Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Archive for the ‘Brittiska medier’ Category


En av anledingarna att man läser The G

Wednesday, March 6th, 2013

Det här är jättestort. Att Petraeus och Pentagon är direkt inblandade i tortyr. Det kommer förstås att rulla under en försvarlig tid, men redan nu kan man väl anmärka att media fortfarande har en roll att spela, inkluderat BBC. Sheeesh…

Senare: Donald Rumsfeld måste nu ställas inför rätta, skriver Richard Norton-Taylor. Här kan man se dokumentären (51 min). Här ett porträtt av James Steele, centralfiguren i hela härvan, a real charmer…





Murdochpressen datoriseras, januari 1986

Sunday, February 24th, 2013

Källa:Greenslade





En veklagan

Monday, February 18th, 2013

Den finns i den brittiska mediavärlden en väletablerad, och väl utbredd, kultur av professionalism som bl.a. yttrar sig på det viset att man alltid svarar på tilltal.

Om jag som journalist och skribent tar kontakt med en medieorganisation i vilket syfte det än må vara – i allt från program- eller artikelidéer, till en enkel förfrågan om mer information om något specifikt – så får man utan undantag svar inom en vecka, oftast inom 48 timmar. Jag ska ge några exempel från enbart de senaste tolv månaderna.

* I en teveserie om historia förmedlades en uppgift jag aldrig hört talas om förut. Jag mailade producenten, som omedelbart mailade tillbaka och sa att han vidarebefordrat mitt mail till researchteamet. Jag hörde inget mer på ytterligare fem dagar, när då producenten själv mailar mig och undrar om jag fått svar på min fråga. När jag svarade nej kickade han upp en storm och jag fick mitt svar följande dag.

* Jag mailade till BBC:s radioarkiv och undrade hur jag kunde komma över en inspelning av ett gammalt program jag gjorde en gång: formulär att fylla i, avgifter, rättighetsstrul? Ingetdera. Jag fick en cd med programmet två dagar senare, no questions asked.

* En artikel på Guardians Commentsidor nyligen gjorde mig ganska förbryllad, bl.a. eftersom den verkade innehålla ett par-tre ganska flagranta breaches of privacy, ett omstritt ämne i det här landet (som vi vet: se McKennitt v Ash-kategorin härbredvid…). Jag mailade redaktören i fråga, och fick ett uttömmande svar 48 timmar senare – i vilket hon först ursäktade sig för det fördröjda svaret…!

* Ronald Dworkin-historien (se Pressylta 15/2/13). På en lördag kväll mailade jag The G:s obitredaktion för att få kontakt med artikelförfattaren Godfrey Hodgson. Jag fick meddelande från obits vid lunchtid söndag att de vidarebefordrat. Jag fick mail från Hodgson tre timmar senare.

* Vid två tillfällen har jag erbjudit artiklar till två olika tidskrifter, och det blev nej tack båda gångerna: den ena för att deras advokater inte ville släppa igenom den, den andra för att ämnet blivit något överspelat. Båda gångerna fick jag inom några dagar telefonsamtal som svar på mina ursprungliga mail, med ett par roliga och konstruktiva samtal som följd.

Ingen av de ovanstående hade behövt ens svara mina mail, om de inte velat, och jag hade egentligen inte blivit särskilt förvånad om jag bemötts med tystnad.

Men det här landets mediekultur ser det, inte bara som en professionell hederssak att ställa upp och hjälpa till med vad man kan, så fort man rimligtvis kan – utan det vilar också på rent egenintresse, i så måtto att man själv flera gånger säkert behövt (och kommer att behöva) journalistisk hjälp av det här slaget. Det blir en professionell nödvändighet att hålla det ömsesidiga samspelet flytande.

I Sverige existerar helt enkelt inte den professionella kulturen. Jag talar nu av över trettio års erfarenhet, och det kan mycket väl hända att min situation är något speciell, vad gäller det fysiska avståndet jag alltid haft till den svenska medievärlden. I så fall vore det intressant att höra andra erfarenheter.

I princip gäller för mig erfarenheten att man enbart kan räkna med prompt svar – om det kommer ett svar överhuvudtaget – om man redan känner personen i fråga. The rest is silence. Och, nej, jag tänker inte ge exempel. Det här är människor och institutioner jag möjligtvis, förhoppningsvis, kommer att samarbeta med i framtiden. I’m not a fool, fool...

Men väsensskillnaden är gastkramande. Det svajar en skylt på ytterdörren till svenska media: “Stör ej!” Och det är kanske där man ska leta efter ett av många skäl till att det finns så mycket okvalificerat skit i svenska media. Man är inte öppen för samspelet, inte intresserad av yttervärlden. Det brukar kallas “institutionell stasis” och det är vid såna tillfällen styrelsen brukar dra in gäng som McKinsey för att sparka folk i ballarna och säga till dom att uppföra sig.

Mycket av detta går naturligtvis tillbaka på att man befriade sig från frilansare. Allt ska produceras in-house. Problemet med den strategin är samma problem som Stalin råkade på med kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Det finns inga nomadiserande fåraherdar kvar, för dom har alla arkebuserats. Det finns inga riktiga konstkritiker kvar, för vi hade aldrig råd att ge dem rejäla frilanskontrakt.

Om man förlorar den kontraktsbundna kontakten med yttervärlden förlorar man ofta också alla anspråk på samtidighet, på de ständigt omformulerade kritiska positionerna, på att känna till och kunna, allt utanför gränserna… En institution klarar definitionsmässigt inte av att vara antiinstitutionell. What the fuck’s the mystery?

The mystery sitter på välbetalda poster i styrelsen, och de sitter i bekväma stolar på redaktionerna. Det är bedrövligt. Bedrövligt förutsägbart.





Rausings igen

Thursday, January 24th, 2013

Expressen, och möjligtvis andra svenska tidningar, har nu uppmärksammat Sigrid Rausings artikel i gårdagens Guardian om Hans Kristian och Eva Rausings drogberoende, och den senares tragiska död i fjol. Det är en i flera avsnitt välskriven och gripande text, och jag tycker hon har rätt i det hon säger om både beroendet och om lagstiftningen.

Men det är också något underligt med artikeln. Det är mycket ovanligt att Guardian publicerar artiklar på Commentsidorna som inte har direkt nyhetsvärde, som inte är förankrade i current events. Det pågår just nu ingen särskild debatt i UK om varken droger eller lagstiftning, långt mindre om familjen Rausing själv. Artikeln dyker liksom upp ur tomma intet, för dess enda nyhetsvärde är ju egentligen enbart det att Sigrid Rausing nu för första gången “talar ut”.

Lite underligt är det kanske också hur Sigrid, med tanke på att Hans Kristian fortfarande är i livet, faktiskt hänger ut sin bror till allmän beskådan på ett sätt som, enligt mitt sätt att läsa det, skulle gränsat till invasion of privacy om skribenten hade varit någon annan. Man får helt enkelt ta för givet att Sigrid hade sin brors medgivande till publiceringen. Något annat vore ganska svårförklarligt, tycker jag.





Blad ur det förgångna (1)

Wednesday, January 23rd, 2013

Jag har varit i garaget och grävt fram tidningar, mest Moderna Tider, men några gamla New Statesman kom också med. En artikel är ganska rolig, jag skrev om hur fixerade engelsmännen är av sex och jämförde med situationen i Sverige. De gav den rubriken “Why are you all so interested in sex?” (pdf) men de sköt sig själva i foten genom att illustrera den med en bild som besvarade frågan fortare än jag hann skriva “Elise Ottesen-Jensen”… Döm själva.





Moore is now less

Monday, December 10th, 2012

Sir Patrick Moore har kolat vippen. Hans teveprogram “The Sky at Night” gick sedan 1957 och har, som det nu mycket riktigt sägs, inspirerat flera generationer astronomer från barnsben. Det är f.ö. också (käpphäst på intravande!) ett av de få teveprogram om vetenskap som talar till sina tittare som om de är vuxna människor med normalt utvecklade förståndsgåvor, snarare än barn som ständigt behöver underhållning.

Men Moore var också en genuin excentriker, vilket många ofta missförstår som en helt igenom trevlig och lite udda egenskap. Genuina excentriker brukar också ha sina mindre tilltalande sidor. Patrick Moore var nämligen också astronomen som inte gillade utlänningar, en världsalltets kunskapare som tyckte “the only good Kraut is a dead Kraut” och att invandrare var parasiter i en värld som dessvärre regerades av kvinnor.

It takes all sorts…





Diverse rapporter+

Thursday, November 29th, 2012

Det här blir säkert en rullande post under dagen. Ett par språkliga finurligheter att börja med.

Styrelsen för Bureau of Investigative Journalism har just skickat ut ett pressmeddelande om BIJ:s inblandning i McAlpineaffären. Där hittar man vad jag tror är ett ganska nytt verb, “to lawyer”: “The Trustees of the Bureau have conducted a thorough investigation into the nature of that involvement, and are satisfied that the Bureau was not itself directly responsible for the content of the programme, which was at all times controlled, edited and lawyered by the BBC.”

I morgonens tidningar står också att läsa att Leveson skickat ett formellt s.k. “regel 13-brev” till Metropolitan Police med en förvarning om att de kommer att bli kritiserade i hans slutrapport (regeln tillåter alltså personen eller organisationen i fråga att förbereda en respons). I brevet finns en underbart advokatig fras som är värd att lägga på minnet: “A letter to the Met says that the force’s own actions allowed a perception to emerge that certain media organisations were favoured...”

“…tillät en uppfattning att träda fram…” är det bästa jag kan åstadkomma för tillfället. “Det faktum att du krockade med chiffonjén och drog duken och porslinet av middagsbordet med dig i fallet tillät en uppfattning att träda fram att du var full som ett ägg…”

+ En rätt finurlig pressfrihetskarta på Wikipedia från Reporters without Borders….

+ Pågående: Som väntat rekommenderar Leveson “statutory underpinning”, dvs. på-armlängds-avstånd-lagstiftning för att i första rummet “garantera pressfriheten” (lite oväntat) och för det andra att garantera en genuint oberoende “self-regulatory body” upprättad av tidninsgindustrin själv, inte regeringen eller staten. Han förkastar också den s.k. Hunt/Black-modellen för självreglering eftersom den skulle innehållt för många “sittande tidningsmän”, så pressen fortfarande “rättar sina egna hemläxor”…

+ Några punkter. Att medlemskap i den nya “self-reg body” inte är obligatoriskt kan bli ett problem. Att lagstiftningen skulle “garantera pressfriheten” ser nästan ut som ett amerikanskt First Amendment, vilket välkomnats av många free speech-aktivister. Pressen kommer att kasta sig över Leveson i morgonens rubriker, med huvudargumentet “Om vi går med på en genuint oberoende self-reg body utan några ledamöter från tidningsindustrin, samt allt det andra Leveson föreslagit, varför behöver vi då ändå lagstiftning?” Och David Cameron kommer förmodligen att gå på pressens sida i just detta: ingen lagstiftning.

+ Senare: Jag är fortfarande agnostiker. Instinktivt emot presslagstiftning om den inte ackompanjeras en genuin och fullödig First Amendment-lag. Även en “arm’s-length”-lagstiftning kan bli början på en “slippery slope”. Å andra sidan, vem skulle vara de första att påpeka att backen börjat bli hal? Pressen. Tanken att all form av lagstiftning skulle innebära en återvändo till 1600-talets Star Chamber (Daily Mails ståndpunkt) är bara löjlig. Det lite oroväckande, avslutningsvis, är att Leveson vill bli av med “off the record briefings”, framför allt mellan polis och press. Det skulle faktiskt innebära slutet för kriminaljournalistiken. Här visar Leveson prov på allvarlig okunskap om hur pressen fungerar dag-till-dag, och det lägger definitivt en skugga över hans övriga rekommendationer.

+ Nick Davies skriver, som vanligt, bra.





Inför Leveson

Wednesday, November 28th, 2012

I morgon torsdag kommer den med spänning emotsedda rapporten från Lord Justice Levesons utredning om eventuell pressreglering i UK, som följd av phonehackingskandalen och annat.

Åsikterna går naturligtvis isär ordentligt om vad som bör hända. Att status quo inte kan stå kvar är dock alla överens om. Skiljelinjen går i princip i frågan om lagstiftning eller ej, och vilken typ det i så fall skulle röra sig om. Det mest “extrema” vore en form av statlig licens (alltså för tryckpressen, uteslutande, andra medier berörs inte av Leveson) vilket enligt många fundamentalt skulle förändra pressens historiska och (oskrivet) konstitutionella roll, och ta oss tillbaka till 1600-talet.

Mindre extremt vore laglig “underpinning”, dvs. att en oberoende panel skulle “ha stöd” i lagen, utan att parlamentariker nödvändigtvis behöver bokstavera nya pressregler. Men någon form av lagligt harnesk för pressen är vad en stor majoritet av allmänheten vill se, som bl.a. visas in en färsk undersökning (t.o.m. 81% av Daily Mails läsare har den åsikten!) Parlamentarikerna själva motsätter sig däremot i hög grad alla former av lagstiftning, som visas i en insändare idag.

Själv är jag agnostisk. Intuitivt ser jag många kloka argument i parlamentarikernas insändare, framför allt det faktum att tillräcklig lagstiftning redan existerar, och att problemet med phonehackingskandalen egentligen var att de inte efterlevdes och tillämpades på ett konsekvent vis. NotW-journalisterna bröt mot lagen (och var ju fullkomligt medvetna om det) och polisen gjorde inte sitt jobb (dito)

Å andra sidan håller jag med de – tidningsfolk bland dem – som säger att pressfrihet inte är detsamma som yttrandefrihet, och att den så omhuldade pressfriheten alltför ofta bara blir en licens för mäktiga mediabolag att förstöra människors liv, och sedan komma undan med en tvåradig dementi längst ner på sidan 11. Allmänhetens 79-procentiga enighet är svår att ignorera, särskilt som det inte bara är en allmänt omfattad utan en “strongly felt” åsikt.





Vi som vet bäst

Friday, November 16th, 2012

Undrar om man inte får hålla med Greenslade att Paul Dacre, chefredaktör för Daily Mail, har rundat ett hörne och kommit steget närmare det kliniska vansinnet. Hela elva sidor ägnar man åt den quasi-masonic nexus av “människor som vet bäst” som nu håller på att konspirera mot just den pressfrihet som Daily Mail vet att utnyttja så produktivt. “You heard it here first,” som sagt…

Greenslade sticker hål på de flesta myterna i sin bloggpost, och påpekar inte minst viktigt hur kontraproduktivt det här kan slå ut, t.o.m. från Dacres egen paranoida synvinkel. Det kan också ha sin betydelse att Mail Online nu dragit ner “avslöjandet” från absoluta toppen till långt under t.o.m. Zlatan på landningssidan.

Senare: Brian Cathcart är också bra om angreppen på Bureau of Investigative Journalism.

Mer brittiska media, ännu senare: Timingen är urusel. I kväll är det den årliga Children in Need-telethonen – på BBC… Detta är en show som Jimmy Savile alltid gärna ville medverka i, men producenterna sa stopp och belägg… Jag lovar, det är sant, precis så långt gick den tysta medvetenheten om vad han höll på med…





BBC och skandalerna

Thursday, November 15th, 2012

Den här länken (pdf) går till The Guardians numera legendariska grafik från häromdagen, som – till stor del, men så klart inte helt – förklarar varför både Savile och McAlpine kunde hända. Och, nej, BBC är kanske inte exakt jämförbart med Vatikanen, men… ja, man undrar ju ibland… Klicka. Förundras.

PS: Förkortningen “Rem” framför lönerna betyder “remuneration”.

PPS: Den som ändå hade en rem…



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004