Boris Johnsons valkampanj är ju i blåsväder sedan i fredags. En granne spelade in ett våldsamt gräl mellan BJ och hans flickvän tidigt fredag morgon, kallade på polisen och gav sedan inspelningen till The G. Dessutom kan Observer idag berätta att BJ samarbetat nära med Steve Bannon, trots att BJ alltid förnekat detta.

Men det är det där grälet som möjligtvis kan sabba det för BJ. Vilket vore helt enligt den narrativa logiken, dvs att han inte faller på grund av några politiska skäl – det finns inte särskilt många “politiska skäl” hos Johnson – utan helt enkelt därför att han är a complete dickhead. Som alla länge vetat.

Och för övrigt, vill man ha en utmärkt och skarp inblick inte bara i Boris Johnsons värld utan hela den Oxfordutbildade 80-talsgenerationen så ska man läsa Simon Kupers artikel i FT för några dagar sedan. Jag skrev lite om detta med confident superficiality i Londonboken, sid 159ff. (FT-artikeln bör vara gratisläsning, de har två-tre sådana per vecka, tror jag).

A disciple of fear and theorist of absolutism, terrified of civil war and collapse, Hobbes may seem a world away from our comparatively placid politics. In the modern British state, fear is dispersed through the buffers of impersonal departments and agencies. It comes in a brown envelope announcing a new reduction in your benefits or an increase in your rent, or keeps you awake at night working out how many meals you will have to miss yourself this week in order to feed your children. It is low-grade and constant, but Hobbes shows that it is also intentional: fear produces biddable citizens. Any prospect for broader change must somehow dissipate that fear; it must also reckon with Hobbes’s insight that political institutions are more fragile than they seem, though their wreckers are more likely to come from the ranks of the wealthy than the insurgent rabble he feared.

Läsvärd bloggpost på LRB av James Butler.

En ny undersökning från @YouGov bland konservativa partimedlemmar, de som alltså till slut ska rösta fram vår nya premiärminister i juli, visar följande.

46% skulle gärna se Brexitpartiets Nigel Farage som ledare för Torypartiet. 63% skulle acceptera att Skottland lämnar Unionen som ett pris att betala för Brexit. 61% skulle gå med på significant damage to the economy som ett acceptabelt pris att betala. 59% skulle acceptera förlusten av Nordirland. 54% skulle acceptera att Konservativa partiet gick under som ett pris att betala för Brexit.

Jag menar…

Läckert omslag på senaste New Statesman, för att illustrera en debatt som nu tagit fart ordentligt. Länk till Robert Saunders essä (jag tror man kan läsa tre gratisartiklar i månaden på NS) Detta i synnerhet som det nu verkar allt mer troligt att Boris Johnson blir partiledare/premiärminister, hur otroligt det än kan tyckas. Hans rivaler är heller ingen upplyftande samling individer. Tänk er en blandning av Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök i Ängelholms nyårsamatörrevy. Inte särskilt roligt, alltså.

PS: Showing your age… Referenserna till Mogens Glistrup och Sten-Åke Cederhök placerar mig definitivt i en viss åldersgrupp, men vi vet ju sedan enkäten att majoriteten av läsarna befinner sig vid samma stadium av livsbanan. Till yngre läsare kan jag bara säga, Google the fuckers, then…!

+ Från den oefterhärmliga Sarah Dempster (@Dempster2000):

Things that would be better at running the country than Boris Johnson: 1. whitebait 2. tights stuffed with newspaper 3. gas 4. moustache on plinth 5. ASDA Smart Price Minced Beef & Onions (98p) 6. the A47 7. mollusc 8. scalp on doily 9. marrowfat peas in centrifuge 10. duck’s memory of war 11. Wickes Corrugated Flexible Conduit 20mm x 5m 12. yam

Jag skrev om den här på Pressylta för sju år sedan och för fjorton år sedan (!). “Världshistoriens bästa teveserie” som jag fortfarande vill kalla den, dvs Michael Apteds “7 Up“, som tog sin början 1964 och nu nått nionde avsnittet, när de medverkande är sextiotre. Jag tror den brukar visas i Sverige också, programlänken går i alla fall till ITV, men den funkar kanske inte. Det här avsnittet visades i måndags, men jag har väntat och ska se den ikväll. Och precis som förra gången: “Det är nästan så jag tvekar om jag ens vågar titta. Nästan, alltså…”.

+ I det här första avsnittet fick vi alltså träffa Tony, the cheeky chappie, taxichaffisen från East End, seriens stjärna kanske. Sue, den urtrevliga, extroverta kvinnan som var försiktig i valet av karlar, men nu lever ett gott liv. Andrew, den internatutbildade 7-åringen som läste Financial Times och blev advokat. Och så Nick, bondsonen som blev kärnfysiker i USA, och därefter lärare. Ett av programmens teman är ju hur det engelska klassamhället präglar människor och det kunde knappast illustrerats bättre här, med sin blandning av förutsägbar livsbana och den melankoli som följer därav. Helt förtrollande.

Hade ett hälsorelaterat skrämskott idag. Jag ringde telefonservicen NHS111 och fick ordern att omedelbart ta mig till akuten. Fuuuuck…! tänkte jag. Men det visade sig till slut inte vara någon fara på taket, kusten klar, grönt ljus. Bortsett från att jag kanske borde leva “ett lite mer hälsosamt liv”. -Your body is telling you to treat it nicer…, sa läkaren.

Jag vet ju att det finns massor att klaga på, men fy fasiken vad allmänna sjukvården är imponerande. Det här var akuten på mitt “lokala” sjukhus, Homerton University Hospital och inkluderade EKG, blodprover, blodtryck (för högt!) och kroppsundersökning, plus ett halvtimmeslångt förhör om mitt allmäntillstånd.

Detta alltså en vanlig tisdagseftermiddag, med rätt mycket folk. Men det gick snabbt och smidigt, de behandlar en grundligt, vänligt och informativt, och jag gick därifrån inte mycket mer än två timmar efter jag kommit. Och detta tänker de jävla idioterna sälja ut till Donald Trump!

Andy Becketts långläsning om konservatismens kris är utmärkt och tankeväckande, och ett ämne jag varit inne på tidigare. Tories har tappat bort de flesta av sina traditionella politiska “dygder” – lag & ordningsagendan, symbiosen med näringslivet, ekonomisk kompetens, ovilja mot ideologier, osv – och har på några korta år blivit ett enfrågeparti. Slutet för Torypartiet är egentligen inte svårt att tänka sig. Vad som skulle ta dess ställe är mer problematiskt.

Nigel Farages Brexitparti är ju, som M5S i Italien, inte ett konventionellt parti med medlemmar, utan ett bolag med “supportrar” som betalar 25 pundare var för nöjet. De vann som väntat, om än inte riktigt så stort som de sista mätningarna förutspådde: det slutade på 31.6%. Fullständiga resultaten (med samtliga 12 regioner räknade) här.

Precis som i mycket av resten av EU gick de “traditionella” partierna (Tories/Labour) kraftigt bakåt, men inte alltid till förmån för populisthögern. Snarare är det ju de gröna partierna som gått framåt. Inte oväntat vill brexitörerna tolka UK-resultaten som att det “förrådda” folket sagt sitt mot eliten, och att no-deal nu är enda vägen att gå.

Men så är det ju långt ifrån. Med ett valdeltagande på 37% har alltså en knapp tredjedel av en dryg tredjedel av de röstberättigade valt Brexitpartiet. Av de 17.4 miljoner som röstade Leave var det 5.1 miljoner som röstade på Farage. Vad har hänt med resten av dem?

Svaret på den frågan kan få avgörande betydelse i ett parlamentsval. Särskilt som det visat sig att de partier som förespråkar en andra folkomröstning (Labour ej inberäknat) tillsammans hamnade på strax över 40% medan Brexitpartiet + Ukip nådde drygt 34%.

Det finns säkert mer att säga om det hela. Och det gör jag kanske vad det lider.

(Vissa procenttal ändrade efter hand när de sista resultaten kommit in)

Theresa May avgår fredag 7 juni.

En människa som gjort så många invandrares och flyktingars liv till ett helvete, har mage att säga följande:

For many years the great humanitarian Sir Nicholas Winton – who saved the lives of hundreds of children by arranging their evacuation from Nazi-occupied Czechoslovakia through the Kindertransport – was my constituent in Maidenhead. At another time of political controversy, a few years before his death, he took me to one side at a local event and gave me a piece of advice. He said, ‘Never forget that compromise is not a dirty word. Life depends on compromise.’ He was right.