Lågvattensmärke är inte ordet. The G avslöjar idag att News of the World hackade voicemailen på Milly Dowlers mobil…

Milly Dowler var en skolflicka som mördades 2002. Hennes baneman, Levi Bellfield, fick livstid för ett par veckor sedan. Fallet väckte enorm uppmärksamhet, inte minst beroende på att Millys pappa blev misstänkt. Man hade tidigare hittat en massa porr på hans dator, vilket förstås skapat skärningar inom familjen, och gjort Milly särskilt upprörd. Men trots att misstankarna avfärdats gjorde försvaret ett stort nummer av den här historien under rättegången, vilket bl.a. lett till krav att vittnen inte ska kunna behandlas hur som helst i sammanhang som dessa.

Nå, under ett tidigt skede av polisundersökningen fick NotW genom sina privatspanare tag i Milly Dowlers mobilnummer, och började lyssna av alla meddelanden från vänner och bekanta som bad hennes höra av sig. När brevlådan blev full – man tror knappast det är sant – raderade helt enkelt privatspanarna en mängd meddelanden så att det skulle få plats fler… Med den följden att alla trodde det var Milly som raderat dem, och att hon fortfarande var vid liv…

Man finner liksom inte orden.

En artikel om NotW-debatten på Expressens kultursida talar om relevanta ting, utan att riktigt ha greppat väsentligheter, eller ens faktiska omständigheter. Eftersom jag ska försöka korrigera några missförstånd i Anders Mildners artikel är det bra om man läser den först, alltså.

Egentligen borde ingen vara förvånad över skandalen. Avlyssningen är mer än något annat en logisk följd av den urspårade kändisjournalistik som eskalerat i Storbritannien de senaste två decennierna och som bland annat fött märkliga nya jour- nalistiska avslöjargenrer.

Det är riktigt att ingen borde vara förvånad. Men inte för att det har hållt på i två decennier, utan två århundraden. Brittisk skandaljournalistik har anor sedan sena 1700-talet. Det är bara att gå till läggen och se hur man inte bara beskrev prinsregenten (den framtida George IV) som ett syfilitiskt vrak, utan dessutom avbildade honom som syfilitiskt vrak. Jag tycker inte Mildner har historien rätt. Varför “två decennier”, just…? Vad hände 1990-91 som så till den grad spårade ur brittisk kändisjournalistik? Inte Dianas död, rimligtvis, det var ju snarare kulmen på något än början på något…

Mildner, tror jag, begår den sorts kategorifel som Rasmus Fleischer gillar att nypa åt. Teknologin – mobil telefoni, närmare bestämt – har “bara” tagit en gammal kändisjaktsport upp på en ny nivå, men den sociala och publicistiska dynamiken förblir i stort densamma. I århundraden har det funnits en hel underklass av gossip merchants som hänger runt Fleet Street – Dickens skriver om dem, för jösse namn – som befolkar tabloidjornalisternas adressböcker, ja, utan vilka murvlarna inte skulle överleva. Idag vet de mycket om mobiler som sensationskällor; i förrgår visste dom vilka dunkla buskage på Hampstead Heath man fick leta i om man ville ha saftiga historier.

I både den brittiska pressdiskussionen och den svenska finns ett återkommande argument som går ut på att journalister måste få lov att syssla med ultrakommersiell verksamhet då och då, eftersom detta säkrar ekonomin och därmed möjliggör att redaktionerna kan bekosta till exempel grävande journalistik. Bred underhållning – där numera nosande i det allra mest privata och intima ingår – anses gå hand i hand med samhällsuppdraget. Särskilt i tider av sviktande tidningsekonomi. Men naturligtvis innebär utvecklingen också att gränsen mellan nosandet och granskandet börjar suddas ut.

Jag har följt brittisk – och svensk – pressdebatt nära inpå under lång tid, men har aldrig i mitt liv hört argumentet att “ultrakommersiell verksamhet” (jag antar att AM menar NotW-journalistik, bland annat) skulle kunna rättfärdigas eftersom man kan betala grävande journalistik med pengarna man tjänar på det…! Argumentet är fullkomligt, himmelskt absurt – och skulle få brittiska journalister på både Guardian och News of the World att skratta knäna av sig, av olika skäl, visserligen, men lika hjärtligt: -“Vilken grävande journalistik??!!”

Vad Mildner möjligtvis är ute efter är att NotW:s metoder ibland ger moraliskt och pressetiskt försvarbara resultat (vilket understryker än en gång att teknologin “bara” tagit den brittiska pressens hit-and-miss-tendenser till ett annat plan). Bland de saftigaste exemplen är väl när knapkungliheter som Duchess of Wessex pimpar dörröppnande tjänster åt rika araber, och avslöjandena om korruptionen inom pakistansk cricket (som NotW mycket rättvist vann ett publicistpris för).

Jag får rent av intrycket att Mildner ser lite för snällt på brittisk press i det här hänseendet. Det finns ingen i tabloidvärlden jag någonsin mött som skulle drömma om att komma med så pass rakryggade och pressetiska ursäkter för vad de sysslar med. This is business. Och en allt tuffare business racing to the bottom, dom slåss om färre och åldrande läsare.

Medierna har ett stort ansvar när det gäller granskningen av det samhälle vi lever i. Men ofta glömmer de journalister som diskuterar yrkesetik och yrkesfrågor bort att medierna varje dag är med och formar den kultur vi lever i.

Den första meningen kan väl ingen  säga emot. Men den andra…? I vilken utsträckning formar t.ex. brittiska tabloider “den kultur vi lever i”…? Det finns inte en enda undersökning som visar att pressen har den kulturella, sociala, politiska inverkan som journalister och politiker ofta önskar respektive fruktar att den har. Jodå, folk köper fler ex av News of the World när David Beckham har knullat runt, men det bevisar ingenting. Det är en hög statistisk frekvens, inte ett orsaksförhållande.

Men när allt mer ljus riktas mot dramaturgi och kammarspelsaktiga personstrider, blir det också desto mörkare på den bit av scenen där saker som ideologi och värderingar står och tittar håglöst mot en allt tommare salong.

Det är möjligtvis sant här och var. Där det rakt motsatta är sant (dvs. ersätt “mörkare” med “ljusare”, och “tommare” med “fullare”) är till exempel Tony Blair. Det var först när vi fick reda på vilken amoralisk person han var som ideologin och värderingarna plötsligt made sense… Blair är numera hatad mer än Thatcher någonsin var, och det är inte så lite tack vare den brittiska pressen.

Jeff Jarvis tidningsartikel om tidningsartikelns död vecklar ut tänkandet bakom Guardians nya “digital first”-strategi, vilken i princip betyder – trots förnekanden – att pappersversionen av dagstidningen The G inte kommer att existera om fem-åtta år, utan kanske enbart som helgupplaga, som en “Saturday Guardian” som slukat upp Observer.

Jarvis resonemang innehåller förstås många intressanta trådar att dra i: inte bara artikelns utdöende som basenhet för nyheter, utan journalistens roll som samordnare av informationsflöden; processen framför produkten; spänningen mellan förgrund och bakgrund, mellan as-it-happens-journalistik och long-form-dito.

Fast jag är nog mer av en long-form-föresråkare än Jarvis är, dvs. jag tycker långa textmassor bakgrund (på papper!) är en oumbärlig del av hur man som läsare bygger upp sin förståelse av världen. Det bästa exemplet jag kommer på på rak arm är Perry Andersons långa essä om Brasilien i LRB härförleden.

Jarvis nämner också det där med “Gutenbergparentesen”, lanserad av forskare vid Syddansk Universitet, en elegant men egentligen inte särskilt robust historisk formel:

Vid parentesens början, och före tryckkonsten, vidarebefordrade man information och kunskap både muntligt och kopierat av skrivare, och blev under den processen remixed. Innanför parentesen, under fem århundraden dominerade av text, blev vår information, precis som vår syn på världen, konkreta och seriella, med början och slut. […] Idag, på den här sidan av parentesen, återvänder vi till processen som huvudsaklig orientering, allt eftersom media blir mer böj- och tänjbara, allt mer remixed. Detta, säger de danska forskarna, påverkar vårt tänkande om världen.

Så kan man väl sammanfatta resultatet av en genomträngande analys av BBC:s rapportering om Israel/Palestina, den återfinns i Greg Philos och Mike Berrys “More Bad News from Israel” och behandlas idag i The G av Tim Llewellyn, BBC:s f.d. Mellanösternkorre.

Ett särskilt utmärkande drag i rapporteringen – och inte bara hos BBC, skulle jag tro – är vad författarna kallar “spurious equivalence”, dvs. att de båda parterna framställs “som två jämbördiga sidor ‘i krig’ över ‘omstritt’ territorium och må bäste man vinna”.

Det har ju så till den milda grad kommit att bli ett särområde i nyhetsrapporteringen att den etablerade, historiskt och juridiskt faktiska situationen – att palestinierna för en självständighetskamp mot militär ockupation – bara i sig är kontroversiell att föra fram.

Bra och nödvändig läsning, hur som helst.

Internationella valutafondens ordförande sitter på Rikers Island och spelar fia med massmördare… Vad kommunismen aldrig klarade av fixar NYPD på en lördagkväll…

Frågan har nu ställts i det här landet ett flertal gånger, och inte utan en viss skadeglädje… “Vilken sorts hyckleri föredrar vi alltså?” Det som jagar efter fjärde rangens slebs och deras hjärndöda nattklubbstjosan och säljer miljonupplagor på det? Eller en press som gör sig helt och hållet till elitens husorgan och inte bara iakttar sedvanlig omertà vad gäller en nittiofemoktanig gris som DSK, utan dessutom skyller på offret (eller Sarkozy, eller Carla Brunis graviditet, bara inte DSK själv) när karl’n väl står med kalsingarna runt anklarna…?

Jag är inte säker på att jag själv kan svara på den frågan. Men vad man läser i rapporterna om den huvudsakliga mediala reaktionen i Frankrike, så känner i alla fall jag en mycket mer akut form av illamående än jag någonsin gjort inför ens de värsta av News of the Worlds alla övertramp.

(Läs t.ex. Isabelle Germain i The G, bland många andra…)

Media Guardian uppmärksammar SvD:s radikala omorganisering av redaktionsarbetet, framför allt att så mycket material nu är långtidsplanerat. Martin Jönsson säger sig ha gått igenom tidningen sida för sida och upptäckt att en stor mängd texter skulle kunna ha skrivits veckor i förväg, snarare än hafsats ihop dagens före.

Ville man vara lite elak kunde man sagt att det nya systemet i alla fall friar upp mer personal att sätta ihop “Testa dig själv”-quizzar, som Svenskan verkar oresonligt förtjust i… dock, “interaktivt” ska det ju vara nu för tiden…

Men jag undrar om det inte är just här problemet ligger med att försöka överföra den här metodiken på exempelvis brittiska tidningar. Såpass stora delar av innehållet i svensk press utgörs ju av motsatsen till nyheter, om man då definierar “motsatsen till nyheter” som texter som i princip skulle kunna vara giltiga vilken dag som helst på året.

Det främsta exemplet för mig är kvällstidningarnas upptagenhet med konsumentupplysning. Mitt intryck är att det överlägset vanligaste ordet på kvällstidninglöpen är “SÅ”… (som i “…BLIR DIN VILLASKATT”, “…MYCKET KOSTAR MOBILEN”, “…VIRKAR DU BJÖRN RANELIDS FRISYR”)

Men det är klart, planerade nyheter verkar ju vara vad läsarna vill ha. För första gången på 127 år går Svenska Dagbladet med vinst.

Vi lever våra spel: Författaren Andrew O’Hagan äter lunch med Harold Pinter på Cafe Anglais. Pinter fattar ovilja mot kyparens sätt att tala.

Pinter: I’ll have the fish toast with the parmesan custard.
Waiter: No problem.
Pinter: I wasn’t anticipating one.

Att läsa om sina egna texter: Thomas Powers skriver gripande och insiktsfullt om Mark Twains förhållande till hustrun Olivia (“Livy”). Twain berättar om ett gräl Livy haft med en betjänt, vilket Twain inte lagt sig i. Men, skriver Powers:

Twain is listening to it all. He is not working, as he should be, Livy is sure, but sitting on the balcony, smoking and reading. ‘Reading his own books,’ she adds: ‘He is always doing it.’

This aside, in Twain’s view, is not for the servant, but for Livy herself, uttered in a low tone, ‘with shame’. Here Twain’s remarkable breadth of observation stands revealed. He has a sure grasp of everything jostling for precedence in Livy’s mind, her fury and her restraint. She knows Twain reads his own books compulsively, Twain knows she knows, and he knows that knowing it does not really shame Livy: it is one of the things she understands about the writer, she gently disapproves, she worries that it is simply vanity, but it puzzles and touches her as well.

Inte för att man någonsin kunde kalla dem “tidningar” – “skämtblad”, “dasspapper”, “fish & chips wrapping”, ja i stort sett allt annat än “tidning” – men nyheten att Daily och Sunday Sport upphört existera med omedelbar verkan, det skär lite grand i hjärtat.

Jag menar, att producera sånt här dag ut och dag in… (de allra flesta i den här genren är ju veckotidningar, särskilt i USA) … kräver stachanovitisk uthållighet, bärsärkagående fantasi och tillräckliga mängder stimulantia för att hålla norra Italien partajande hela natten och dagen därpå… Det lär ha varit ett magiskt ställe att arbeta på, enligt vittnen.

Man kommer att sakna de där förstasidorna, som alltid, alltid, alltid nånstans handlade om tits, glorious tits…! Eftersom många newsagents är muslimer nuförtiden, i alla fall i den här stan, så brukade de lägga den till hälften dold under Mirror eller Daily Mail eller nåt, så att man lite förstulet fick lyfta och snegla för att se vilka lysande idiotier The Sport hade kommit upp med idag.

Jag kommer förstås inte att sakna den, annat än lite grand.

Tyskt 1: Blott Karin har (jämte en del andra) upptäckt Jens Christian Brandts blogg. JCB är svensktalande och -skrivande tysk journalist som skrivit mycket intressant om det svensk-tyska, bl.a. på Newsmill. För mig är det också en ny och mycket välkommen bekantskap, och JCB ska instuvas i länklistan så fort omstuvning sker nästa gång. JCB säger i en kommentar att han ska ägna sin marockanska semester bl.a. åt att tänka på om han också ska skriva om “det dagsaktuella” på sin blogg, snarare än de mer dokumentära texterna hittills. Jag skulle nog uppmuntra honom att låta bli det dagsaktuella, och fortsätta på den inslagna vägen. Det är väl en av bloggförbannelserna att har man läst en dagsaktualitet, så har man läst alla…

Tyskt 2: The Guardian ger sig den här veckan på en europeisk temavecka, med början i Tyskland, och inleder med en utmärkt översikt av Simon Jenkins. Med serien följer också en opinionsundersökning som gett en del intressanta resultat, bl.a. att den europeiska liberalismen (med litet ‘l’, som det brukar heta häröver) står ganska fast, och att förtroendet för våra folkvalda är katastrofalt lågt. Lite förutsägbart blir det kanske när man också vill “slå hål på myter” som att alla tågen går i tid… Tidningens korre Helen Pidd skriver fängslande om Stasiarkiven. Däremot har jag hittills inte sett ett skvatt om tysk korv. Det är ju som att skriva om Sverige utan att skriva om Kalle Anka.

Daily Mail har idag kommit upp med ännu en klassiker, och den kräver… ja, ett djupt andetag, fullständig koncentration, och ett inte alltför högt blodtryck… Klara?

Klicka då här.

Det är särskilt det där med de stora bokstäverna: INTE!

Och är det inte typiskt för vår urleda tidsålder att Bob Wilson tituleras som “TV presenter” snarare än det han borde vara riktigt berömd för: att han var en av Arsenals bästa målvakter genom tiderna (och sedan deras målvaktstränare i många år). Ack ja.