The G publicerar några utdrag ur Nick Davies nya bok ‘Hack Attack’, idag en ganska detaljerad interiör från News of the Worlds redaktion under Andy Coulsons ledning. Det mesta är väl känt sedan tidigare, men sammantaget är det fortfarande imponerande i all sin skrupellöshet och sitt stormande hyckleri. Det må vara en klyscha att bara åkalla hans namn, men det här är faktiskt Dickens på sitt allra svartaste och ursinniga humör. Jag ibland träffat unga tabloidreportrar i början på karriären och har man läst sin Dickens så är karikatyren given: lite halvsvettig, en jagad blick, illasittande kostym, ett cyniskt flin, triumfen alltid kortvarig, the bollocking alltid hotande uppifrån. Uriah Heep utan charmen.

En annan form av journalistisk skamlöshet skriver Roy Greenslade om: pressen och propagandan under första världskriget.

(Rubriken © Lasse O’…)

En gammal bekant, Lucy Cooke, begick igår sin debut som naturprogramledare på BBC, med “Talk to the Animals“. Lucy har puffats ordentligt senaste veckorna, det är meningen hon ska bli “nästa David Attenborough“, och hon har väl alla förutsättningarna: bakgrund i zoologi, hemmastadd både bakom och framför kameran, vad man kallar ett “vinnande utseende”, och så vidare.

Och debuten gick bra. Det är ju ett ämne som knappast går att göra tråkigt. Men där ligger också ett av problemen: det har med entusiasm att göra. Jag har länge sett fram mot den dag när teve för en gångs skull ska göra vetenskapsprogram för vuxna, och jag lär få vänta ännu ett tag. Det ska ständigt vara hejsan och tjosan, det ska explodera och det ska tjutas och skrikas, det ska vara “Oh wow, look at that…!”

Vetenskap är, nästan per definition, ett fascinerande ämne. Jag behöver alltså inte entusiasmeras. Allt jag behöver är att få reda på vad det är som pågår, varför det pågår, och hur, och under vilka omständigheter, och vilka konsekvenser det kan ha. Entusiasmen sköter jag själv, tack så hemskt mycket.

Ett av de få programmen som tilltalar mig i det hänseendet är The Sky at Night, som under många årtionden presenterades av den excentriske Patrick Moore. Där sitter, för det mesta, ett antal astronomer runt ett bord och diskuterar de senaste rönen inom sitt ämne. Enkelt, smärtfritt, fascinerande.

Det kanske är just djurprogrammen som har en tendens att barnsligifieras, jag vet inte. Djuren har mycket att svara för. Särskilt de gulliga.

I kväll lanseras en ny tevekanal, London Live, med nöje och nyheter (och nöje) för Storlondon. Den ägs av Evgenij Lebedev, som också äger The Independent och Evening Standard, stans enda kvällstidning, numera gratis. Men det är inte första gången man försöker något liknande, som Jim Waterson skriver på Buzzfeed…

Några minuters tittande just nu ger vid handen att det rör sig om unga entusiastiska människor som är väldigt unga och entusiastiska om allting (sånt påminner mig alltid om Paul Whitehouses sketcher med The Brilliant Kid…) Man får väl hoppas det går vägen, och att fokuseringen kan bli lite mindre entusiastisk här och var. För London har sannerligen ishoos (©Tony Benn) så det blir över.

Nu senast t.ex. debatten om Londons skyline. Jag delar i viss mån Peter Ackroyds laissez-faire-passivism i fråga om förändringar i Londons fysiska struktur. Staden har aldrig sett ut som den gjorde förr (if you see what I mean…) och dess relativt låga skyline är mest en historisk-ekonomisk tillfällighet.

Låt dom bygga sina skyskrapor, dom kommer ändå att bli till damm i sinom tid (prestigebygget The Shard står fortfarande tomt och outhyrt). Jag känner samma materialistiska uppgivenhet vad gäller utrotningshotade djur. Sedan jorden skapades har 99% av alla arter dött ut, som ateister typ Hitchens så gärna påpekar (“Some creation…!”).

Det är klart, om dom är utrotninghotade och gulliga dessutom, då är det ju lite synd… Men inte dom där jätteråttorna, liksom.

* En rätt braskande nyhet om lagtsiftningen om media och informationsfriheten (via den utmärkte Greenslade). Högsta Domstolen (“Supreme Court”, som förr kallades “Law Lords”) har bestämt att informationsfriheten också ingår i sedvanerätten (“common law”) och som sådan löper “parallellt” med Freedom of Information Act från 2000. Detta ger förstås avsevärt mer muskulatur åt undersökande journalister och andra intressenter, och måste ses som ett definitivt steg framåt i vad som annars ofta syns som en publicistisk motvind.

* Senaste numret av LRB innehåller en recension (dessvärre betalspärr) av ett dikturval av en för mig tidigare okänd kanadensisk poet, Karen Solie (norska invandrarföräldrar) och av vad recensenten Michael Hofmann citerar får man definitivt aptit på mer. Solie gillar speciellt platser i periferin, sjabbiga, förbisedda, där meningarna och rösterna staplar sig. Detta är bra:

On the north side, squatters’ cabins and planted
shade trees. Further up is the dump. Burn pit, fish guts,
trash. Recall the neighbours. You can’t just do
whatever you want. There are certain kinds
of boating. Gull Lake’s close. We all drive.

* Åsa Linderborg har upptäckt advertorials, som väl har funnits i ungefär tjugoåttahundra år, och hon är INTE imponerad…

* Oj, jag glömde ju Andrew Browns fascinerande historia om sin 96-åriga mor, som var kryptoanalytiker på Bletchley Park. Underbar läsning….

Blir 2014 året när de första av de större papperstidningarna till slut läggs ner?

The Independent kan mycket väl bli en av de första: situationen är ytterst prekär, lösnummerköpen rasar med dubbelsiffriga procent varje år, förlusterna har minskat i omfång men är fortfarande avsevärda, och hela tidningsstallet (inkluderat söndagstidningen, billighetsbladet “i” och websiten) är nu till salu – igen. Greenslade skriver om det idag.

I Sverige har jag hört liknande prognoser om Svenska Dagbladet (“det håller tre år till, max” sa någon till mig nyligen) och om DN. Göteborgs-Posten verkar (tillfälligt) klara sig genom att ha gjort sig av med journalistiken och bli reklamblad istället. AB och Expressen är ju inte så mycket kvällstidningar längre, snarare veckotidningar i dagligformat, med allt vad det innebär av både non– och anti-news.

The Guardian är ju ett specialfall, eftersom den ägs av en stiftelse som täcker förlusterna med profiten från vinstgivande operationer som biltidningar och annat. Men den börjar på det sättet också bli en slags mall för hur en tidning kan överleva. Glenn Greenwalds First Look Media är organiserad på ett liknande sätt: man delar upp verksamheten i en socially responsible del (undersökande journalistik) och en vinstgivande del (utveckling av nya medieteknologier).

Guardian/Observer går ungefär samma väg: den icke-pappersrelaterade delen blir allt större. Inte bara har man nu stora och ambitiösa websiter i USA och Australien, den sociala “evenemangs”-biten har också blivit mer betydelsefull. Inte minst i det att man byggt upp en oerhört omfattande kursverksamhet, hittills framför allt inriktad på skrivande. Tricket är liksom att förvandla tidningen till en community-of-shared-values, och därmed göra läsarna till medlemmar.

Man borde vara en News of the World-journalist för att bäst sammanfatta dagens händelser inom journalistiken. Högerdrakarna fick nej av High Court att tillfälligt upphäva det parlamentariska beslutet om en nyordning för presseglering, så drottningen har nu undertecknat The Royal Charter. Det är en total skitsallad med ättika på. Greenslade sammanfattar konsekvenserna bäst.

Samtidigt – ya gotta love it – sitter Murdoch’s finest inför skranket, inkluderat Camerons f.d. presstalesman Andrew Coulson och Rupert Murdochs monsterdotter Rebekah Brooks. Inte undra på att The Guardian, upphovet till NotW:s fall, saltade prosan med illa dold förtjusing (notera det där med “närmast dörren”):

The crown opened its case to the jury of nine women and three men by identifying the location of the eight defendants in the dock at the back of court 12 starting with Ian Edmondson, the former head of news at the Sunday newspaper, who sat closest to the door.

Next to him was Brooks, the former chief executive of News International and a former editor of the News of the World and the Sun who is facing five charges spanning a decade linked to all three conspiracies – the conspiracy to intercept mobile telephone voice messages, a conspiracy to corrupt public officials by paying them for information and a conspiracy to pervert the course of justice. On her left sat Coulson, another former News of the World editor, who took on the job after Brooks.

Next to him was a seat for a fourth defendant Stuart Kuttner, the paper’s former managing editor. Both Coulson and Kuttner are facing charges linked to a phone-hacking conspiracy.

The Sunday paper’s former royal editor, Clive Goodman, was next in the row of eight, and faces a charge of conspiring to cause misconduct in public office by offering money to public officials for information.

Next to him in the dock was Rebekah Brooks’s former personal assistant Cheryl Carter and her husband Charlie Brooks, who are facing charges linked to perverting the course of justice.

The final defendant is the then News International head of security, Mark Hanna, who also faces charges linked to perverting the course of justice.

Yowza…!

Ett ovanligt idiotiskt gräl har brutit ut mellan Ed Miliband och Daily Mail. Tidningen publicerade för några dar sen en attack mot Miliband père, marxisten Ralph M, och kallade honom ‘The Man Who Hated Britain‘. En upprörd Ed krävde gensvar, och fick det. Men Daily Mail ger sig inte, utan står fast vid anklagelsen i en ledarkommentar idag.

Att kalla Mails anklagelser tunna vore en underdrift: de baserar sig huvudsakligen på en dagboksanteckning från en 17-årig Ralph, saltad med några allmänt marxistoida utbrott av den där kuriöst frustrerade engelska arten. Men det hela väcker en principiell fråga: är det verkligen opatriotiskt att vilja se en revolution (socialistisk eller ej) i sitt hemland?

Man skulle kunna inta en slags anarkokommunistisk ställning (à la en av mina idoler, Errico Malatesta) och kalla revolutionen den djupaste kärleksakt visavi människan och historien som det överhuvudtaget går att utföra, en slags motsvarighet till den tough love man brukar bota narkomaner med.

Revolutionen skulle i så fall utgöra “satirens paradox” i kvadrat, dvs. man kritiserar och river ner därför att samhället måste bevaras. Revolutionen som en i grunden legitimerande handling. (Är det inte lite Emma Goldman med i det här resonemanget också…?)

Ibland krävs det röster som Seymour Hersh för att skära igenom det mediala barbituratbruset. Läs och begrunda. God helg.

NUJ:s frilanssektion har startat en kampanj mot plagiering. Bland annat undersöker man olika mjukvarulösningar på att detektera plankningar, t.ex. Turnitin. Problemet (ett av många) med detta är att de flesta av dessa program har ett akademiskt fokus, inte en bredare journalistisk inriktning.

Jag har själv fört på tal ett ännu mer problematiskt problem, nämligen översatta plankningar. Detta är förstås något av det svåraste att upptäcka. Jag tog som exempel Sverige, och vad jag ser som ett sorgligt problem i svensk journalistik: hur relativt vanligt det är att man plankar engelska förlagor, framför allt inom ekonomi- och kulturjournalistik. Vi stötte ju på ett problem i SvD härförleden.

Det är värt att reda ut begreppen först, för det är ett otroligt luddigt definierat ämne. Det rör sig om en vänster-till-höger-skala som beskriver graden av övertrampets allvar och därmed lättheten att spåra det, till det mindre allvarliga och svårigheten att spåra det (se en grafisk reproduktion på WP här, skrålla ner) Här dock i fallande skala 1-5:

(1) Copy&Paste plagiat (dvs. ord-för-ord-plankning) -> relativt lätt att spåra

(2) “Dolt” plagiat (även kallat Copy&Shake&Paste) ->

(3) Parafras (stuva om orden för att undvika anklagelser om plankning) ->

(4) Översättning (t.ex. då från engelska till svenska) ->

(5) “Idéplankning” (att helt enkelt lyfta någons artikeluppslag) -> relativt svårt att spåra

Strikt juridiskt går det alltså bara att åtala (1), de andra går fria från rättsligt eftermäle. Vår vän i Svenskan täckte ju in (3), (4) och (5), men inte mycket hände när jag mailade honom via Svenskan (så offentligt jag kunde) och påpekade det. Och jag fick ett ganska axelryckigt svar av honom till slut (se kommentarerna).

(Nota bene: Detta handlar alltså inte om vanliga rewrites i kvällspressen, t.ex. Aftonbladets vana att citera Daily Mail, där källan nästan alltid brukar anges. Sådan journalistisk indolens kan man visserligen förfasa sig över, men det är ingen brottslig indolens).

Jag vet inte riktigt varför jag känner så starkt om det här med plankning. Jag har vissserligen aldrig råkat ut för det själv (vad jag vet). Men jag har alltid tyckt det är soppigt och svagt, äckligt och klibbigt; det är definitionen på oprofessionellt: om man ska ägna sig åt skrivande, varför då inte skriva ordentligt?

Mitt intryck är som sagt också att översättningsplankning är ett reellt problem i svensk journalistik, liksom förmodligen i andra länder också (jag har fått höra en del anekdoter på sistone…). Före internet var det inte sådär förfärligt många av oss som läste TLS, LRB och NYRB regelbundet, men desto mer slogs man alldeles för ofta av dejà vu-känslor när man läste svenska texter. Det verkar inte ha förbättrats.

Jag vill be mina läsare om två tjänster. För det första, vad finns det för aktiva procedurer och system i Sverige för att upptäcka plagiat, online eller ej, akademiskt eller ej? Specialiserad mjukvara för att spåra översatta plagiat existerar ju knappast inte (ännu), men har det skett några försök i den riktningen? Jag ska också kontakta SJF för att se vad som händer där.

Det andra är att jag vill be de av er som upptäcker plagiat att maila mig detaljerna. Jag tänker sätta ihop, inte något så ambitiöst som en databas, utan bara en exempelsamling över en viss tidsperiod för att eventuellt kunna dra några slutsatser om problemets frekvens.

För första gången har jag läst ett nummer av Granta från pärm till pärm (nämligen det senaste: nr 124, tema ‘Travel’). Tidigare har jag, skam till sägandes, bara läst utdrag och enskilda stycken, och det inte särskilt ofta heller.

Jag närmade mig alltså läsningen med ganska höga förväntningar, eftersom Granta har sitt givna renommé som forum för nyskrivna texter av genomgående hög och jämn kvalitet.

Så det var kanske själva förväntningarna det var fel på, för jag blev inte särskilt imponerad. Kvalitén är för det första ojämn, så till den milda grad, och ingen av texterna slog mig som outstanding, värd en omläsning, värd att rekommendera.

De namnkunnigaste skribenternas bidrag – Haruki Murakami om en långpromenad i barndomstrakter, Teju Cole om ett återbesök i Lagos, Robert McFarlane om att utforska under jorden – är varken mer eller mindre vad man har rätt att vänta sig av yrkesförfattare: workmanlike, habilt, men det gungar inte min eka, som det heter. Undantaget är en kort text av David Eggers – om en mesig och nojig amerikansk turist i Afrika – som är chockerande löjlig, och borde ha utelämnats.

Jag vet inte hur signifikativt det är, men många av de mindre lyckade bidragen har ett gemensamt drag, nämligen att de låter som nya författares första försök till första kapitlet i den första romanen. Där finns en osäkerhet, en slags ofrivillig distans till materialet, som om författarna svävar ovanför sina texter utan att riktigt nå ner till, och fatta tag i, figurer, repliker, händelseskiftningar. Kursledaren i en vill liksom sätta sig ner vid bordet och sortera ut guldmynten från fickdammet, för att kunna få historien att sparka igång på riktigt, inte på låtsas.

Ibland verkar skribenterna också medvetna om detta, för man känner ofta av en slags lättnad när man kommer till sista sidan. Många av historierna/novellerna slutar också med varianter på vad som kallats “Tjechov-regnet’ (dvs. novellens sista mening lyder “Det började regna.”), och här sker det ofta med bilden av just svävande, som i “Och för en stund tycktes han sväva”. Noveller är något av det svåraste som finns att skriva därför att klichéfällorna är så många och så luriga.