Det brukar sägas att när alla partierna i underhuset tar ett enhälligt beslut brukar det sluta i katastrof. Exemplen är många, från Dangerous Dogs Act 1991 till Irakkriget 2003. Och det ser faktiskt ut som om beslutet om den nya pressregleringen från igår kommer att gå samma väg.
Här finns en ganska uttömmande Q&A i The G, men den efter fyra långa månader framförhandlade lösningen går i korthet ut på att man tricksade sig förbi Levesons bud om lagstiftning genom att i stället lägga in regleringen i en Royal Charter, en kunglig stadga som i princip går att ändra på (dvs. där politikerna i princip skulle kunna utöka lagen på bekostnad av pressfriheten). Det löste man i sin tur genom att med en allmänt hållen mening lagstadga om att Royal Charters i fortsättningen enbart får ändras med en 2/3 majoritet i underhuset.
Det är delvis denna “lagstiftning by-the-back-door” som flera av de större tidningsbolagen nu motsätter sig. Men vad de minst lika starkt opponerar sig mot är att det nya pressrådet (eller vad det nu kommer att kallas) kommer att bli inte bara genuint oberoende i det att tidningsindustrin inte har något veto över vem som ska sitta i rådet, utan att rådet dessutom har rätt att direct (i motsats till require) tidningarna att föra in framträdande ursäkter, i grava fall på förstasidan, samt att de kan utfärda “exemplariska” böter – vilket bl.a. skulle inneburit att Madeleine McCanns föräldrar skulle fått ofantligt mycket större skadestånd av t.ex. Daily Express än de fick i rättegången 2009.
Det är alltså i skrivande stund högst tveksamt om tidningsindustrin i stort kommer att gå med på den nya regleringen. Tidningen Spectator har redan annonserat att man tänker bojkotta det nya pressrådet. Men den kanske tyngst vägande kritiken går tillbaka till en svaghet som fanns redan i Levesons ursprungliga rapport: det här är en debatt om, och en reglering av, en döende industri. Leveson sa ju överhuvudtaget lite eller inget om internet, vilket är bisarrt på gränsen till perverst. Nick Cohen i just Spectator i sedvanligt syrlig om frågan; The G rapporterar likaså om bloggar och definitionen på “relevant publisher”.
Så här långt ser det alltså ut som ännu en great British cock-up, i en lång tradition av dem. Det blir hur som helst anledning att återkomma.
PS: Det vore förresten orättvist om jag gav intryck av att det bara är högerpressen som opponerar sig mot den nya pressregleringen. Det gör många progressiva och liberala röster också: Nick Cohen är ett exempel, Index on Censorship ett annat. Den internationella kritiken går också att läsa om här.
PPS 20/3: Och så ska man som vanligt läsa den kloke Simon Jenkins… “Det här är en seger för de rika, kända och mäktiga”. En argumentering som egentligen är en spegelbild av Nick Cohens. Welcome to Britain.
PPPS 21/3: New Statesman har nu sällat sig till Spectator och Private Eye och tar avstånd från den nya pressregleringen.
