Sorry, kanske lite kryptiskt för den som inte följer. Det har varit ett jävla hallå sedan i fredags om att Dominic Cummings, Johnsons rådgivare och allmänt gymnasiegeni, gjorde en lång bilresa med familjen upp till Durham medan han och hustrun var infekterade i april, i strid mot de regler han själv varit med om att skapa. Detta för att deras lille son skulle kunna tas hand om av Cummings familj. Medan de var där gjorde de också en utflykt till natursköna Barnard Castle, detta enligt Cummings för att han ville se om han skulle orka köra tillbaka hela vägen till London, inte minst för att hans syn hade påverkats.

Han pressades av en del journalister, men absolut inte tillräckligt. Bland det som förblivit obesvarat. Varför kunde inte hans hustrus familj i London ta hand om barnet? Utflykten till Barnard Castle tar 45 min dit och 45 minuter tillbaka på en notoriskt svårkörd väg: om han nu inte var säker på att han var fit to drive, varför inte välja en lättare eller kortare väg? Dessutom är det olagligt att ha passagerare i bilen om man inte känner sig fullt OK att köra. Varför inte skicka efter en av regeringens många bilar att ta dem tillbaka till London, så de slapp köra? Har det något med saken att göra att dagen för deras utflykt till Barnard Castle råkade vara hans hustrus födelsedag?

Och så vidare. Otroligt.

Hur mycket anti-konservativ jag än alltid varit – lika mycket av magkänsla som av politiska övertygelser – så har jag vid några tillfällen kunnat dra personlig fördel av konservativ politik. Mitt hyckleri vet inga gränser. Eller jo, det gör det, fast ungefär som i Sydkinesiska sjön: en massa omstridda öar och farvatten.

Vi köpte vår första lägenhet 1980, strax efter Thatchers tillträde, för 30,000 pundare och sålde den fem korta år senare under hennes storhetstid för nästan tredubbelt. Shit, but yeah…! (Hate Thatcher, though…) Ju äldre jag blivit, särskilt efter 65, har jag kunnat dra fördel av de konservativas speciella omtanke om pensioner och andra äldreförmåner, eftersom det är den demografin som tenderar att rösta mest, och då övervägande konservativt. (Not me, though, fuck you…! But thanks for the dosh…)

I förra veckan ansökte jag om det nya statsbidraget för frilansare (“self-employed”) under coronakrisen, som inte behöver återbetalas men är skattepliktigt: 80% av snittförtjänsten de senaste tre skatteåren. Och de råkade vara år när jag hade en massa bra VO-jobb. Pengarna flöt in på kontot i dag, tre dagar efter ansökan. Well, thank you very much! (But still fuck you, mate…!)

Lärdomen? Inte mycket mer än att Saltsjöbaden är väldigt trevligt den här tiden på året.

Jag går alltså ut ett par gånger om dagen, för att handla, för en promenad i solskenet, men tack och lov har jag översättningsjobbet att hålla mig sysselsatt (jag vill inte tala om vad det är tills vidare, för jag väntar fortfarande på kontraktet).

Men en sak jag ser både utomhus och genom arbetsfönstret är att nedstängningen börjat uppluckras mer och mer. Och andra bekräftar ögats vittnesmål i rapporter här och var. De första två-tre veckorna var det som en söndagsmorgon helt igenom: väldigt lite trafik, några joggare, få människor i affärerna.

Fotgängare och joggare är det förhållandevis tunt med fortfarande, men trafiken är tillbaka nästan till det normala. Bussarna är visserligen rätt tomma, men bilarna är långt fler, och det under hela dagen, inte bara vad som brukade vara “rusningstid”. Jag tror många använder bilen bara för att överhuvudtaget komma ut, köra omkring en vända, se andra vyer.

Till saken hör ju också att regeringen vägrar uttala sig om planerna på att upphäva nedstängningen, om så bara gradvis. I Skottland och Wales har man nu börjat skissera när och hur det ska gå till – det här med “stoppljus”-metoden osv – men på presskonferenserna från No 10 säger man inte ett knyst. Kontraproduktivt, menar nu allt fler, och jag är böjd att hålla med.

Och det blir för varje dag mer och mer uppenbart att regeringen, i form av Dominic Raab, Matt Hancock och de andra, inte är vuxna situationen. Out of their depth, som The G skrev i en ledare häromdagen. Och den vi väntar på att lägga en stadig hand på rodret, vår helmsman, vår Churchill? Boris Johnson.

I rest my case.

Sunday Times i morgon. Den ligger bakom betalvägg just nu, men jag ska köpa den i morgon. “Boris Johnson skipped five Cobra meetings on the virus, calls to order protective gear were ignored and scientists’ warnings fell on deaf ears. Failings in February may have cost thousands of lives.”

+ Jo, det är en chockerande artikel i många avseenden. De koncentrerar sig på de ödesdigra 38 dagarna från 24 januari till 2 mars, när mycket kunde gjorts men inte gjordes: förberedelser, planering, se till att skyddsutrustning finns, tester, osv.

Och det är inte bara politikernas fel, även experterna tog fel i början: till skillnad från Kina betraktade man det som en kommande influensapandemi, när flockimmunitet fungerar om man inte har vaccin. Alla andra visste redan att det var något mycket värre: en form av Sars.

Till sammanhanget hör att regeringen var “distraherad”, framför allt av Brexitutträdet 31 januari, men också översvämningarna runt om i landet, och the re-shuffle i kabinettet. Så kom half-term, skollovet de två sista veckorna i februari. Boris Johnson åkte på semester, och hans kollegor var glada att bli av med honom en tid…

Man tar sig för pannan. Som en insatt säger, allt detta berodde på en dödlig kombination av “incompetence, hubris and austerity”. Vilka tre ord gärna kan få sammanfatta det här landet de senaste tio åren.

Sunday Times ligger alltså bakom betalvägg, men faktum är att Observer i dag har en minst lika bra (och lång) genomgång av i princip samma utveckling.

++ Hittade just en läsbar gratisversion av hela ST-artikeln.

+ Ska man titta på kungen eller på drottningen? Svar: Bill Withers.

+ Läs gärna, om ni inte redan gör det, Rasmus Fleischers initierade texter (‘Copyriot’ i länklistan) om teoretiska och praktiska antaganden bakom begrepp som virus, epidemiologi och immunitet. En av de mest läsvärda bloggarna som finns (när han väl bloggar).

+ Första, riktiga, underbara vårdagen. Nästan tjugo grader i solen. Magnolian i trädgården i prunkande pubertet just nu. Fåglarna vansinniga.

++ Kunde inte låta bli, tittade just på kungen, för jag fattade inte att det sändes vid den här tiden (drottningen om c:a en timma, 20:00 BST). Men, en fråga, varför läser han innantill från pappersmanus och inte från autocue? Jag vet att han är dyslektisk, men går inte de justeringarna i manuset att åstadkomma där också?

+++ Eeek! National spirit, future generations, good-humoured…

+ Fortfarande naturligtvis bara söndagstrafik där ute, så kommunerna passar på att genomföra en massa vägarbeten som annars skulle blivit för trafikstörande. Och det är ju bra, i och för sig. Inte minst för att folk kan jobba och tjäna ihop sina löner.

+ Apropå de där texterna nyligen om “Det som komma skall”. Här är en intressant artikel om hur det kan betyda, kanske inte slutet, men ändå en djup kris för EU. “This is definitely a make-it-or-break-it moment for the European project,” said Nathalie Tocci, a former adviser to the EU foreign policy chief. “If it goes badly this really risks being the end of the union. It fuels all the nationalist-populism.”

+ Mina inkomstkällor har börjat sina rätt dramatiskt. Alla försök att frilansa om andra ämnen är ungefär lika meningslösa som texterna (på kultursidorna) de publicerar om coronakrisen. Det här är exakt ett sånt där ögonblick när det svenska kulturlivet visar sig från sin mest usla sida, i det att man ignorerar grundregeln: om du inte har nåt att säga, säg inget.

+ Samma med voiceovers, som ju är något av en livlina för mig. Alla studior är förstås stängda. Agenturerna skickar ut mer eller mindre begripliga instruktioner om “home recording”. Mina egna rätt nyliga produktioner hemifrån (remember?) bedömdes av en ljudtekniker som “okay”. Enligt en annan agents bedömning hamnar den nog på “Level 2”:

LEVEL 1 – this is a sample that is of a good enough quality
LEVEL 2 – this is a sample that we can make a good enough quality in our studios
Rejected – this is a sample where the quality is not good enough.  We will let you know in this case

+ Djurlivet, kapitel 2. Vid Highbury Corner idag gick jag igenom en flock duvor på marken som mumsade på resterna av en chipspåse. Vanligtvis hoppar de ju undan, i alla fall, när man sätter foten bland dem. Inte nu. Jag fick lov att kliva åt sidan för att inte trampa ihjäl ett par av dem. Fuck you, liksom. “Vi är här. Du är inte här. Eller hur?”

Mothypotesen, då, i alla fall vad gäller den politiska/ekonomiska framtiden, på makroplanet. I stället för djup ekonomisk kris och nya politiska paradigmer är det ju minst lika tänkbart att förändringarna kommer att bli marginella och övergående, att samhället i stort sett återgår till det “normala”. (Och, återigen, jag är naturligtvis ute och spånar på lika tunn is här som i föregående avsnittet…)

Det finns ju många anledningar att tro att en återgång till normaliteten kommer att bli fallet. För det första, de ekonomiska och politiska strukturerna, särskilt i Storbritannien, är för inrotade/stabila/motståndskraftiga (vad man nu vill) för att göra seriösa reformer svårgenomförbara, om inte omöjliga. Om detta skulle man i sin tur kunna skriva flera uppsatser, men det får räcka med detta just nu.

För det andra finns det ju belägg för att stödet för sittande regeringar ökar under och efter kriser. Efter spanska sjukan 1919 röstades både den brittiska och den amerikanska regeringen kvar på sina poster, trots att deras åtgärder var så ineffektiva och att smittan orsakat fler dödsoffer än antalet stupade i hela 1:a världskriget. Likadant ökar nu Trumps förtroendesiffror bland amerikanerna, otroligt som det låter.

För det tredje ska man inte underskatta den lockelse “normaliteten”, och en återgång till den, har på en befolkning/väljarkår som genomlidit alldeles för mycket under så (förmodligen) lång tid, som fått nog av omvälvningar i samhällskroppen, som ser det förgångna (Brexit och allt) som ett avlägset men efterlängtat idealtillstånd. Eller krasst uttryckt: som hellre vill gå på puben igen än demonstrera för rättvisa.

Med tanke på den sista poängen så kan man förstås argumentera att det dystopiska scenariot jag skissade igår inte nödvändigtvis behöver börja utspela sig redan hösten 2021, så att säga, eller ens under de närmaste åren. Det kan lika väl hända att när lättnadens och normalitetens behag gått över, fem-tio år framåt, att det är då man börjar titta närmare på de felande mekanismerna under pandemin: huruvida det rörde sig om detaljproblem eller systemiska fel – i synnerhet med Brexit i bak- eller förgrunden, vilket det nu blir.

Och då inte nödvändigtvis enbart i folkflertalet, utan också inom avsevärda segment av den politiska och ekonomiska klassen i sig. En anonym regeringsledamot sa häromdagen att coronakrisen utan tvekan kommer att ge upphov till “the mother of all public enquiries” när det hela är över. Det finns ju anledning att tro på det, och dessutom tro att resultaten av de utredningarna kan bli omvälvande. Om man nu nödvändigtvis ska jämföra med 2:a Vk: se vad som hände i valet 1945, och reformerna som följde.

Avslutningsvis, två färska artiklar som tar upp mer eller mindre samma ämne. Martin Kettle i The G i dag och David Runciman i nya LRB (bör vara gratisläsning). Dessutom en artikel i New Statesman av Robert Saunders om nackdelarna, t.o.m. faran, med en samlingsregering just nu.

Att spå om framtiden är väl något av det mest befängda man kan ta sig för just nu. Men, som vi vet, “befängd” är bara förnamnet när det handlar om Pressylta. Jag tänkte alltså spåna lite om det här med coronakrisen i relation till – vad hette det nu igen? – “Brexit”, ja…

Den officiella linjen hos regeringen är just nu att förhandlingarna kommer att fortgå som planerat. Datumen står fast: juni är sista chansen att begära förlängning av övergångsperioden, i annat fall är 31 december 2020 datumet för det definitiva utträdet, oavsett förhandlingarnas utgång.

Om man då förutsätter (och det är ju lite vanskligt) en del saker om coronakrisen så verkar detta allt mer orealistiskt för varje dag som går. De förutsättningarna gäller då inte bara UK, utan EU och resten av världen.

Det första är att krisen kommer att hålla i sig till ungefär sommaren 2021. Vid det laget bör man ha tagit fram ett vaccin. Vid det laget vet vi någorlunda säkert om viruset har muterat till något mildare eller ännu värre, och huruvida det kommer en andra eller tredje våg av smittor, särskilt när folk börjar gå tillbaka till jobben (vilket vi väl kommer att se i Kina rätt snart).

Det andra är att krisen kommer att förändra våra samhällen i grunden, på både makro- och mikroplanen.

Å ena sidan ekonomiskt och politiskt: djup ekonomisk kris + nyliberalismens definitiva död? experiment med, och krav på, medborgarlön? statens roll i ekonomin radikalt omvärderad? eventuella samlingsregeringar (som man just nu talar om här i UK) och hur de kommer att fungera? en ny öppenhet och transparens i de politiska processerna, inkluderat medborgarinflytande? Å andra sidan: kost- och konsumtionsvanor, umgängesformer och sociala relationer, krav på medbestämmande i smått som i stort, nya och dynamiska former av solidaritet medborgare emellan. Och så vidare.

Det kan alltså bli så att omständigheterna (“Events, dear boy, events” som Macmillan sa) helt enkelt kommer att diktera vad som händer med Brexit. Jag ser det inte ens som omöjligt att, med dessa omständigheter i tanken, en ny folkomröstning blir oundviklig när krisen väl har mattats av, eller försvunnit. Om inte, så kommer möjligtvis UK och EU att inse att det minst plågsamma sättet att gå tillväga är att stoppa klockan vid fem i tolv och låta övergångsperioden fortsätta open-ended. Alltså varken ett utträde eller ett återinträde, bara ett upphävande av processen. Jag tror just nu att någon annan möjlighet inte existerar.

Och då har jag inte ens berört hur krisen kommer att påverka EU själv. Vad kommer att hända med eurozonen, centralbanken, Schengen? Redan nu ser vi en ny slags dynamik i förhållandet mellan nationalstaten och det centrala EU-styret: vad kommer det att få för framtida konsekvenser?

Nå, jag lämnar av där. Det är mycket att tugga på bara så här långt. Och det är ju ett ämne man praktiskt taget blir tvungen att återkomma till.

En av de mest skräckinjagande utsikterna inför framtiden är alla dom som nu sitter och tänker, “Jamen, om jag ska isolera mig så pass länge, då kan jag ju lika gärna sätta igång med att skriva den där romanen jag har tänkt på så länge…”

Klicketiklack låter tangentborden över hela den civiliserade världen. Jag skulle beräkna att 38% av dem blir dystopiska framtidsvisioner, 23% historiska romanser, 11% porr och resten blir aldrig färdigskrivna. Vid sidan om matleveransfirmor och toapappertillverkare kommer självpubliceringstjänsterna att göra bra ifrån sig av den här krisen.

I jest. Ändå, det är ju nu man ser vad samhällen som våra går för. Ett exempel. I går “avrådde” Johnson folk från att gå på pubar, klubbar, teatrar och andra större samlingsplatser för överskådlig. Därmed sparade försäkringsbolagen miljoner, för hade han beordrat dem att stänga hade de fått punga ut.

Rent allmänt tänker jag i fortsättningen undvika skriva om coronakrisen, för det har nog de flesta redan fått nog av. Men ibland kan det inte hjälpas.

+ Eller vänta nu… Det är klart att 80% av de där romanerna kommer att bli, i självisoleringens tecken, pastischer på Xavier de Maistres Voyage Autour de ma Chambre. Om man kanske skulle skriva en sådan själv…? *strokes chin*

Lockerbie bomber conviction ‘may have been miscarriage of justice’, lyder rubriken just nu. Det är en skotsk s.k. Criminal Cases Review Commission som gett klarsignal för en ev. omvärdering av domen mot al-Megrahi, detta efter en ansökan av al-Megrahis son och andra drabbade familjer, bl.a. Jim Swire, en av de mest rakryggade och envisa människorna i den här sorgliga historien. Jag ska nu inte försöka länka alla de gånger jag tagit upp den här, skriv bara i ‘Lockerbie’ i sökrutan. Men detta är potentiellt väldigt goda nyheter, i en tid när sådana verkligen behövs.

PS: Den andra goda nyheten var ju att scumbag Harvey Weinstein fick 23 år. Yay…