En annoterad version av Carter-Rucks “super-injunction” i Trafiguraaffären finns nu att studera här (pdf). The G:s chefredaktör Alan Rusbridger skriver om det hela här.

Jag menar, hade vår vän med kravatten, vahettehan, Johan Hakelius lämnat skitstövlarna därhän och skrivit en bok om folk som William Phipps så hade man ju köat hela natten för ett ex. Ingressen i Daily Telegraphs runa lyder: “Silversmed som åtnjöt en föga ärofull karriär i kanadensiska flottan och spelade melodier på en cykelpump.”

Vilket liv! Läs och lär.

Man kan flabba åt Daily Mail, som nyligen, men man kan också kväljas: Jan Moirs homofobiska kolumn om Stephen Gatelys död slår många rekord, bland annat flest anmälningar till PCC, Press Complaints Commission, och ännu en twitterstorm. Läs bara den vidriga avslutningen: “For once again, under the carapace of glittering, hedonistic celebrity, the ooze of a very different and more dangerous lifestyle has seeped out for all to see.”

Stora bolag har redan börjat dra tillbaka sina annonser, bland dem Marks & Spencer och Nestle. Greenslade har en bra sammanfattning.

This, from today’s Guardian newspaper, is worth quoting quite extensively.

Today’s published Commons order papers contain a question to be answered by a minister later this week. The Guardian is prevented from identifying the MP who has asked the question, what the question is, which minister might answer it, or where the question is to be found.

The Guardian is also forbidden from telling its readers why the paper is prevented – for the first time in memory – from reporting parliament. Legal obstacles, which cannot be identified, involve proceedings, which cannot be mentioned, on behalf of a client who must remain secret.

The only fact the Guardian can report is that the case involves the London solicitors Carter-Ruck, who specialise in suing the media for clients, who include individuals or global corporations.

Those of you who have followed Pressylta postings on McKennitt v Ash (for the past few millennia, it seems…) will be intrigued to find out what fresh doo-dah has been cooked up by our learned friends this time. So will I.

Three minutes later: The utter nonsense inherent in these gagging orders becomes only too obvious once you’ve entered the relevant keywords into Google… I now know everything about something I would have known nothing about, had Carter-Ruck not acted the way they did. That’ll learn’em. Or maybe not.

Later p.m.: And so the gag has been lifted: for further info follow the links Fredrik provides in the comments. There is in law, as we know, a particularly thin line between the outrageous and the ludicrous. Outfits like Carter-Ruck have made an art form out of strutting that line, while looking murderously serious at the same time. If you ever wondered what a “PR disaster” looks like, look no further.

Hur kunde vi missat denna Daily Mail-pärla (från i torsdags) (via Matthew Norman)? Jag letar fortfarande – möjligtvis förgäves – efter en lika lyriskt komplex och socialt träffsäker motsvarighet i The Guardian. Det måste ha nåt med socialarbetare och klimathotet att göra, har jag en känsla av.

“The security measures in this chapter are aimed primarily to cover contacts made in CSSRAs [Countries to which Special Security Regulations Apply] and have been drawn up to protect the individual from action by FISs [Foreign Intelligence Services], extremist groups, investigative journalists and criminals”

Detta från brittiska försvarsdepartementets s.k. “JSP 440” (“Joint Services Protocol 440”), läckt idag till Wikileaks (via Cryptome).

PS: Dagens Nyheter anländer ett par dagar senare. Anyone here speak Swedish…?

“”The language becomes more powerful when it’s condensed into English” – Gabriel Garcia Márquez om George Rabassas översättning av Hundra år av ensamhet. (Källa, som vanligt: Notes & Queries i The G.)

Och detta är fullkomligt, tja… Det är liksom sånt man betalar skatt för, enligt min mening. (Källa: The G. igen, fast onätat)

The Internet Manifesto, den senaste snackisen, från tyska journalister och bloggare. Mycket läsvärt.

Greenslade skriver en liten sak om Keith Waterhouse, journalistlegenden som dog igår. En av KW’s bon mots var “Brighton is a town that always looks as if it’s helping police with their inquiries”.

Göteborg är en stad som alltid har något kvar att bekänna.

Stockholm är en stad som har bekänt allt, men som gärna vill berätta lite mer.

Malmö är en stad som bara är skyldig.

“The truth was that online newspapers were free-sheets for slow learners”. Läs gärna Simon Jenkins idag, som en slags fotnot till gårdagens post. Jag tror han har alldeles rätt, både specifikt och i den bakomliggande iakttagelsen att 2009 verkar bli året när vi definitivt började vända skärmarna ryggen.

UPPDATERAD (onsdag): Och här har vi nyheten (om det nu är det det är…) att The G överväger ta betalt för “exclusive content”. (Via Evening Standard)