Daily Mail gör sitt för att vässa spetsjournalistiken i dessa trubbiga tider: fnissiga svenska ortnamn, minsann… För mig har annars alltid måttstocken för en onlinetidnings kvalitetsbrist varit antalet youtube-klipp man lägger in på landningssidan… och där vinner ofta de svenska kvällstidningarna, faktiskt… Men Kattstjärt är ju… rätt roligt… ähem…

… särskilt när den levereras i små fint inslagna paket. Charlotte Church är en populär sångerska med talang för det lättare segmentet av den klassiska repertoaren, vars privatliv ofta fått henne att tumla in bland tabloidrubrikerna. Hon vittnade igår inför Levesonutredningen om pressetik, och berättade hur Rupert Murdoch bad henne sjunga på hans bröllop med Wendi Deng i New York 1999. Gaget skulle bli £100,000, plus ett löfte om att Murdochpressen skulle “lämna henne ifred” (Murdochsidan förnekar detta).

I samband med förhandlingarna om hennes uppträdande bad Rupert Murdoch att hon skulle framföra “Pie Jesu”… Church, så tretton år gammal hon var vid tillfället, undrade om det inte var lite opassande att sjunga en begravningspsalm på ett bröllop…? Men Murdoch ska ha svarat att han inte brydde sig om vad för slags ceremoni sången var avsedd för: “Han gillade den, helt enkelt…”.

Det här är inte bara utsökt nedlåtande om den okultiverade råbusen som vet-vad-han-gillar, det har också kolonialhistoriska ekon: i synnerhet australiensaren som kommer till the mother country och köper upp allt han kan lägga vantarna på, utom bildning och värdighet, för sådant kostar ingenting.

Zoe Williams har i dagens G. en intressant betraktelse över NotW-skandalen, Stasi och avlyssnandet-för-avlyssnandets-skull. En människas liv är så komplicerat och mångfasetterat att avslyssnaren gradvis förvandlas till en slags ‘upphovsman’, en författare, en levnadstecknare. Och till slut hamnar man i den situation som forskande författare ofta gör (jag vet av egen erfarenhet med Ericsson-boken): det kommer alldeles för mycket folk med i berättelsen!

Interior lives are tantalisingly complicated, and every fresh perspective feels like a rung on the ladder towards the truth. I would guess there’s a casino psychology to it as well, where every failure and dead end, rather than acting as a discouragement, spurs you on to redouble your involvement. Before you know it you have more citizens who are under surveillance than you have who aren’t.

Skillnaden är att en författare snart lär sig rensa i personlighetssnåren, medan en NotW-hack och en Stasi-agent bara måste låta det växa ut i alltmer banal jättelikhet.

Dom av er som vid tillfälle nyttjat mina memoarer (se länk till höger) vet att Observerjournalisten Farzad Basofts öde är något som länge berört mig. Nu vet New York Times (här via Guardian) att berätta att det var Saddam Hussein själv som beordrade hans avrättning. Samtalen mellan Hussein och Tariq Aziz och en medhjälpare finns på några inspelningar som just publicerats i avskrift. Sorglig läsning.

Detta är vad jag skrev i memoaren:

Farzad Basoft var mellanösternskribent på Observer. Det var i början av 1989, jag höll på med en recension av en ytterligt skum bok om Palmemordet, ‘Death of a Statesman’ av pseudonymen Ruth Freeman. I boken påstods den irakiska säkerhetstjänsten Mukhabarat ligga bakom mordet, men resonemanget höll inte ens för den mest ytliga granskning. Det handlade helt enkelt om ett förvånansvärt klantigt desinformationsförsök. Jag visste vilka de båda författarna var som dolde sig bakom pseudonymen – en svensk och en engelsman – men det var svårare att bestämma vem deras uppdragsgivare kunde ha varit. Med tanke på Gulfkriget gjorde jag en gissning på Iran, men Farzad skakade genast på huvudet.

-“Osannolikt,” sa han. “Dom har för det första inte sådana resurser. Sedan är inte desinformation något som iranierna är särskilt bra på, eller ens intresserade av.” Han gjorde en paus. “Det är ju däremot israelerna. Dom har ju också ett särskilt gott öga till Irak. Jag skulle tippa att Israel finns med nånstans i bakgrunden…”

Jag gjorde inte något större nummer av Farzads spekulation när jag väl skrev recensionen, men jag önskar på sätt och vis att jag hade gjort det. Vem vet, det kanske hade gjort någon skillnad. Något halvår senare blev han arresterad i Irak, tillsammans med en engelsk sjuksköterska som arbetade i landet. Han hade tagit sig in inkognito, vad jag minns för att undersöka Saddam Husseins kärnvapenprogram [ej korrekt; min anm.]. Processen gick fruktansvärt fort, Observers kampanj för att få honom fri hade knappt hunnit komma igång, förrän han avrättades som “israelisk spion”. Anklagelsen var förstås befängd, uppdiktad, och jag hade bevis på att det inte var sant. Fast det var ju inget bevis alls. Det är Kafkas periferi igen. Att Farzad sa vad han sa om Israel under vårt samtal är en sak, och för mig övertygande nog om hans oskyldighet, om jag nu skulle behöva övertygas. Hur han sa det, däremot, hur han satt och hur han såg ut när han sa det, vad han gjorde (drack kaffe och Perrier, plockade upp smulor från bordet) medan han sa det, ställer saken utom allt tvivel. Kalla det en hopplös vetskap.

George Monbiot, en av mig ofta citerad miljökämpe och skribent i The G, har länge varit intresserad av lobby- och advocacygruppers dolda finansiering, så kallad astroturfing: vem betalar för åsikterna? Läs hans bakgrundartikel här.

I kölvattnet på ett idiotiskt förslag från en uppmärksamhetskåt labourpolitiker om “licenser för journalister”, har nu Monbiot tagit konsekvensen av sin argumentation och gjort en allmän självdeklaration av sina egna inkomster, som finns att läsa på hans hemsida.

Modigt, med ett stänk av fåfänga? Eller tom gestik? Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Funderade också på om jag skulle göra något liknande här på Pressylta, men beslutade att avstå. Jag vill ju inte att någon ska dö av skratt.

Och för er som har erfarenhet: hur uppseendeväckande (eller ej) är de £62,000 om året för en kolumn i veckan (plus bloggposter och annat krafs) som Guardian betalar honom? Jag tycker det låter rätt rimligt. Eller…?

För dom av er som intresserar er för phone-hackingskandalen, härmed senaste nytt… Polisen drar på sig de stålhättade kängorna och sparkar ner dörren på The Guardian… Met Police använder sig av en “spioneri”-klausul i Official Secrets Act för att få journalisterna Amelia Hill och Nick Davies att röja källan bakom Mille Dowler-avslöjandet… Totalt outrageous…! En civilrättslig skandal av mått på uppsegling…

Det blir nog inga mer kravaller, inte i London i alla fall, för det har börjat regna. Och det ska hålla i sig fram till lördag, tydligen.

Fast de 16,000 poliserna ska finnas kvar i ytterligare ett dygn, enligt en talesman i morse. Och syns gör dom, det är väl deras huvudsakliga uppgift nu, att synas. Dom susar ner för Dalston Lane då och då, tre-fyra piketer med sirenerna på.

Så oförutsägbara som helgens och måndagens händelser var, lika förutsägbara är kommentarerna i media nu i efterhand. Upploppen, och själva deras våldsamma meningslöshet, är ju gefundenes Fressen för både Daily Mail och The Guardian, den förra i all sin svettiga paranoia, den senare i all sin bekväma vånda. För mig har det redan nått den punkten att jag bara läser skribenter som jag tror kan säga mig något nytt. Och dom är inte många hittills.

Det är en bra artikel, men jag tror inte det är första gången Dan Josefsson i Aftonbladet snubblar över myten om att Murdochstöd åt partier = seger i brittiska val. Det är ju just denna groteska vanföreställning som ligger i centrum av mysteriet varför brittiska politiker varit så patetiskt knäfallande inför the Rupe.

Det finns inga som helst belägg för ett samband mellan Murdochpressens stöd för ena eller andra partiet, och en viss valutgång. Låt mig ägna mig åt en av mina favoritsysselsättningar och citera mig själv (om det senaste valet) (som de konservativa förlorade, märk väl, därav koalitionen med Lib-Dems):

Tories stod inför en tretton år gammal och utmattad labourregering, och den mest impopuläre premiärministern sen John Major. De hade hela den samlade högerpressen mangrant bakom sig [inkluderat Murdochpressen]. De hade £5 miljoner från Lord Ashcroft att vinna marginalkretsarna med, och tre år och fulla resurser att förbereda sig på. Och de klarar bara av att lägga fem procent [från 31% till 36%] på Michael Howards post-Irakvalinsats 2005.

Eller som (den konservative) mediekännaren Stephen Glover uttryckte det i Independent i måndags (ursäkta långt citat):

And yet, as we know, David Cameron did not win the general election in May 2010. The Tories got 36.1 per cent of the vote. We will all have our differing interpretations. I happen to believe they presented too vague a prospectus. At all events, they did not do as well as might have been expected against a very unpopular Prime Minister and a discredited Labour Party. It is also impossible to ignore the fact that from the moment The Sun took up the Conservative cause – at the beginning of October 2009 – Mr Cameron’s fortunes began to decline.

I do not suggest any causal link. What is undeniable, though, is that the fervent support given to the Tories by the Murdoch tabloid, as well as its denigration of Gordon Brown, failed to win them the election.

That is not to say they did not perform better with the support of The Sun than they might have done without. According to Ipsos Mori, there was a 13.5 per cent Labour to Conservative swing among Sun readers compared with a national swing of 5 per cent among all newspaper readers. On the other hand, this swing was 7 per cent among social grades C2 and DE, which make up a high proportion of its readers. It is also noteworthy that there was a 10 per cent Lab-Con swing among readers of the Daily Star, which took little interest in the election and offered no party endorsement.

On this evidence, The Sun may have delivered Mr Cameron some extra votes but by no means enough to affect the outcome. And the question which he and his advisers should be asking themselves is whether they did not greatly exaggerate the potential benefit of having the support of the Murdoch press. The costs of Mr Cameron’s abasement in front of Rupert Murdoch surely far outweigh the benefits.

Det mest uppseendeväckande här är väl att tabloidjournalister gör så relativt bra ifrån sig i den allmäna opinionen. Men, som Greenslade påpekar, så är det ju aningen problematiskt nuförtiden att använda begreppet “tabloid” på det här viset. (Grafiken från Independent)

Det finns några vanliga missförstånd i samband med Murdochskandalen. Ett av dem är att det var en våg av folklig avsky och vrede, i kölvattnet på avslöjandet om Millie Dowler, som så till den milda grad “förgiftade varumärket” och fick Murdoch att lägga ner News of the World. Visserligen har många läsare kommunicerat sin avsky till både Murdochtidningar och andra, men “the proof is in the eating”, och en genuin avsky borde främst visa sig i drastiskt sjunkande lösnummerförsäljning för Times, Sunday Times och Sun. Eftersom vi inte har juli månads ABC-siffror ännu kan man bara spekulera (jag har hört ryktet att Times siffror har gått ner, dock inte särskilt drastiskt), men om läsarflykten till andra söndagsskvallerblad är något att gå efter så tycks hungern efter NotW-journalistik lika stark som förut.

Det var förstås annonsörernas reaktion som blev den avgörande faktorn (och det är för övrigt reklamvärlden som uttrycket “toxic brand” kommer ifrån). Det lite intressanta här är dock att annonsörernas reaktion tog en påtagligt “folklig” form, dvs. den skvallerjournalistiska jakten på alla som med fog eller ofog kan kallas “kändisar” (slebs på engelska…) fick gärna bli så hänsynslös och illegal den ville, inkluderat phone hacking. Men när det drabbar okändisar (civilians på engelska, myntat av Liz Hurley), och framför allt brottsoffer som familjen Dowler, då har man gått över gränsen. Jag tror om något att reklamvärldens första instinkt är att på det sättet förutse en folklig reaktion, och dra konsekvenserna därav, även om den folkliga reaktionen i själva verket kanske aldrig skulle blivit så pass principfast och moraliskt rakryggad som man förutspått (det finns som bekant skäl att vara skeptisk i det hänseendet).

Nej, Murdochskandalen är briljant politisk teater, helt enkelt. Den utgör ett kontinentalskifte i den brittiska eliten, eller “härskande klassen” om man så vill. Och vad som än blir resultatet av hela historien – vad gäller öppenhet, ansvar, transparens – så får man ju hoppas att det får större genomslagskraft än vad som var fallet med bankkrisen och “MP’s expenses”-krisen, där man ju mer eller mindre återgått till ordningen. Men att Murdochskandalen sträcker sig särskilt långt utanför “the Westminster village” (och självfallet News Corps globala framtid) är knappast med verkligheten – hittills – överensstämmande.

Ett annat missförstånd är att slutresultatet av Murdochskandalen bland annat skulle innebära ett allvarligt hot mot genuint undersökande journalistik. Det är en för slentrianvänstern helt och hållet typisk reaktion (Kenan Maliks artikel i Expressen för några dagar sedan är ett exempel), dvs. att uppståndelser som denna alltid måste sluta i att den repressiva staten genom lagstiftning, och den kapitalistiska upplevelseindustrin genom monopolistiska tendenser, kommer att visa sina “rätta ansikten” och ta skvallerjournalistiken som ursäkt för angrepp på den genuint undersökande diton. Detta är inte bara fel, det är fel på flera olika nivåer.

Politiskt vore sådana åtgärder (hur de nu skulle se ut, jag ska återkomma till det) fullkomligt omöjliga, särskilt med det klimat som nu råder, och som kommer att råda en lång tid framöver. Murdochsfären befinner sig i dagens situation nästan helt och hållet på grund av genuin, klassisk undersökande journalistik utförd av Guardian och New York Times, med benäget samarbete av ett par envisa och orädda parlamentsledmöter, under många års arbete som nu kulminerat i årets julihändelser. Tvärtom kan man väl snarast säga att den genuint undersökande journalistiken aldrig stått starkare än den gör just nu, i förhållande till de politiska och kommersiella och juridiska sfärer den har som uppgift att granska.

Och hur skulle en sådan inskränkning i pressfriheten gå till rent praktiskt? Det anmärkningsvärda nuförtiden är ju att den undersökande journalistiken mer och mer kommer från mediainstitutioner av typen stiftelser (som The Guardian) och public service- och non-profitorganisationer (som BBC och CIJ), vid sidan av traditionella tidningshus som ägnar sig åt det, inte så mycket av hjärtats publicistiska godhet, utan för att det ofta blir ett vapen i striden med konkurrenter (NYT i det här fallet är ju paradexemplet; och detta är något som bl.a. BBC råkar ut för gång efter annan, rättvist eller ej). En strävan efter att inskränka möjligheten till undersökande journalistisk möter alltså på stora praktiska hinder, särskilt vad gäller lagstiftning. En tendens till självcensur ska man förstås också alltid vara på vakt mot men, som sagt, med dagens klimat finns det väl ingen särskild anledning att oroa sig i det avseendet.

Där man talar om förändringar, praktiskt och lagligt, handlar främst om ägarstrukturer och monopoltendenser, vilket väl snarast är en positiv utveckling. Det är mer än sannolikt att ägarkoncentration som Murdochs inte kommer att existera i framtiden. Ett förslag, vad gäller papperspressen, är att ingen ska få äga mer än två rikstidningar, vilket skulle stöta på protester från nästan samtliga existerande tidningshus. Det kan rent av visa sig i kölvattnet på Murdochskandalen att “public service”-begreppet ser mer och mer attraktivt ut. Vi lever, som sagt var, i intressanta tider.