Det blir inte värre än så här för BBC… Entwhistle avgår efter sju veckor som DG, som följd av att Newsnight (analyserande nyhetsprogram 22:30 på BBC2) sabbat det än en gång. Inte bara drog de in det avslöjande Jimmy Savile-reportaget i november i fjol (på ännu ej utredda grunder). För några dar sen anklagade de en i programmet icke namngiven “torypolitiker under Thatcher” för pedofili. Alla visste att det var Lord McAlpine. Anklagelsen visade sig vara falsk. Det var katastrofalt dålig journalistik, och nu gungar det ordentligt. Det här är mycket värre än David Kelly-affären, där BBC trots allt “fick rätt” på nåt bakvänt sätt. Nu är det riktig kris.

PS (söndag): Det är också ett fasansfullt klavertramp för stiftelsen The Bureau of Investigative Journalism (styrelsens uttalande här) som samarbetade med Newsnight på den här storyn. TBIJ har gjort många prisbeslönta undersökningar under åren och hade, tills nu, ett mycket gott renommé. Man ska förstås akta sig för överreaktioner när det blåser som värst, men jag tror TBIJ kommer att få “radikalt omstruktureras” på samma sätt som nu kommer att ske med BBC. Mer om detta under kommande dagar.

Det är nu Jimmy Savileskandalens fjärde vecka, och saken har börjat anta sedvanliga ritualistiska drag, som alltid när det gäller BBC. Det finns ingen organisation som så till den milda grad gjort det till ett framträdande personlighetsdrag att banka sig för bröstet och kräla i stoftet och ropa mea maxima culpa, allt på samma gång, vid första antydan till skandal. Det är ett märkligt skådespel.

För en skandal är det, trots allt. Att den är historisk – och därmed i det stora hela “över” – gör den inte desto mindre skandalös. Det handlar än en gång om institutionell kultur, precis som det gjort med polisen, banker, parlamentet, och hur denna instututionella kultur “låter det hända”, vare sig det handlar om rasism, kriminell girighet, expenses-fiddling eller, som här, pedofili och sexuella trakasserier.

Det närmaste mitt gamla skollexikon kommer en översättning av ordet creep i det här samanhanget är “äckelpotta”, som jag inte tänker använda mig av. Men alla som var med under 1970- och 80-talen vet att Jimmy Savile var King Creep i en generation DJ-creeps på BBC:s popradiokanal Radio 1 och teveprogrammet ‘Top of the Pops’ på BBC1. Namnen är säkert bekanta: Dave Lee Travis, Simon Bates, Tony Blackburn, Alan Freeman, och så vidare.

Det är en generation som förlorade inflytande och dog ut med uppfriskande hurtighet vid mitten av 1990-talet. Två saker hände. Dels tillträdde en ny chef på Radio 1, Matthew Bannister, som lyckligtvis insåg att inte bara hade dessa DJ:s nått avsevärd ålder, utan det hade också deras publik. Någonstans måste trots allt “pop” ha kvar något ungdomligt över sig, resonerade Bannister, det går liksom inte att fortsätta spela Bachman-Turner Overdrive i all evighet och tro att “the spirit lives on”.

Det andra som hände var “Smashie and Nicey“. Savile, DLT, Blackburn och de andra dog helt enkelt den elakaste av satirdödar, i Harry Enfields och Paul Whitehouses lysande sketcher om “Radio Fab FM” (se t.ex. här). Det är också allmänt känt att sketcherna gav Bannister all den ammunition han behövde för att rensa ut i stallet. Att Radio 1 till en början såg lyssnarsiffrorna sjunka radikalt var ett pris man ansåg värt att betala.

Och som satir hade den ju heller inte varit fulländad om offren tagit den med någorlunda ro. Det gjorde dom inte. Dom blev skitsura. DLT sa till exempel i en intervju -“This Smashie and Nicey crap that they keep bringing up. Is that funny? It doesn’t raise a smile with me…” It does with the rest of us, creep…! svarade nationen med en röst. Jag kan för tillfället inte komma på ett annat fall där satir varit så mordiskt effektiv, och det länder Enfield/Whitehouse för evigt till heder.

Först och främst ska Fredrik ha stort tack för att ha visat mig Googletricket som får fram dessa siffror.

Jag och andra har ju ofta raljerat om detta med “Daily Mail rewrites” i svensk kvällspress. Men en snabb undersökning visar faktiskt att särskilt Aftonbladet under de senaste åren på ganska omfattande sätt kommit att använda Daily Mail som källa till stories, och det i avsevärt högre grad än vad som är fallet i Expressen.

Tabellen här nedan visar på antalet omnämnanden av frasen “Daily Mail” i Aftonbladet resp. Expressen under senaste sju kalenderåren, och som jämförelse samma siffror vad gäller gäller “Daily Mirror”.

Varning: dessa siffror ska reduceras med de c:a 10% som bara är t.ex. angiven fotokälla eller “meta”-omnämnanden om tidningen själv. Resten, cirka 90%, är dock rena källhävisningar typ “…skriver Daily Mail”, “…enligt Daily Mail”, “Källor har uppgett för Daily Mail…” osv.

Siffran för “Daily Mail”-omnämnanden i AB under 2012 ser ut att gå mot mellan 750-800 vid slutet av året. Det innebär i så fall i snitt drygt två artiklar om dagen med ursprung i den brittiska tidningen.

Fotot på Anna Maria Åsheden säger väl allt. Advokater här över har en förskönande omskrivning för “Oh shit, I really really hope this didn’t happen…!” Och den lyder ill-advised… Det här fotot är ill-advised… Ikonografi från tidigt hemlig-agent-1970-tal… Hon ska spränga igenom med laserblick, men lyckas bara se trött ut…

Varför gör folk sånt här…? Jag förstår det fortfarande inte, efter alla dessa år, varken fotot eller missen.

Något så enkelt att kolla som just Kegö och Barrling, för jösse namn. Och sedan Herman L:s fadäs nyligen: läser karl’n inte böcker…?! För att inte tala om rena plagiat, som den där människan på Nerikes Allehanda, och Jonah Lehrer på New Yorker… Och, nej, jag tror inte på den där halvpsykologin med att “egentligen vilja bli avslöjad”…

Det har förstås att göra med redigeraryrkets död, the death of subbing… Vi lever ju i en post-factual world, där en gammal halvhemlig sanning bland radiojournalister blivit vardag: säg någonting med mörk röst och i kompletta meningar (subjekt-objekt-predikatsfyllad-punkt… think Carl Bildt, Bill Clinton, Stephen Fry) och allt du säger blir sant. Spooky, but true…

Och det riktigt underliga är att dessa ovanor verkar öka med vår ökade kapacitet att avslöja dem!

Andres Lokko är i blåsväder igen, när han jämfört Pussy Riot med upploppen i London för ett år sen:  “Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.”

Reaktionen, på Twitter och annorstädes, har blivit den väntade. Men det tål att påpekas att Simon Jenkins i Guardian idag även han gör en jämförelse mellan de två, fast av rakt motsatt och mer grundad art: inte vad gäller uppsåtet utan bestraffningen, och det enastående hyckleriet från “västs” sida.

Fast jag har nånstans, trots allt, en smula sympati för Lokko. När han skriver om popkultur och musik är han, av kommentarer att döma, bland de bästa. Det är när han flyttar sig ut på politiska slagfält som det börjar gå fel, hiskeligt fel ibland. Jag tror hans hjärta sitter på rätt ställe, och att hans instinkter för det mesta är klanderfria.

Hur då förklara dessa bullrande klavertramp, dessa rena idiotier? Om man förutsätter att det hela inte är en fråga om en elaborate piss-take, en långsiktig och subtil satirisk publicistisk kampanj, så återstår egentligen bara en möjlighet: Andres Lokko är en av våra mest framstående pekoralister, kanske den främste sedan Ofvandahl.

“Det utmärkande för en pekoralist,” skriver Bertil Pettersson, “är att uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna. Vilket inte hindrar att känslorna är starka och äkta.” (Ur ‘Att hitta vilse: snedsprång i litteraturen’ (2001))

Det finns ett enda jobb (inom publicistiken, skyndar jag mig att tillägga) som jag skulle åta mig utan någon som helst tvekan, som skulle fått mig att riva upp det engelska kontraktet och flytta till Stockholm i morgon dag, om så till minimumlön och taskiga arbetstider – och det är att gå in och helt göra om dödsrunorsidorna i någon av de två morgontidningarna.

Vilket helt enkelt innebär att kalkera det som Hugh Massingberd gjorde på Daily Telegraph på 1980- och 90-talen: att förvandla halvtråkiga rabblanden av datum, arbetsplatser och stendöda klyschor om umgängeslivet till mer voluminösa, inträngande, saltade och kryddade personporträtt, formellt/litterärt ett slags journalistiska varianter av den biografiska essän.

Ett exempel är dagens runa över Brian Crozier, en något ausgeflippter antikommunist som jag en gång i världen intervjuade för ett radioprogram (se ‘Cock-Up or Conspiracy‘ (pdf))

I brist på den armé av litteratörer som brittiska tidningar kan förlita sig på för sådana här ändamål skulle jag gjort det till en principsak att på frilansbasis hyra in meriterade skribenter som är minst 40 år gamla, dvs. på tok för ålderstigna för att skriva på kultursidorna. Gaget inte överdådigt, men skäligt, för vad som i regel borde vara ett tvådagarsknäck.

Jag kom – för femtielfte gången – att tänka på detta när jag igår och idag bläddrade igenom ett par pappersversioner av Svenskan. Alla dessa hyllningar från arbetskamrater och kolleger, till form och innehåll praktiskt taget utbytbara, snällt och menlöst… vilket slöseri med en helsida (+slaskspalt), det gör riktigt ont i en…

Kristoffer Lind (bror till Cecilia, för övrigt) (tror jag) gör tummen ner för brittiska kultursidor, detta i Expressen idag.

“Vilka kultursidor…?” undrar man kanske, eftersom endast Sverige svenska kultursidor har. Bortsett då från Tyskland. Jag menar alltså sidan-fyra-fem-reservaten där där kulturrecensioner jämkas med samhällskritik, debatter och think-pieces, och som ofta fungerar som ett slags oberoende republiker inuti en monarkisk tidningshegemoni.

Jag tror Lind har letat på fel ställe, helt enkelt. Inte har kulturbevakningen skyfflats undan enbart till helgerna. Mitt eget husorgan the Guardian har en helsida varje dag med recensioner av teater, dans, musik. Minst nån gång i veckan får särskilt uppmärksammade uppsättningar en featureplats på inrikessidorna, likadant med böcker.

Jag tror också Lind lite grand har missuppfattat hur brittisk kulturjournalistisk är strukturerad: polemik, think-pieces och debatter är minst lika vanligt förekommande i UK som de är i Sverige, det är bara det att de ofta förläggs till feature-delarna (Comment, G2 och specialbilagor i Guardians fall). Och inte minst till den blomstrande rabatten av veckotidningar, som Lind överhuvudtaget inte nämner: New Statesman, Spectator, Prospect, Standpoint, för att inte tala om TLS och LRB…

Därmed inte sagt att Lind inte kan ha rätt i det att svenska kultursidor håller sig väl i jämförelse. Det tror jag säkert, även om man kan tycka (som jag gör) att enspråkigheten på svenska kultursidor kan bli ganska störande, och att frånvaron av en kvalificerad konservativ kulturströmning brukar resultera i alldeles för mycket skuggboxning bland oss kulturradikaler.

Att den nya söndags-Sun gjorde debut så snart som igår, alltså bara nio dagar efter att Murdoch annonserat den, var enligt Independent ett typiskt murdochskt schackdrag. Den här veckan börjar nämligen Levesonutredningen titta på det korrupta förhållandet mellan tabloidpressen (särskilt The Sun) och London Metropolitan Police.

Enligt källor som sett en del av bevismaterialet är avslöjandena de mest sensationella hittills, och kommer att resultera i ett “blodbad”. Taktikern Murdoch satsade då allt på att sjösätta sin nya söndagstidning innan skitregnet börjar strila, för efteråt hade det varit helt omöjligt.

De flesta håller nog med Greenslade i The G att tidningen kändes som en damtidning fram till c:a mittuppslaget – “jag-centrerade” historier, svåra barnfödslar, granny-falls-in-love-with-a-black-man, krönikor av Nancy dell’Olio och Katie Price, typ – medan andra hälften var en (som väntat) skickligt hopsatt fotbollstidning för grabbarna.

Sport är trots allt något som tabloider kan, och det här kommer om något att bli en av de stora säljpoängerna, tror Greenslade, medan första hälften kändes försiktig, blekfisig, lite slafsig… Fast enligt Murdoch ska första numret ha sålt i över tre miljoner ex, när (den officiella) målsättningen låg runt relativt blygsamma 2 m.

PS: Som bara här….

Tystnaden har varit näranog total från mig den senaste veckan (“Om den bara hade fått fortsätta…” muttrar kanske en del… ähem…). Det beror som vanligt på att reallivet fortfarande har droit de seigneur passage över virtuallivet i den utpräglat feodala ekonomi som är min vardagliga tillvaro. (Det där lät förfärligt snyggt, men är nog skitprat…).

Nå, jag återvänder som Cato till ämnet Kartago, och som Peter Jenkins till ämnet anglosaxiskt sabelskrammel. Jenkins har skrivit den här artikeln vid pass fyrahundra gånger vid det här laget, men den blir bara bättre och bättre för varje gång, enligt min mening.

Vi lever inte längre i Chou En-Lais “intressanta tider”, vi lever i kliniskt sinnessjuka tider. Tanken på ett krig med Iran är så långt bortom allt förnuft att det kommer ut på andra sidan som ett pjäsmanus författat av Alfred Jarry (som i rollistan för Ubu Roi hade med saker som “1 styck preussisk armé”, “3 styck ryskt artilleri”, “2 döda generaler”, och jag minns inte vad…).

See you next week!

Nick Davies, journalisten som i mycket drivit phonehackingsagan, skriver för en stund sen i The G om hur betydelsfulla lördagens arresteringar av fyra forna och nuvarande Sun-journalister, och en polis, egentligen är… Det handlar framför allt om ett  miljontal email inbegripna i vad som kallas Data Pool 3. Detta har potential att bli explosivt och har, enligt Davies, tagit upp den här historien på en helt annan nivå. Mest därför att ingen riktigt vet vad Data Pool 3 innehåller. Ännu.