig källa till konservativ ideologiproduktion har förstås alltid varit den akademiska sfären. Detta är något jag bara ska nämna här helt kort, för jag är inte särskilt välinformerad om hur utvecklingen gått inom det här området under senare år. Men det kan vara värt att hålla i tankarna i sammanhanget.

Den sfären innefattar naturligtvis Oxbridge, generellt, men i synnerhet Oxford. Och då menar jag heller inte nödvändigtvis ett ämne som PPE (Politics, Philosphy, Economics) dvs den politiska, karriärdanande akademiska vägen, för den tenderar att premiera ett nervöst iakttaget status quo, i motsats vad man lite löst kan kalla tradition.

Konservativa tankeströmningar har snarare producerats i ämnen som historia, filosofi och litteraturvetenskap. Och där har Oxford traditionellt, och tills alldeles nyligen, varit allergisk mot idéer över huvud taget, dvs ett av konservatismens mest varaktiga kännetecken. Detta till skillnad från Cambridge där man varit mer öppen för teoribyggen, kanonskapande och oliktänkande. Terry Eagleton beskrev det träffande en gång, just vad gäller litteraturkritiken, och han gjorde det av egen erfarenhet:

Official Oxford English wasn’t opposed to theory specifically: it was darkly suspicious of ideas as such, of which such theorising was simply an extravagant specimen. Literary works consist of feelings and images, not of abstractions. The very institution of literature was thus an implicit critique of political extremism. The sensuous particularity of the text acted as a curb on cerebral flights of utopian fancy, while its delicate interweaving of attitudes challenged any too partisan position. Postgraduate students who were informed by senior members of the Oxford faculty that their work contained a large number of ideas soon became aware that this was not intended as a compliment. It was that other place [Cambridge], inhabited by bolshie ideologues like Leavis, Empson, I.A. Richards and Raymond Williams, which set the pace as far as concepts and critical procedures were concerned, and which engaged in such superfluous pursuits as reflecting on why one was studying literature in the first place. Oxford people just read the books and said whether they liked them or not. The controversy over structuralism in the 1980s could only have erupted at Cambridge, given that most of Oxford had no idea what it was.

(Ur en recension i LRB av D J Taylors The Prose Factory: Literary Life in England since 1918. Den ligger bakom betalvägg; länk här)

Det skrivs ju en hel del om Konservativa partiets nedgång och eventuella sönderfall, hur det gått från the natural party of government till det onaturliga partiet för allt annat än splittring och charlataneri. Detta, i princip, i kölvattnet på Brexit, men grogrunden har ju funnits länge, kanske t.o.m. går att spåra till Thatchers fall och blairismens hegemoni under de följande åren.

Men den här nedgången går att se inte bara partipolitiskt, utan också vad gäller den konservativa “debatten”, det som faktiskt brukade vara en någorlunda trovärdig och respektabel diskussion om konservativa värden och politik allmänt. Det påminner lite grand om debatten i Sverige om Axess och Johan Lundberg kring 2012, där jag engagerade mig mycket perifert (skriv bara “Johan Lundberg” i sökrutan).

Jag var, trots alla mina politiska instinkter, positivt inställd till vad Lundberg försökte åstadkomma, vad jag kallade en “kompetent konservatism” i det svenska offentliga samtalet som länge hade fattats, och fattas väl fortfarande. Jag tyckte bara Lundberg misslyckades totalt, genom att tolka det via skribenter som Theodore Dalrymple och Roger Scruton, och med en definition av konservatism som var ungefär hundra år för gammal.

Det märkliga är alltså att en liknande inkompetensprocess har ägt rum här. Man klänger sig mer och mer desperat fast vid vad som borde vara arvet efter Thatcher men sällan är det. Polariserat, skränigt, intellektuellt undermåligt, mer än värt att ignorera (vilket det alltså inte var förr i världen). Se bara på Spectators nedgång under senare år.

Spectator brukade vara en högst läsvärd tidning varje vecka (jämte New Statesman) som nu gått ner sig i allmän tjurighet och traspolemik, à la Toby Young och Rod Liddle, liksom “Greta-Thunberg-är-bara-ett-barn-och-hennes-mamma-var-med-i-Eurovision”-nivån. Likadant med TLS, som jag i och för sig inte läser varje vecka, men där brukade ofta finnas intellektuellt hållbara resonemang om konservatismens väsen, som jag tycker mer och mer sällan syns till.

Det har blivit respektabelt för konservativa debattörer att inte ens längre låtsas framstå som seriösa. Det kan ha med sociala medier och clickbait-kulturen generellt att göra, visst, men det måste också gå djupare än så, rakt ner i det konservativa projektet som sådant. Johan Lundberg skrev när det begav sig:

“Fokus [i konservatismen] ligger på det icke-impulsiva, icke-revolutionära, på respekten för traditionerna snarare än på en vilja att skapa framtiden här och nu. Man ser det som viktigt att bibehålla regelverk som kontrollerar och hämmar impulsivt agerande. Man ser kultur och utbildningsväsende som viktiga medel för att skapa incitament för ett civiliserat, ödmjukt och ansvarsfullt agerande hos individen gentemot omvärlden”.

Jo, det må vara ett gammalmodigt resonemang, t.o.m. i strikt konservativa termer – särskilt med Thatcher och nyliberalismen i tankarna – men inte ett enda led av detta finns ju kvar i verkligheten, syns det mig, splittrade som de är (grovt uttryckt) mellan populistisk disaster capitalism och en vällingcentrism av sådan timiditet att få kommer ihåg att rösta på dem när det väl gäller. Det finns inget uttrymme kvar för tanke, allra minst nytänkande.

Vad i hela friden ska man då skriva om…? Vädret? Soligt för det mesta, men kallt. Böcker jag läst? Senast “Ottar & kärleken” av Gunilla Thorgren (2011) om Elise Ottesen-Jensen. Fascinerande, med flera ekon i våra egna dagar. Korv jag ätit? Inget att rapportera där.

Jo, jag gick på fotboll igår, för första gången på årtionden, och såg redan nerflyttade Fulham skrälla mot Everton 2-0. Craven Cottage måste vara en av de minsta arenorna i PL. Den ligger hur trevligt som helst alldeles nere vid Themsen, och man närmar sig den från Putney Bridge Station genom en fin park med platanträd och magnolior och annat väldoftande.

Everton var inte alls det väloljade lag jag hade väntat mig efter segern mot Arsenal förra helgen, snarare ganska mediokert. Fulham hade fått ordning på försvaret och stoppade det mesta, målgörarna Tom Cairney och Ryan Babel mest imponerande där framme.

En gammal vän, Nico, var på besök och en av de upptäckter hon gjorde åt mig är att jag faktiskt har tre utmärkta jazzklubbar inom gångavstånd, alla i Dalston, och vi tog oss en kväll på en av dem The Jazz Bar (ingen webbsida). Runt hörnet ligger The Vortex där Keith Tippett spelade den kvällen, men det var fullt. Rekommenderas.