Jag läser allt mer sällan svenska medier på nätet. Min mamma skickar mig hoprullade pappers-G-P från i förrgår, som alltid tycks mer aktuella än det jag läser på skärmen idag. Och det är inte bara G-P. AB:s kultursida har en (1) ny artikel säg varje eftermiddag vid tretiden. Expressen är aningen bättre, men inte mycket. DN:s kulturdebattsida tycks ha gjort halt och belägg i maj nånstans. Det finns liksom ingen brådska på tidningsnätet i Sverige. Det är lite halvt-som-halvt sånt ni får läsa gratis. Men inte mer.  -“Uppdatering? Den tar vi på måndag…”

Detta då i skillnad mot den rasande takten i brittiska media på nätet, främst Guardian och Mail, och om än i något makligare form BBC News. Varannan timma alltid nåt nytt. Huvudrubriker igår kväll blev slaskpalt i morse. Skit må det vara, men är annat skit än i förrgår.

Guardians rapport idag – bevisen för att Israel erbjöd sälja atomvapen till apartheidregimen 1975 – sätter punkt för en hel rad politiska scenarier. Israels officiella “policy of ambiguity” vad gäller innehavet av atomvapen är död och begraven. Israels moraliska försprång, i samtida historiskt perspektiv, om än mindre så idag, har tagit en allvarlig törn. Och, som Gary Younge skriver, Israels personliga attacker mot Richard Goldstone – bl.a. för att ha dömt svarta till döden under hans tid som domare under apartheid – för att leda uppmärksamheten bort från kontentan av Gazarapporten, framstår nu som det kattguldsglansiga hyckleri det alltid varit.

Och tajmingen kunde knappast varit deliciösare, med den närstående New York-konferensen om icke-spridningsavtalet, med fokus på just Mellanöstern. Agendasättande journalistik, som det heter.

Det är väl bara The Guardian, bland världens alla tidningar, som kan komma undan med en artikel som denna: “Känner du dig tom och ouppfylld? Är du trött hela tiden? Sitter du vid skrivbordet och undrar vad i hela friden det tjänar till? Du kanske borde göra något praktiskt…”

Jobba med händerna. Bli lycklig. Koppargruvorna i Bolivia behöver folk. Proletarisering funkar.

Det här får man nog hänföra till Avd. Positiva Nyheter. En ny journalistisk enhet har sett dagens ljus, The Bureau of Investigative Journalism, med några namnkunniga tidnings/mediafigurer som ryggrad. Som Greenslade också påpekar, så kan det ju inte minst bli en utmärkt plantskola för unga journalister.

Men visst är det samtidigt en lite sorglig kommentar över dagstidningarnas oförmåga/ovilja (stryk det som ej passar) att längre ägna tid och pengar åt “kändisfria” granskningar av det här slaget. Inte bara finns läsarna för undersökande journalistik, det har ju visats gång efter annan att det finns en riktig hunger för den.

Porr för blinda. Ytterligare kommentarer överflödiga. Utom det att Telegraphs rapport också innehåller en sån där bisats som man inte lär sig på journalisthögskolan, utan som man är född till: “Ms Murphy, who is from Canada, said…”

Den här dagen har börjat bra.

Jag läser här att en av förklaringarna bakom Financial Times’ och ft.com:s profitabla verksamhet, trots betalväggar och branta prishöjningar överlag, är att den överväldigande majoriteten av dess läsare kan dra av kostnaderna på skatten. Det går tillbaka på att tidningen är ett arbetsverktyg för många. Den finansiella informationen är, till skillnad från det mesta av konventionella nyheter, en vara med ett implicit värde: har man informationen före andra så har man desto större chans att tjäna pengar på den.

Hur som haver, varför inte använda samma metod för att stödja, inte dagstidningar, utan exempelvis kulturtidskrifter och annat smalt: gör prenumerationer avdragsgilla (för alla, inte bara för de närmast sörjande, alltså). Smart, eller?

En av mina presskontakter – han sitter i chefsposition och har god insyn – säger att intressanta tider stundar för en del av morgontidningarna, särskilt Guardian och Independent. Bakgrunden är ju den att den senare nu köpts av Alexander Lebedev, f.d. KGB-agent och sedan nåt år tillbaka ägare till Evening Standard.

Allt pekar nu på att Lebedev tänker göra med Indytitlarna vad han redan gjort med ES, dvs. göra dom till gratistidningar – Indy blir då den första morgontidningen i det här landet att gå från betal till gratis. Det finns affärsmässigt fog för sådana planer också. Läsarsiffrorna har nämligen gått upp dramatiskt för ES, och har nu börjat generera ganska respektabla intäkter. Dessutom har Lebedev redan avtal, genom ES, främst med tuben för distribution i Londonregionen.

På Guardian skiter man knäck i spiral inför dessa utsikter. Sextio procent (tugga på den siffran ett tag: 60%) av Guardians läsare är bosatta inom M25, alltså ringmotorvägen som i princip definierar Stor-London. Lägg då in i den ekvationen en liberalt profilerad kvalitetstidning som kostar smack ingenting alls, som är tillgänglig inte bara på varenda tunnelbanestation, utan matkedjor, bokhandelskedjor, osv osv.

På The G. verkar man alltså vara inställd på att tappa ett rejält antal läsare under åtminstone de två första åren av Indys gratisering. Och det har man sannerligen inte råd med, när man redan går back med £100,000 om dagen.

Men tvivlen hänger också kvar om Indytitlarnas långsiktiga framtid. Den journalistiska kvalitén är rätt svajig överlag, söndags-Indy har fortfarande problem med tyngd och, vahettere, coherence, och en del av deras kolumnister är rätt svaga i jämförelse.

-“Independenttitlarna finns inte kvar om tre år…” sa min kontakt. -“Oj,” sa jag.

Vi lyfter ett glas amontillado i riktning mot Court of Appeal på The Strand. Simon Singh har fått upprättelse i förtalsmålet drivit av British Chiropractors Association: de tre apellationsdomarna har beslutat att vad han skrev är “fair comment”, vilket är ett oerhört viktigt prejudikat. Ur The G idag:

The ruling, by England’s two senior judges, Lord Judge and Lord Neuberger, together with Lord Justice Smedley, was scathing of the way the BCA began libel proceedings rather than taking up the Guardian’s offer of a right to reply. It acknowledged that the action had a “chilling effect on public debate”. The BCA’s actions had created the “unhappy impression” that it was “an endeavour by the BCA to silence one of its critics”.

Hurra, skulle man också kunna uttrycka det.

I en nydesignad Observer (mycket streck och linjer och bårder och boxar, samt stora textschok, praktiskt taget helsidor av text ibland, vilket är trevligt) kan man idag läsa en stor intervju med Eva Gabrielsson, till exempel.

Men i huvudtidningen finns också några nya rön i den plågsamt fascinerande historien om Joyces dotter, Lucia, och hennes långa väg ner in i sinnessjukdomen. Det visar sig bl.a. att hon bodde, nästan helt isolerad, på ett hospital i Northampton ända fram till sin död 1982. Beckett besökte henne där en gång på 1950-talet, man får väl hoppas att det var för att söka någon slags förlåtelse.

Jag har inte detaljerna framför mig, men det kom en bok för några år sen som en gång för alla tycktes etablera att James Joyce gjorde allt som stod i hans makt för göra Lucias liv lättare, där en del hade antytt att han varit känslokall och rent av grym. Far och dotter stod varandra mycket nära, och för dom av oss som älskar författaren var det skönt att få bekräftat att han också var en Mensch.

Bara en snabb notering om Alexander McQueens självmord. Ena hälften av den brittiska pressen langar upp det som “bara en vecka efter hans älskade mamma dog” och andra hälften som “bara några dar före Parisshowen“.

Känsla/förnuft. Gråt/affärer. Vi lever i en råbarkad tid.