I vad jag innerligen hoppas ska bli sista inlägget i den här serien vill jag bara notera att Svenskan (i form av Niklas Kierkegaard på papper och Jonas Elgh på svd.se) i alla fall varit hövliga nog att svara på min epost från förra onsdagen, även om den följande korrespondensen i stort sett bara blev ett utbyte av publiceringsdatum.

Från DN däremot inte ett knyst.

Nästa gång (you’ll be happy to hear…) ska jag skriva om poesi.

En veteran i “miscarriage of justice”-genren, Eamonn O’Neill, skriver om mediernas allt tydligare brist på intresse för den här sortens tidskrävande och komplexa journalistik. Men, som han säger, dom var också en typ av undersökningar som brukade anses “worth supporting because they usually connected with the average [viewer/reader] and they mattered at a basic social-justice level”. Så ej längre, alltså.

Jag hör till dom som tror att medieföraktet är mer utbrett än en del vill tro. Jag håller med Lidbom om att journalister ofta har en helt och hållet illusorisk bild av sig själva som “speaker of truth to power”, som maktgranskare. Jag tror att intressegemenskapen mellan stormedierna och den politiska klassen inte bara i verkligheten är mer väsentlig än några intressekonflikter dem emellan, utan att den också så uppfattas av det stora f.d. tidningsköpande och licensbetalande flertalet.

Jag tror med andra ord att nästa stora tektoniska skiftning, nästa stora förtroendeavgrund – efter dom mellan småsparare och kasinofinanssfären, och mellan röstare och den parlamentariska demokratin – kommer att öppna sig mellan stormedierna och vad som finns kvar av deras konsumenter. Och det är inte omöjligt att den skiftningen sammanfaller med introduktionen av nya betalsystem på webbnyheter, enligt “can’t pay, won’t pay”-principen.

Jo, Daily Telegraphs upplaga har gått upp med 600,000 ex, men hela utläggshistorien var en sparv som flög in i munnen på dem, inte resultatet av ett långt och idogt journalistiskt förarbete – “Och varför,” tror jag fler och fler kommer att fråga sig, “var det inte det?” Den här sortens kritiska konsumentmedvetenhet vad gäller media – vad exakt är det som är så värdefullt att man inte vill att vi ska ha det gratis? – är något att se fram emot, anser jag. Om sedan papperstidningarnas roll därmed enbart blir att knycklas ihop till handväskfyllnad på Louis Vuitton – well, so be it…

Till och med Svenska Dagbladet rapporterar nu den senaste idiotin från våra folkvalda: en toryledamot ingen nånsin hört talas om förut, Nadine “Honey is that you?” Dorrie, talar om “självmordsrisken” bland de nu helt deppnojade kollegerna, allt på grund av den “McCarthy-liknande häxjakten” i media.

Den utmärkte, och av skandalen relativt obefläckade, Labourmannen Stephen Pound kommenterade i all stillhet på radionyheterna i morse att en rätt väsentlig skillnad i den liknelsen är att offren för McCarthys häxjakter var oskyldiga.

En avgrund har öppnat sig i UK under det gångna året, och motsvarigheter finns nog i andra länder, men det är också en helt karaktäristisk kris för ett samhälle som levt med anglosaxisk kasinokapitalism i tjugonåt år. Det kan sammanfattas hur banalt som helst: what greed an excessive sense of entitlement does to people… Och vad det gör med ett specifikt demokratisystem, som nu stapplar mot sitt slut.

Krisen har efter tio dagar av avslöjanden blivit konstitutionell, och inte bara för att den idag måndag fokuseras just på talmannens, Michael Martins, framtid (han har katastrofalt missförstått och misskött sitt uppdrag). En avsevärd del av en hel generation politiker (dom som oavsett partitillhörighet suttit under Blair/Browneran) kommer med all säkerhet att försvinna från scenen lika bryskt som dom förtjänar. Valsystemet och parlamentet kommer att reformeras, kanske t.o.m. så långt att själva valkretssystemet äntligen avskaffas.

Men det är också värt att, för överblickens skull, ta ännu ett steg tillbaka. Det här har också med media att göra, i så måtto att massmedia dessvärre befinner sig på fel sida av förtroendeavgrunden, trots det journalistiskt berömvärda uppsvinget för Daily Telegraph (läs här om hur historien hittade sin väg till offentligheten) och trots den lika berömvärda insatsen från Heather Brooke, som drivit en mångårig FOI-kampanj om just detta med MP’s expenses.

Men Brooke hade alltså jobbat på detta i fem år, och skandalen bröt ut pga ett oväntat (och tydligen rätt amatörmässigt) läckage inifrån Whitehall. Varför orkade inte den samlade brittiska mediebrigaden storma just det här citadellet? Alla visste ju mer eller mindre vad som pågick. Intrycket det stora tidningskköpande, tevetittande flertalet nu har är att det finns en oupplöslig intressegemenskap mellan mediesfären och bankir/politikerssfären. Och vem kan, i princip, kritisera den bedömningen?

Det kanske förhåller sig så som nån sa (“You want me to pay for this shit…?!”) dvs. anledningen att allt färre och färre vill betala för nyheter helt enkelt är den att nyheterna inte gör sitt jobb, inte gräver där det så uppenbart behöver grävas och inte ställer dom frågor som lika uppenbart behöver ställas.

En nydesignad Evening Standard – sorry: “London” Evening Standard – är ute. Och den är, ironiskt nog, gratis. Men bara för idag. Och, jodå, det är mycket “vita ytor” igen. Det ska ju kännas “luftigt” nuförtiden. Fast jag har börjat luta åt åsikten att de vita ytorna egentligen är till för att ge medborgarjournalisterna plats att pränta in sina egna artiklar… Paradnumret är en specialskriven essä av Tom Wolfe om – guess what? – rika människor (ej nätad, vad jag kan se).

Men förra chefredaktören Veronica Wadley sågar sin nygamla tidning i Guardian, vari också hennes efterträdare Geordie Greig intervjuas.

Jag har förstås följt skriverierna om Frank Partnoys nya Kreugerbok, och har varit i epostkontakt med Partnoy själv, fast allt hittills på behörigt avstånd. Jag har ännu inte läst boken, och vet inte om jag vill göra det heller. Jag vet överhuvudtaget inte om jag ska ge mig in i hela faderuttan igen, det känns väldigt, um, yesterday.

Å andra sidan har vi här – vad jag förstått – en bok som i sig själv och i det kritiska mottagandet går i gamla välkända fåror och lämnar många viktiga frågor obesvarade: om skulder och tillgångar; om tiden för självmordet; om de italienska obligationerna; om järvarna, gästabudet och vem som egentligen svindlade vem.

Bara nåt sånt som blurben på Profile Books-länken ovan, där det står att det inplanerade mötet lördagen 12 mars 1932 skulle handla om de “förfalskade” italienska obligationerna. Det var inte förrän flera veckor senare man överhuvudtaget hittade obligationerna, i ett kassaskåp i Stockholm.

Hur som haver. Jag tror jag låter det ligga, för överskådlig.

There were a number of people at the time who doubted – or even denied – that the McKennitt v Ash verdict, and similar cases subsequently, would contribute to increased restrictions on freedom of expression, and specifically freedom of the press. Reading, in particular, what Private Eye editor Ian Hislop had to say to a Parliamentary hearing yesterday might provide food for thought. Among other things, Hislop was able to show that a perfectly legitimate journalistic investigation had been stopped in its tracks by a letter from law firm Schillings “invoking the developing law on privacy”.

Allow me to get up on this high horse just here, and say that those of us who feared this would happen take no pleasure whatever in being proved right…

Evening Standard ber om ursäkt i sin nya annonskampanj. Som följd av en marknadsundersökning säger man sorry – inte som Expressen i sina svåraste stunder, sorry för att vi existerar – utan sorry för att vi varit så negativa, slappa och förutsägbara. Men orden “Evening Standard” förekommer inte på annonserna, bara Erosskulpturen, deras symbol. Vilket väl är lite – how you say? – “pudel”…

Här då  (som ett slags PS till Jenkins häromdan) Ben “Bad Science” Goldacre om hajpandet och riskerna.

Simon Jenkins i Guardian idag gör sig till en Fortunas gisslan och dör i morgon av svinflunsan, eller också har han helt rätt om att det här är panikmånglarnas tidevarv. Jag lutar nog åt det senare. Folk talar om upp emot 200 döda av svinflunsan i Mexiko, men enbart sju (7) av dessa har direkt klinisk-patologisk koppling till den. Agendasättarna – Big Pharma, WHO, 24-timmarsmedia – vädrar ökade profiter, budgetanslag och tittarsiffror. Logik, sans och distans verkar vara bristvaror i dessa dagar.