Jag kan meddela att min skådespelardebut – tidigare omnämnd här – äger rum på nyårsdagen kl 15:00 (GMT) på BBC Radio 4. Det är första delen av dramatiseringen av Fredrik Backmans roman ‘Britt-Marie var här’. Jag är Berättaren, och frågade ju regissören, som man tydligen ska, “What’s my motivation here?” Hon blängde på mig och muttrade, “A willingness to tell the fucking story…” Nej, jag skojar bara, Janine har blivit en polare. Men nyårsdagen innebär ju att vi får en bra början på 2017, i alla fall… Länkar kommer när de kommer, men jag undrar om man kan lyssna på det utanför UK?

Post-truth har nu nått TLS. Skellefteå ligger i Nordnorge, tydligen. Där finns hur som helst den envist svensktalande klubben Mörkrets och Kylans Glada Vänner. Hurra för dom!

Tänkte titta på Adam Curtis nya dokumentär ‘HyperNormalisation’ i kväll. Den är exklusiv på BBC iPlayer fr.o.m. i söndags. Tre timmar lång. Men jag vet faktiskt inte om jag orkar. Han har blivit så… spretig i de senaste filmerna. Det här verkar vara en trailer för den på YouTube:

Filmen är gloriöst löjlig, som vanligt. Ett av kännetecknen är ju att Adam Curtis inte inser att hans tolkning av världen är lika koko-banana megalomaniac som de “krafter” han beskriver. Hela hans projekt handlar om alterntiva verkligheter, och det gör han väldigt bra, faktiskt, men hans slutsatser är ju så left-field de kan bli. Den kommer säkert på YouTube nån gång. Tre timmars bra underhållning. Men inget man ska tro på.

De två sista journalisterna har lämnat Fleet Street. Det finns en underbar bildserie på The G här. De heter Darryl Smith och Gavin Sherriff och jobbade för Dundeetidningen Sunday Post, i ett fint hus som syns alldeles bakom dem på den sista bilden.

När jag kom hit i början av sjuttiotalet var Fleet Street verkligen Fleet Street, och det var hur romantiskt som helst. Daily Express huserade i ‘The Black Lyubyanka’ på n:r 120. Långtradarna med finskt papper i jättelika rullar stod parkerade på sidogatorna. Krogarna i närheten var skvallerverkstäder. Unga killar med brinnande ögon och illasittande kostymer sprang ärenden åt seniorjournalisterna.

Folk som Torsten Ehrenmark och Jussi Anthal hade skrivbord i en kåk för utrikeskorrar på Bouverie Street. Det stod telefoner på deras skrivbord. De hade anteckningsblock och pennor. De hade deadlines. De hade känt Alf Martin. De visste allt.

Hur ska de fyrtioåtta procenten trösta sig? Med en ny papperstidning så klart!

Den publiceras av Archant, som äger en massa lokaltidningar både i och utanför London. Första numret idag, kostar två pundare.

En längre Brexitanalys av The G:s Freedland, ett uppslag om bra caféer i Paris, ett annat om europeiska PL-spelares framtid.

Den för ju också tankarna till osaligt hädangångne Robert Maxwells The European på nittiotalet, ett tillhåll för gamla avdankade spöken och brysselkålsupare. Ojämn var bara förnamnet.

Och att ägna nästan hela förstasidan åt en ganska lam skämtteckning bådar väl inte särskilt gott.

Hillsboroughkatastrofen 1989 har äntligen nått sin rättsliga slutpunkt. De 96 Liverpoolfansen blev unlawfully killed, har den längsta rättsliga undersökningen någonsin nu visat. Det berodde först på polisens fatala, brutala misstag påspädd av en lögnaktig politisk, polisiär och mediekultur som så till den milda grad föraktade fotbollssupportrar, särskilt från Liverpool. Det är en historia om Thatchers åttiotal – jag väljer mina ord – som är en grundläggande lektion i modern brittisk politik. Läs gärna David Conns longform om det hela i morgondagens Guardian.

PS: Och Murdochpressen – The Sun och The Times – är de enda som inte har Hillsborough på förstasidan idag onsdag. Ynkligt.

PPS: The Times ändrade omsider andraupplagans förstasida och inkluderade en bild på de anhöriga, dock utan editorial, bara bildtext. Och de gjorde det bara efter ett “myteri” på sportredaktionen, enligt uppgift.

Posterna numera är mer sporadiska och korta och varierande än de brukade vara, beroende på att jag ägnar mesta tiden åt betalt arbete (hoppas jag).

Men här är lite grand av en guldgruva att gräva i: sextiotalsmagasinet Oz London (1967-71) finns nu att läsa digitalt, tack vare universitetet i Wollongong, Australien (Oz Sydney var originalet). Här hittar man bl.a. unga skribenter som Charles Shaar Murray och Deyan Sudjic, som båda deltog i den “schoolkids Oz” 1971 som ledde till den långvarigaste obscenitetsrättegången någonsin.

Det brittiska sextiotalet var – inte så överraskande – mycket mindre politiskt än det kontinentala. Det var mer livsstil, frigörelse, shopping… De hade trots allt en historia att trotsa, och gjorde det lätt och ironiskt genom att anamma boerkrigets uniformer (som på Sgt Pepper) och annat retro chic. Fördelen med det är dock att de inte riktigt haft en “68-generation” som intagit chefposterna och nu styr våra liv och arvoden med en neoliberal knytnäve om kontanterna. Nackdelen, precis som för oss, är att de inte har en vänster med fantasi nog att vara vänster.

Så har alla profetiorna slagit in (“slagit in”?)… Independent kommer efter trettio år att upphöra som papperstidning. Sista numret 26 mars, sista söndagstidningen 20 mars. Visst är det ett litet sorgsamt ögonblick, särskilt för oss som är över trettiofem och har växt upp med morgontidningens prassel vid kaffet. För Indy blir ju bara den första i raden. Som Brian Cathcart påpekar, om man tar de senaste decenniernas lösnummersiffror, över hela spektrat, och drar in dem i framtiden så står samtliga tidingar på noll om tjugofem år. Har vi ens några papperstidningar kvar om tio år?

Jag har fått en uppgift om att Daily Mails artiklar om Sverige och migrantoroligheterna “censurerats” i Sverige, även online. Jag är tveksam, men… Ni som är i Sverige nu: har ni några problem med att läsa denna (om Stockholm)? Denna (om Mölndal)? Denna (om Emmaboda)? De här två (1 och 2) om mordet på socialarbetaren?

Jag har nu sett rapporter i högermedia om att det är Daily Mail själva som blockerat artiklar om mordet p.g.a. motstridiga uppgifter om gärningsmannens ålder.

Detta från Breitbart, en nyhetsorganisation också den till höger.

Jag talade för övrigt igår med en person jag känner väldigt väl i Mölndal. Han förnekade helt att det skulle springa omkring beväpnade svenska “skyddspatruller” på gatorna, som Daily Mail rapporterade. Däremot är det riktigt att det samlas unga invandrargäng uppe på gåbron på kvällarna, som kan verka nog så hotfulla för en del.

Detta kanske lite ovidkommande i dessa dagar, men ändå. I september 2005 skrev jag en hel del om The G:s då sjösatta berlinerformat, varmed jag tyckte det fanns både för- och nackdelar. En av dem beskrev jag så här:

Många har pekat på ett problem med förstasidan som jag inte hade tänkt på. Det är att när tidningen ligger vikt i hyllorna så ligger den för det första på sidan, så att man inte kan läsa rubriken utan att vrida på huvudet. För det andra så ligger huvudet så långt ner (en femtedel ner, skulle jag sagt) för att få plats med inside splash–grejerna högst upp, vilket innebär att huvudrubriken nätt och jämnt syns ovanför vecket och praktiskt taget ingenting av eventuella bilder. Hur, har en del frågat sig, skulle den klarat en stor händelse som 7/7? Inte särskilt bra, antagligen.

Jag tycker det här problemet också dykt upp med dagens förstasida, avbildad ovan. Huvudet har nu hamnat strax ovanför vecket. Första anblick ger väldigt lite information om någonting. Andra anblick ger ett par förhållandevis betydelselösa citat och den första av tre underrubriker. Jämför då med gårdagens (nedan) som väl funkade lite bättre.