Kommer Independent och IoS att bli den första brittiska dagstidningen att kraschlanda i raviolin? Frågan är inte längre fullt så obefogad som den varit. Enligt dagens Telegraph (via Greenslade) söker man nu aktivt en köpare som är beredd att förlora £1m i månaden.

Krisen på tidningen gick nog in i slutskedet när jag slutade köpa den för några veckor sedan… Så känns det nästan när man läser siffrorna, t.ex. att bara hälften (eller mindre än hälften för IoS) av upplagan säljs till fullpris. Och ärligt talat, älskar papperstidningar som man gör så skulle jag nog inte sakna den om den gick under. Vad som en gång var en frisk fläkt från nytt håll har blivit en lite däven pust i de gamla vanliga hörnen.

Om jag skulle sakna nåt så är det väl snarast individuella skribenter som Tom Lubbock om konst, Matthew Norman om media och politik, Johann Hari om droger, Howard Jacobson om kultur, exempelvis. Men eftersom dom ändå omsider skulle dyka upp i andra fora så är det väl en saknad man snart skulle hämta sig från.

Och för övrigt, som Jeff Jarvis säger idag, angående Google News-debatten: gammalmedia har trots allt haft tjugo år på sig att anpassa sig till internetmedia i alla dess former. Har dom i det här läget inget annat att komma med än spluttering denial så, well – fuck ’em…

Inte ens om jag var regelbunden läsare skulle jag befatta mig med en tång lång nog att ta i det aktuella numret av New Statesman, gästredigerat av Alastair Campbell (som sätter sig själv på omslaget) och innehållande den första i en occasional series av krönikor där Tony Blair skriver om trosfrågor (yeah, knickers to you, too!)…

Magen vänder sig vid blotta tanken. Känsliga personer bör inte klicka på den där andra länken.

Och det har förstås blivit rabalder: NS-veteranen Suzanne Moore annonserade i gårdagens Mail on Sunday att Campbellnumret fått henne att avgå som contributing editor. The G. slår förstås upp det stort också, fattas bara annat. Inte minst är det ju ett anmärkningsvärt grepp från tidningens sida, med tanke på att Blair och Campbell praktiskt taget är definitionen på Yesterday’s Men, med Gordon Brown tätt i hälarna.

Jag tror inte det skrivits så mycket om detta i svenska medier, men Jade Goody har nu dött i cancern som drabbade henne för några månader sedan. Jade Goody var en Big Brother-kändis, med allt vad det innebär av medfödd talang och solida meriter.

Men hon markerade också något av ett nytt kapitel i kändisskapandet i så måtto att hon nådde sin berömmelse nästan uteslutande för att hennes intelligenskvot låg på glödlampsnivå. Jag skojar inte. It wasn’t even funny, som det heter. Jag med många andra kände alltid obehag inför det allt mer hysteriska växelspelet mellan å ena sidan hennes egen (och framför allt hennes mammas) omättliga hunger efter cash och, å andra sidan, red-top-tidningarnas villighet att, tja, scratch the itch that was Jade Goody.

På slutet kom dock en slags redemption. Det var cervikalcancer hon dog av, och hon valde att dö i det rampljus hon hon ändå blivit så van vid, vilket tydligen fått en ‘Jade Goody-effekt’ i ett drastiskt stigande antal kvinnor ur de lägre samhällsklasserna i åren 25-35 som nu tar cytologprov. So, well done, that girl. But sheeeesh…

Precis nu sitter Ricky Gervais i soffan på The One Show på BBC1 och får frågan om han ägnar sig åt Twitter. Svaret: “God no…! That’s like hanging around school too long…!”

Exactamente.

Det här är som synes en 3-kategoriare: Indy rapporterar idag att Stockholm är världens digitala huvudstad, tack vare Spotify och Joost och Piratbukten och allt vad det heter. Detta oavsett Stureplan, alltså. Mäktigt.

Apropå fact-checking. Häröver i mediakretsar pågår en intressant in-house-debatt om the future of subs: behövs dom överhuvudtaget? Ja, för helvete, vill många säga, men realisten (alternativt cynikern) Roy Greenslade (your friend and mine, alltsedan McKennitt v Ash) säger nej. Själv hör jag till ja-för-helvete-sidan.

Detta apropå DN:s tabbar. Tydligen har samma ledarskribent skrivit att Hillary Clinton är USA:s första kvinnliga utrikesminister. Sånt slarv är oförlåtligt. Har svenska tidningar alltså helt gjort sig av med redigerare? I DN:s fall fruktar jag att så kan vara fallet. När jag skrev för DN Kultur mellan 2000 och 2005 var det regel snarare än undantag att mina epostade texter blev copy-and-pasted rakt in i tidningen. Det var lätt att se, för typos och stavfel kom med precis som jag skickat dom (dock ej faktafel, det satsar jag en krona på) (prove me wrong, if you’re hard enough…).

Idag kommer Londons-enda-kvällstidning Evening Standard ut ffg under Lebedevs ägarskap och Geordie Greigs chefredaktörskap (GG tidigare redaktör för Tatler, en slags Kamratposten för the ra-ra crowd). “Från idag,” säger man i ett ledarstick, “kommer denna tidning att ha en i grunden optimistisk syn på livet, på London och på londonborna.” [Huruvida detta inkluderar Andres Lokko vill man inte precisera].

Och det vore ju välkommet om tidningen äntligen ville följa mitt gamla råd om att sluta vara eftermiddagens sura uppstötning av morgonens Daily Mail: man tycker sig faktiskt ana i kommentaren att förorterna inte längre kommer att vara tidningens enda politisk-moraliska referent, och att urspårningar som Andrew Gilligans vendetta mot Ken inför borgmästarvalet inte längre kommer att få ske.

Och, faktiskt, dagens nummer innehåller en hel del positiva nyheter, bland annat att Carla Bruni lägger ner sin sångkarriär. Tjosan.

Jag vet inte hur mycket det uppmärksammats i Sverige, men att BBC inte längre sänder Crufts, efter skandalerna förra året, är Well Big News, ingen tvekan om det. Engelsmännens relation till djur är som deras relation till barn: dom älskar dom ganska mycket, men hatar dom mycket mer.

Det är dags att promovera ännu en skribent till OFS-laget: Pankaj Mishra, (har vi inte läst honom i NYRB? jag får kolla senare) (och här) som idag skriver i The G. om apatiska majoriteter och huruvida “the institutions of electoral democracy, liberal capitalism and the nation-state can be relied upon to do our moral thinking for us”. Ett resonemang som kanske är särskilt applicerbart för dom av oss som kallar oss både Palestina- och Israelvänner och förtvivlar över de förras minoriteter och de senares majoriteter.

Till och med hos skeptiker som jag börjar hjärtat klappa lite fortare när man läser (något jag tidigare missat) att Obama ska återupprusta informationsfriheten. Efter Guantanamobeslutet, efter abortbeslutet, och allt annat, nu detta…

Deep shit. Deep-deep-deep shit.

Pinsamt däremot är hur Guardian, ja, att dom krämar i jeansen är inte för mycket sagt: det är minst två helsidesuppslag varje dag, för allas vår nye president framstår för varje dag mer och mer som världens bästa Guardianläsare. Dom har liksom inte utrymme nog för att gratulera sig själva nåt mer. Love is all around.