Det pratas mycket om kvalitetsjournalistik på utdöende, och undersökande d:o under allvarligt hot. Och mycket av pessimismen är ju klart befogad. Men just därför tycker jag det är läge att lyfta fram dagens mest uppmuntrande nyhet: Guardians sex år långa undersökning av BAE:s skumma vapenaffärer har slutat i seger. Även om böterna kunde blivit större och disclosure-elementet kunde varit starkare. I centrum av den här storyn står den jättelika al-Yamamahordern till Saudarabien på 1980-talet (som bl.a. gjorde Mark Thatcher rik: dealen var värd 43 miljarder pundare). Det är hisnande historia, väl värd närmare studium.

The G. kan vara monumentalt – nej, heroiskt – självbelåten. Den kan vara lika förutsägbar som en halväten Sibyllakorv i lovart. Men den är, summa summarum, en jävla bra tidning.

Nästa goda nyhet, Nordirland, ska jag skriva om på måndag. Hoppas jag.

Apropå Haiti och en del religiösa reaktioner. Den här posten skrev jag på Pressylta 28 december 2004 (kolla arkivet om ni inte tror mig):

Det är alltid uppmuntrande att få syn på ett par intellektuella lerfötter inunder kolosserna. Den (annars) utmärkte Martin Kettle skriver i dagens Guardian om en gammal vältuggad nonsensfråga: hur förklarar religiösa människor jordbävningar? (Nonsens, därför att Kettle vägrar förklara varför det skulle åligga just religiösa människor, såväl som seismologer, att förklara jordbävningar. Varför inte frimärkssamlare? Eller skorstensfejare? Eller kulturskribenter?). Kettle skriver bland annat om ett samtal han hade för några år sedan med den (annars) legendariske Hugo Young:

“A few days after the 9/11 attacks on New York, I had dinner with the Guardian’s late columnist Hugo Young. We were still so close to the event itself that only one topic of conversation was possible. At one stage I asked Hugo how his Catholicism allowed him to explain such a terrible act. I’m afraid that’s an easy one, he replied.

We are all fallen beings, Hugo declared, and our life in this world is a vale of tears. So some human beings will always kill one another. The attack on New York should therefore be seen not as an act of God, but as an act of fallen humanity. Then he paused, and added: “But I admit I have much more difficulty with earthquakes.”

Oh, 9/11’s an “easy one”, is it…? Well, bully for you… Nej, låt oss passera i tystnad det skenfagra svamlet om ‘fallen humanity’ och i stället titta på det där sista Young säger: “…I have much more difficulty with earthquakes.”

“Svårigheter”, minsann…! Alltså, ta och läs om det ett par gånger för att riktigt fatta, riktigt absorbera den monstruösa fåfängan i trons väsen, detta narcissistiska svarta hål som gång på gång får de religiösa att börja plottra med sin tro vid sådana här tillfällen, som kvittrande bårlärkor vid katastrofernas rand. Det har ofta sagts att det ligger en djup och förfärande och inhuman oansvarighet i religionens väsen. Och vid få tillfällen blir den tydligare att se än när tusentals
människor dör i kataklysmer som per definition saknar mening. Det är, mycket riktigt, inget annat än en intellektuell obscenitet. Om de haft ett uns av humanitet i sig skulle de förintas av skamkänslor.

Tack för ordet.

En av Observers mest läsvärda skribenter, Andrew Anthony, skrev igår i magasinet om den brittiske historieprofessorn Malcolm Caldwell och hans våldsamma död i Phnom Penh under Pol Pot-åren. Helt fascinerande, väl värt en genomläsning.

Anthony berör i alla fall det faktum att bara ett fåtal pålitliga utlänningar bjöds in till Pol Pots Kampuchea, men nämner ingen annan vid namn. Jag frågade honom då om han stött på nånting om Myrdal och Gunnar Bergström under sina efterforskningar (AA har skrivit ett flertal gånger om Kambodja). Jadå, det hade han, och hade skrivit ett avsnitt om det för den här artikeln, men det blev tyvärr skuret p.g.a. utrymmesbrist.

Han gav mig i alla fall koncentratet (jag citerar AA:s epost med hans benägna tillstånd):

[…]I interviewed a guy in Phnom Penh named Youk Chhang, who is head of the Cambodian documentation centre. He lost a lot of family to the Khmer Rouge and he had met an apologetic Bergstrom, who, as I’m sure you know, long ago realised the error of his ways. But Youk couldn’t understand how Myrdal refused to budge. He was so perplexed that he bought a copy of Myrdal’s memoir Confessions of a Disloyal European. ‘He blames his mother,’ Youk told me.

Är inte detta en av årets absoluta pärlor…?

Självaste BBC har nu kukat ur, efter att ha blivit Carter-Ruckade, och drar tillbaka en två månader gammal webbvideo från Newsnight om Trafigura och giftskandalen i Elfenbenskusten. Helt otroligt. Klippet finns på YouTube här. Se också Pressyltas post från oktober här.

Femtiosex dagstidningar i 45 länder enar sig om en gemensam ledare angående klimatmötet i Köpenhamn, och många av dem – bl.a. initiativtagaren The Guardian – publicerar den på förstasidan idag. Inte en enda av de femtiosex tidningarna är svensk. Tre är danska (Dagbladet, Information, Politiken) och en är norsk (Dagbladet). Ingen från Finland heller.

Har man sagt sublime, får man också säga ridiculous. Med Guardian idag får man också ett julklappsomslagspapper designat av Helen Mirren. (Eh?)

Jag borde rekommendera radioprogram mer än jag gör, för jag lyssnar så mycket på radio. Det är därför ett nöje att rekommendera BBC Radio 4:s nya produktion av ‘The Complete Smiley – The Karla Trilogy’, med Simon Russel Beale i Smileyrollen. Första avsnittet ‘Tinker, Tailor, Soldier, Spy‘. Ruggigt bra.

(Kan nån tala om för mig om detta går att lyssna på från icke-UK?) (Eller är det sådär rättighetsbelagt?)

Inte bara är det bra att få veta att Hugh O’Shaughnessy fortfarande är bland oss, utan att han fortfarande skriver sina saltade karameller i Guardian/Observer: den här gången hur murens fall påverkade Latinamerika, hans gebiet.

Jag fick en gång en lång bakgrundssession med O’Shaughnessy, det var när jag brukade skriva om Palmemordet: samtalet handlade mest om Chile, d’Aubisson och dödslistan. Lärorikt är inte ordet. Han är något av en journalistisk hjälte för mig.

London Review of Books fyller trettio år (hurra) vilket bland andra Guardian noterar idag. I alla fall i den engelskspråkiga världen tycker jag den leder stort bland kulturtidningar. TLS har visst sina förtjänster, men deras remit är ett annat: att vara akademiskt någorlunda heltäckande i fråga om ämnen. NYRB går från bra till lysande och tillbaka igen. Men LRB har utvecklat en alldeles egen approach, lika excentirisk som den (nästan alltid) är angelägen. Och kvaliteten på texterna har med åren nått suveräna nivåer.

Det var nog därför jag blev insläppt ett par gånger under de tidigare åren… Jag skrev två texter i LRB år 1989: den ena (18 Maj) en recension av en rätt mysko bok om Palmemordet, “Death of a Statesman” av pseudonymen Ruth Freeman; den andra (i 10-årsjubileumsnumret, som det råkar sig, 26 oktober) en recension av Simon Haywards plaidoyer “Under Fire: My Own Story” om hans tid i den svenska rättvisans… klor, får man väl säga.

Och jag vägrar fortfarande gå med på att man inte skulle kunna producera något motsvarande i Sverige. Något av det första jag skrev under Pressylta Reducii rubrik var en rätt fiffigt uttänkt plan för hur det skulle kunna gå till rent praktiskt (det går inte att permalänka, men den finns att läsa den 26 juni 2005 i Pre-Wordpressarkivet; väl värt en titt, om jag får säga det själv). Hade jag haft en kommentarsfunktion på den tiden, så hade det nog blivit en rätt livlig tråd. Som i stället kom att utspela sig på Malte Perssons Errata, vill jag minnas.

PS: Och med den nya webdesignen kommer också ett utökat arkiv, som inkluderar mina två artiklar – men endast läsbara om man är prenumerant. Fair enough, I suppose. Fritt att läsa (klicka på “One Winter’s Night”) är emellertid den påföljande brevväxlingen om Olof Palme mellan Anders Ferm och mig på insändarsidan (skrålla ner). Jag vann på KO i andra ronden, inget snack.

Jag vet för det första inte om man kan spela BBC:s iPlayer utanför UK, men på den här sidan finns i så fall en länk (nere till höger) om man skulle vilja se Question Time med Nick Griffin från igår. Det var förstasidesnyheter överallt i morse, så klart, och dom flesta verkar vara överens om att det inte blev nåt medialt sjumilakliv framåt för Griffin eller BNP, som en del hade fruktat.

Mycket av det berodde på hur dom lagt upp programmet. Vanligtvis diskuterar fem-sex politiska representanter en fyra-fem dagsaktuella frågor, i helt skilda ämnen. Vad en del fruktade med Griffins framträdande var – och detta är rätt talande, egentligen – att han visserligen kanske skulle bli mörbultad av publiken i ras- och invandringsfrågor, men om det kom till en fråga om, säg, den pågående poststrejken, eller subsideringen av bilindustrin, och Griffin uttryckte en åsikt som delades av de flesta andra – hur skulle det se ut…?! Det kan ju framstå som att han faktiskt har rätt om nånting! Så får det ju inte gå till.

Så vad dom gjorde var att göra hela programmet inriktat på BNP:s basmatfrågor: Churchill och patriotismen, islam, homosexualitet, och så vidare. Och Griffin hade det besvärligt, särskilt under de första tvåtredjedlarna av programmet (det är därför han gnäller om lynch-mobb nu). Han svettades, stapplade över orden, slickade torra läppar, korta nervösa skratt.

Och, nej, dessvärre: han kunde inte förklara hur han brukade tro att att Förintelsen inte ägt rum. Han kunde inte förklara bort att han delat scen med David Duke från KKK (“Men han är ingen våldsam man”). Han tyckte islam var en “vicious and wicked” religion p.g.a. dess kvinnosyn. Han tyckte homosexuella människor var “creepy”. Och, mest bisarrt av allt kanske, han tyckte att all sexualundervisning borde förbjudas under hela lågstadiet, alltså för barn upp till elva års ålder: man skulle alltså inte ens kunna nämna puberteten förrän dom är tolv…!

Hur som helst, jag har bestämt mig för att jag anser, med vissa reservationer, att BBC ändå gjorde rätt i att bjuda in honom. Och jag följer i princip Mark Thompsons resonemang från gårdagen. Alla partier med ett motsvarande genomslag i röstandelar både lokalt och i Europaparlamentet, vare sig det handlar om Blomstermåla Spetsknypplareparti eller Monster Raving Sanity Party, får förr eller senare en inbjudan till Question Time. Såna är reglerna för programmet. Att BBC då skulle börja välja och vraka bland vilka folkvalda representanter som man tycker är rumsrena och vilka inte, är fullkomligt otänkbart, outrageous. Såna beslut, som med Sinn Fein på 80-talet, ligger helt och hållet på regeringens bord, inte på en licensbetalad medieorganisations.

Har då en milstolpe passerats? Är det nu fritt fram för nassarna att ta sig en macka och vara som folk, att komma in i våra vardagsrum och dansa vals i idoldjungelns körslag? Det tror inte jag alls. Men om det är realism eller flegma som talar här, det vet jag förstås inte, ännu.

Ikväll får vi vårt Jimmie Ågonblick, när BNP:s ledare Nick Griffin för första gången inbjudits att delta i ett konventionellt politiskt debattprogram, BBC1:s flaggskepp “Question Time“. Debattens högar har gått våga, förstås. BBC:s Mark Thompson försvarar beslutet i The G idag. Själv är jag lite tvehågsen. Jag tycker Thompson har några givna poänger, samtidigt som man undrar lite grand över rumsrenhet och annat. Nå, bestämmer jag mig åt ena eller andra hållet, så återkommer jag om saken.