Inte så oväntat kör Independents mediabilaga idag hårt med hotet mot Observers fortsatta existens: två f.d. chefredaktörer, Donald Trelford och Jonathan Fenby, skriver initierat om bakgrunden. Detta med anledning av att en tre månaders internutredning satts igång på Guardian Media Group (GMG) som ska reda ut framtiden för söndagstidningen, och specifikt att en “dummy” läckte ut för en mitten-av-veckan-nyhetstidskrift, kallad The Observer, som en av möjliga lösningar.

Jag tycker iofs att en sådan lösning vore mer än väl värd att titta närmare på. En av mina kontakter på GMG, som har insyn i tänkandet, säger också att i det långa loppet kommer det inte att funka med en separat “Sunday brand” och att Observer till slut kommer att försvinna, men att klimatet i kort- till medeldistans tidsmässigt (säg upp till fem år) inte kommer att tillåta att man stänger ner den. Ett uppskjutet dödsstraff, med andra ord.

Men det som gör sympatiska utomstående bekymrade handlar i mångt och mycket om det redaktionella. Som liberal vänster-om-mittentidning har Observer alltid gjort en dygd av sin självständighet – t.ex. det kontroversiella stödet för Irakinvasionen 2003 – och den självständigheten hamnar naturligtvis i det här ovissa läget i märkbar kontrast mot The Guardians redaktionella och ideologiska hegemonisträvanden. Och en sådan hegemoni är ju i det stora hela inte nyttig, vilket DN från tid till annan nog så tydligt demonstrerar, nicht wahr?

Richard Desmond’s libel case against Tom Bower was – unusually – resolved in the defendant’s favour last week. Roy Greenslade summarises the issues involved in Media Guardian today.

Greenslade aside, there are one or two other shades of McKennitt v. Ash, too. One is the controversial role of Mr Justice Eady, who was twice overruled on admissability by the Appeal Court, in the strongest of terms. Another one is the peripheral-but-crucial role played by Benjamin Pell, a.k.a. Benji the Binman (pictured left; read Matthew Bell’s piece in the Independent today).

I had the pleasure of meeting and, not so much talking as listening to Benji during McKennitt v. Ash, especially in the later stages in 2006. He is a most extraordinary character and, despite his many eccentricities, I know a lot of media lawyers have a lot of time for him, and for his encyclopaedic knowledge of media, privacy and defamation law. If and when Benji ever has his day in court against Richard Desmond, I for one will book a ticket to the public gallery forthwith.

Ända sen dom ägde rum har det spekulerats (och starkare än spekulerats) om att händelserna  i Rumänien 1989 var en statskupp mot Ceaucescu iscensatt av Iliescufalangen av kommunistpartiet, snarare än en folklig revolution, som tevebilderna ville ge av dagen. Den föredömlige Ed Vulliamy på Observer skriver i färgbilagan idag en ytterligt intressant artikel om saken. Den bör omdelbart läsas, i min humbla opinion.

PS efter omläsning: Doran-Marian Cirlans öde är ju bara det en roman, av vilken sensmoralen är: var aldrig den menige i en tremanna arkebuseringspatrull. Jag tror vi alla kan lära oss nåt av detta.

Här hos Head of Legal hittar man en bra sammanfattning av den juridiska horisonten för de inblandade. Ett område han emellertid inte berör är vad du och jag brukar kalla “deep background”. (Jag antar nu att en del av er läst in er i alla fall lite grand på skandalen, om inte gå hit och klicka vidare).

Slentrianföreställningen är då att polisen visste att NotW höll på med massivt mobilhack redan när Clive Goodman och Glenn Mulcaire stod inför rätta sent 2006, men beslutade att inte ta saken vidare, och inte ens brydde sig om att meddela dom avlyssnade att dom blivit avlyssnade.

Men det stämmer förstås inte, för polisen tar inga sådana beslut. Det är upp till åklagarmyndigheten, Crown Prosecution Service (CPS). Och skälet till att CPS inte tog det beslutet grundar sig i att dom inte ansåg att undersökningsmaterialet skulle säkrat “a likelihood of conviction”.

(Engelsk lag är alltså inte napoleonsk, där fällande domar är mer eller mindre givna efter förundersökning, eftersom allmäna åklagaren har hand om både för- och emot-argumenten; anglosaxisk lag är argumentativ, där det är upp till försvaret att sköta försvaret, med lagligt garanterad tillgång till åklagarsidans bevismaterial). (Sorry, det här börjar bli lite stickspårigt…)

Nu till min poäng. Denna CPS:s inställning – att tveka över sannolikheten att ett såpass tydligt intrång i någons privata kommunikationer, som ett klart brott mot Regulation of Investigatory Powers Act 2000, som Head of Legal skriver om – den inställningen, den tveksamheten kommer från Nordirland.

Storbritannien är i särklass det mest övervakade (och undervakade) samhälle som finns. Det finns i princip fler övervakare än övervakade, som bl.a. framgår av det faktum att UK har fler CCTV-kameror än något annat land. (Det är t.ex. därför dokusåpagenren föddes här, dvs. folk får aldrig nog av att titta på folk som är ungefär likadana som en själv).

Det brittiska övervakningssamhället skapades av/under Nordirlandkonflikten. Vad Staten och Kapitalet anbelangar är det tekniska arvet från The Troubles precis lika värdefullt som det militära arvet. Och om den tekniska sidan har det skrivits ett flertal böcker: en del har blivit förbjudna, andra har släppts igenom. Men samtliga skribenter är överens om att UK ligger långt, långt framåt vad gäller urban avslyssning (så långt att amerikanerna kommer hit för lektioner).

Eller med andra ord: kan det ha varit så att CPS tog sig en titt på situationen och bestämde sig för att sannolikheten för en fällande dom mot Murdochimperiet var ungefär lika stor som sannolikheten för en fällande dom mot den brittiska staten?

Guardians exklusiv om phone-hackingskandalen idag (BBC har en sammanfattande Q&A här) är en krevad jämförbar på Richterskalan med dom som skakat bankvärlden och, senast, parlamentet.

Murdochs News of the World har alltså inte bara – genom proffsbulvaner – gett sig ut på ett gigantiskt fiskafänge och hackat tusentals mobiler tillhörande mer eller mindre hela det offentliga Storbritannien, från politiker till dokusåpakändisar. Dom har också hackat gjort intrång i social security-register, skatteregister och – brottsligare blir det knappast – polisregistren. “Det här är,” sa Andrew Neil idag, “en tidningsredaktion som totalt tappat kontrollen.”

Och i skrivande stund (sen e.m. torsdag) väntar alla (Guardians liveblogg här) på att polisen ska förklara varför man valde att inte gå till domstol, eller ens tala om för mobilinnehavarna vad som skett. Den mer eller mindre uttalade misstanken: därför att man inte vågade ta sig an Murdochimperiet.

PS: Jag strök det där om hackat ovan, det var ett rent slarvfel. Hade dom hackat polisregistren skulle det varit fjorton gånger mer hejsan-tjosan än det är nu, eftersom den brittiska polisens “criminal records”-lagring använder samma system som FBI. NotW:s metod var gammal vanlig social ingenjörskonst: illa nog, men inget märkvärdigt.

Kommer från Christopher Caldwell i LRB, i en recension av en kontroversiell biografi över Bernard Kouchner författad av Pierre Péan, om vilken Caldwell skriver:

“Péan is a rough, tough writer. His methods are ad hominem. He criticises Kouchner for one thing and then for its opposite: for surrendering France’s sovereignty to international bodies on the one hand, and for acting wihtout the sanction of the UN on the other. By exposing Kouchner’s failure to live up to his ideals, though, he distracts the reader’s attention from his deeper objection, which is to the ideals themselves. Péan is an old-style French republican, a Gaullist for whom it is hard to love humanity without being a bit untrue to France.”

Vi har varit inne på detta förut: hur man skriver bra kultursidesprosa (det var i samband med Tom Lubbock, vill jag minnas), dvs. de tre stegen Vila – Ansats – Explosion. Först vilan i de två första meningarna, som är lite grand av torra konstateranden. Sedan ansatsen i de två följande meningarna, fram till “…themselves”: sund, heart-of-the-matter detaljkritik. Till slut explosionen i en perfekt saltad liten amuse-bouche om Gaullismen som kritisk metod.

Betyg: litet a.

Igår kom senaste kapitlet i utläggsskandalen, när parlamentet själv publicerade sin länge aviserade rapport (kostnad: £1.2m) om medlemmarnas förehavanden, fast med the sexy bits översvärtade, dvs. just dom sexy bits som Daily Telegraph haft i sin ägo och publicerat i nu sex veckor, och som dom idag generöst nog publicerar om igen så att vi alla kan se vad det står under censurens svarta penna…

I kid you not. “The Mother of Parliaments”, alltså…

Hur som haver, nu till hur trevligt det är med förutsägbarheten: varenda tidning idag använder åtminstone en gång på sina sidor det mest uppenbara av uppenbara ordstäv för att beskriva det hela: “shutting the stable doors after the horse has bolted”. Alltså bevingade ord som är så gamla och skröpliga att dom knappt orkar lyfta från trottoaren, vilket i sin tur gjort att journalisterna måste spinna vidare på den för att den ska få luft under vingarna. 7 poäng av 10 möjliga får The G:s ledare:

“The Portcullis House edition of the dossier does not so much slam the door behind a bolted stallion as painstakingly construct a new stable in order to house a dead nag.”

Rätten höll med journalisten Suzanne Breen om att hennes liv skulle sväva i omedelbar fara om hon tvingades avslöja information om Real IRA:s roll i två mord. Hennes rätt till liv väger tyngre än polisens iofs rättmätiga behov av upplysningar. Läs även ett ledarstick här.

“Hurra,” skulle man också kunna uttrycka det.

För att avsluta söndagen på en allvarligare not, oss skribenter emellan. Rättegången mot Suzanne Breen i Belfast är nåt åt helvete, kamrater. Läs bara Greenslades senaste rapport (han vittnade själv). Så här får det inte gå till. Allt stöd åt Suzanne B. (Har inte sett nåt från Journalistförbundet ännu).

Det är, som klyschan säger, “gruesomely fascinating” att se dom gamla klyschorna nu rulla in en efter en: “the wheels are coming off this government”, “on its last legs”, “finished”, “collapsing before our eyes”… Till och med Daily Mail är imponerad av att The Guardian i dagens stora ledare kräver Browns avgång. (Dessutom ett rätt förödande personporträtt av Andy Beckett i G2). (Och Polly Toynbee uppmanade häromdan sina läsare att rösta Lib-Dem i Europavalet!). PMQ för en stund sen var en av de sista scenerna i en nu totalt urspårad melodram, direktsänd på News24… Å, den som vore stringer i dessa dagar!