Detta bara en suddig screengrab från Twitter, sorry. En organisation som heter Kekst CNC utför mätningar av folkopinionen i UK, USA, Tyskland och Sverige. Längst till höger visar man att förtroendet för media rasat i alla fyra länderna sedan Covid-19, som mest dramatiskt i UK och Sverige. I fallet Sverige gäller också ett ordentligt ras vad gäller förtroendet för “Financial services” och “Local government”.

Men det där med media är ju särskilt intressant. Här ser man fler och fler tecken på missnöje med högerpressen, och det går tydligen särskilt dåligt för The S*n. Men Sverige? Jag fladdrar igenom svenska tidningar online nån gång om dagen numera och när jag läser opinions- och kultursidorna, speciellt, tycker jag visserligen det är mer svammel än vanligt, men det kan väl inte vara huvudproblemet?

Caroline Flack, programledare för det enormt populära ‘Love Island’ på ITV (fråga mig inte), har plötsligt dött vid 40 års ålder, synbarligen för egen hand. Hon hade ställts inför rätta för ett tydligen ganska våldsamt angrepp på sin pojkvän, trots att denne nekade till att han var något slags “offer” och stödde henne genom hela processen. Saken skulle kommit upp i rätten igen ganska snart. Pressen på henne var enorm.

Och då menar jag just pressen. Närmare bestämt The S*n, som nu härjat ännu en kvinna in i döden. De är sjuka så långt in i vad de har kvar av sin själ. Trots att man nästan vant sig vid deras hänsynslöshet – trots Leveson! – är det faktiskt svårt att finna ord. De har redan raderat en massa artiklar från sin webbplats, fega jävlar som de är.

Kraven på bojkott växer än en gång, för vilken gång i ordningen. De allt färre lösnummerköparna får man väl beklaga, idioter kommer alltid att finnas. Hellre då hit them where it hurts: gör vad ni kan, klicka aldrig på länkar till den “tidningen”.

Pressfriheten är en självklarhet, men en självklarhet som alltid måste försvaras. Särskilt nu när Johnsonregeringen börjar skära in på den: de alltför verkliga hoten mot BBC:s självständighet; man portar vissa lobbyjournalister men inte andra; man ska dra ner på antalet fotografer med tillgång till No 10, osv. Det blåser snålt just nu, både bokstavligt och bildligt.

Att börja argumentera för ny lagstiftning med anledning av vad som nu, än en gång, har hänt kan alltså slå helt fel. Men det är nog många som idag tänker att någonstans måste en gräns dras och eftersom Murdochpressen uppenbart inte besitter vare sig hämningar eller skamkänslor kan det knappast ske annat än på laglig väg. Men hur? Och när?

Lite mer bakgrund från The G.

#SaveTheBBC

Boris Johnson har ju beordrat sina ministrar att bojkotta BBC Radio 4:s nyhetsblock på morgnarna, ‘Today’, på grund av att de ska ha visat tydliga antibrexit-tendenser de senaste åren. Vilket bara är, som så mycket annat från det hållet, ett dåligt skämt.

Själv lyssnar jag ganska sällan på ‘Today’, men jag har nu hört och sett flera personer säga att programmet blivit avsevärt bättre sedan bojkotten. Inga goddag-yxskaft-svar och regeringslojalt svammel, inga gapfester med programledarna. I stället har man tvingats rekrytera konservativa röster från ett bredare politiskt, akademiskt och intellektuellt skikt och därmed fått en mycket mer informativ belysning av frågorna.

Finns här inte något att lära sig? Om skådespelare bestämde sig för att bojkotta The Guardian tror jag tidningen skulle bli mycket mer läsvärd. Som det nu är intervjuar man en skådis varannan dag i snitt, av någon obegriplig anledning. Regissörer? Manusförfattare? Scenografer? Skit i det, det får bli en skådis…

Tänk om alla seriekrockar på E4:an skulle bojkotta Aftonbladet och Expressen? Eller om alla bantningsexperter skulle gå i strejk? Vilka tidningar de skulle bli…!

I could go on. But I won’t.

Gick på ett intressant föredrag/symposium om undersökande journalistik i kväll, arrangerat av The Bureau of Investigative Journalism (TBIJ) på brittiska filialen av norska Frit Ord i Clerkenwell. Medlemmar av TBIJ presenterade några fall de jobbat med senaste åren, och framför allt hur de följde upp dem (impact assessment har blivit en viktig del av grävande journalistik). Huvudtalet hölls av den utmärkta Dorothy Byrne, något kontroversiell chef för Channel 4:s news and current affairs.

Jag fick en ganska lång pratstund med Byrne efteråt. Hon hade påpekat i sitt tal hur viktigt det är att bredda rekryteringen inom journalistiken generellt, men särskilt den grävande. Det vill säga, att inte bara förlita sig på alla dessa PPE/Oxford-utbildade vita män, som redan är en del av det etablissemang, den rådande ordningen på så många nivåer, som man vill undersöka. Och vem kan inte hålla med om det? TBIJ är ett levande, effektivt bevis på att breddning, och fördjupning, är vägen att gå.

Men, undrade jag, vad händer då med en annan del av den undersökande journalistiken, nämligen kontakternas, bekant- och släktskapets avslöjande journalistik? En PPE/Oxford-kille sitter på försvarsdepartementet och får syn på en stor mutaffär och hans samvete bjuder honom att kontakta sin gamla vän från PPE/Oxford-tiden som råkar vara journalist på, pfuitt, säg Sunday Times. Skandalen rullas så småningom upp, de ansvariga får stå till svars. Journalistiken, FOI och pressfriheten fungerar. The truth will out.

Både Dorothy Byrne och andra jag pratade med skakade otåligt på huvudet åt det scenariot. Så fungerar det inte längre. Den tiden är, annat än i undantagsfall, förbi. (“Folk är för rädda att förlora sina jobb” som någon sa). “Det är unga människor och deras kontaktnät som gäller idag”, sa både Byrne och de andra. Det finns en helt annan dynamik nu för tiden. Till och med semantiskt. Ordet leak betyder inte längre att vår visselblåsande hjälte avslöjar sanningen om mutorna för sin gamla journalistvän. Det betyder bara att Dominic Cummings sprider lögner som sina motståndare och att BBC rapporterar dem helt kritiklöst.

Unga människor. Internet. Kopplingar. Länkar. Fake news, real news. Jag menar, tänk på det. Varken Daniel Ellsberg eller Edward Snowden handlade ju om undersökande journalistik. Det blev serverat på en tallrik tillhandahållen av folk som visste var filerna fanns, och vad de hade att berätta. Precis som med Panama Papers, precis som med Luanda Leaks. Att sedan analysen av allt råmaterialet faller på journalisterna är en annan sak. Det är detta att det gått från person till nätverk – grovt uttryckt – som jag tycker är både oroväckande och lovande.

Jag skriver inte ofta (alls?) om kungligheter och tänker inte göra det nu heller, egentligen. Det är bara det att fallet Meghan/Harry (senaste nytt här) har ett givet intresse, dels ur mediesynpunkt och dels med tanke på att det handlar om intrång i privatlivet, en arena jag varit inne på förut i och med rättsfallet jag var perifert inblandad i för en del år sen (se kategorilistan).

Vad saken gäller är ju inte rapporteringen som bestås av tidningarnas royal correspondents, dvs de som hänger med och plåtar nästa band som någon HRH klipper av utanför det nya barnhemmet i Nether Wallop. De giftiga sakerna kommer dels från de byline-krönikörer som specialiserar sig på turbofierad moral outrage, typ Piers Morgan och Sarah Vine, och dels på de nyhetsredaktörer som luskar fram allt de kan i hitta i fråga om det småskräp kungligheterna lämnar efter sig, typ kvitton, epost, begagnat toapapper.

Vill man få en inblick i den här träskvärlden är det värt att titta på Brian Cathcarts bylineinvestigates.com – Cathcart grundade med bl.a. Hugh Grant gruppen Hacked Off i kölvattnet på phonehacking-skandalen, som i sin tur ledde till Levesonutredningen. Särskilt intressant i sammanhanget är detta om Daily Mails och Mail on Sundays agerande mot Meghan. Hur luttrad man än är vad gäller den brittiska högerpressen så studsar man fortfarande inför den gränslösa ohederligheten och cynismen. “Leveson? Who’s that?”

En av de centrala frågorna i det kommande rättsfallet är Meghans privata brev till sin far, som Mail on Sunday fick tag i och publicerade. I Guardianartikeln jag länkade till ovan får man sig till livs varför tidningen inte anser att brevet var särskilt privat. Man får läsa det flera gånger för att tro det är sant:

“The letter appears to have been [being] immaculately copied out by [Meghan] in her own elaborate handwriting from a previous draft. There are no crossings-out or amendments as there usually are with a spontaneous draft. It is to be inferred also from the care [she] took over the presentation of the letter that she anticipated it being disclosed to and read by third parties.”

Bara för att man skriver snygg handstil och möjligtvis kopierat en tidigare brevskiss, som man ofta gör i känsliga ärenden, har man ingen rätt att klaga på att MoS lägger vantarna på det och publicerar det för snöda vinningens skull. Detta är de pressetiska – och för all del, juridiska – sumpmarker dessa tidningar rör sig i.

Nu tror många kunniga människor att Meghan kommer att få rätten med sig i målet mot MoS, men att det till slut kan handla om att vinna-slaget-men-förlora-kriget. Det ligger nog en del i det, i det långa loppet. Inte undra på, egentligen, att de två vill dra iväg för gott till Kanadas bortersta kust.

London Review of Books firar fyrtioårsjubileum. LRB är, jämte The G, en av de två tidningar jag alltid läst. Jag tycker den håller hög kvalitet, men därmed inte sagt att den inte trampar fel ibland, som i Andrew O’Hagans långa och kritiserade Grenfellreportage, eller proportionen kvinnliga skribenter (där man dock håller på att bättra sig). Nu har man byggt om sin webplats och inför därmed också en månads fri läsning av alla nummer. Passa gärna på. Deras arkiv är mer än värt att botanisera i.

Gå alltså till menyn och välj ‘Archive’ eller ‘Contributors’. På rak arm kan jag rekommendera Terry Eagletons underbara sågning av Richard Dawkins ‘The God Delusion’ från 2006. Christopher Hitchens, vad man än tycker om honom, var enligt min mening en briljant kritiker: läs t.ex. hans långa text om Isaiah Berlin, ‘Moderation or Death’ (1998), eller om Diana Mosley (1999). Eller ännu längre tillbaka i tiden, mina egna två bidrag när det begav sig…

Det var ju knappast oväntat att högerpressen skulle ställa sig bakom Boris Johnson: huvudsakligen Mail, Telegraph, Sun, Express och – om än lite näsrynkande – The Times. Det nya är en tonlägesskiftning, markerat av Express förstasida idag: “WE DID IT!” Det är just detta med “vi”, dvs att man gått från att vara tidningar-med-konservativ-prägel som håller en någorlunda rapporterande distans till valkampanjen, till att bli ren partipress som sällan eller aldrig ser anledning att ifrågasätta, inte ens på kommentarssidorna, och inte har några dubier om att producera 100% rena lögner.

Också nytt är att lokalmedia – bl.a. Yorkshire Post, och vissa lokalradiostationer – haft en bra, i betydelsen kritisk, valkampanj. De har ställt de svåra frågorna, har ignorerat de “anonyma källorna”, har ett klart uttalat ansvar inför sina läsare/lyssnare.

BBC har jag nämnt förut. Det rapporteras om utbrett missnöje bland deras journalister nu i efterhand, och det är inte att undra på. Det är alltså inte att BBC främjar konservativa partiet utan den sittande regeringen, vilken färg den än må ha (samma skedde under Blairepoken). Ett fasansfullt exempel kom mot slutet av kampanjen. En trovärdig undersökning visade att 88% av tories’ valannonser innehöll osanningar, och 0% av Labours. BBC:s rubrik löd “Election adverts: dishonest and untruthful” (ej ordagrant, de har tagit ner den nu). Balans? Hmmm…

/END (Märk väl att den här miniserien inte alls gör anspråk på att vara några seriösa analyser, de är bara några första reflektioner nu dagarna efteråt. Det finns mycket mer att säga framöver: om Labour och centrismen, om Tories förvandling till English National Party, om unionens framtid, osv. Om vilket jag återkommer)

Labour-Twitter är i upplösningstillstånd eftersom New Statesman i sin nya ledare vägrar stödja Corbyns parti p.g.a. Brexitvelandet och antisemitismen. Men det är, som så mycket annat nu för tiden, en symbolhandling och kommer ju inte att ha någon särskild inverkan på valutgången. Även om NS har fler läsare än Spectator, som blivit en alt-right-sump de senaste åren, så är båda tidningarna mest relevanta för de närmast sörjande.

Det ska också bli (ganska) intressant att se vad The G väljer att göra nästa vecka. De lär väl inte att stödja Corbyn i någon betydande grad, utan kommer säkert att uppmana sina läsare att rösta taktiskt för att hålla tories ute. Men eftersom sextio procent av tidningens läsare bor inom ringleden M25 så blir det väl Labour för många i alla fall, med några libdemmiga undantag.

The G är nog inte ensamma om att se ännu ett hung parliament som den bästa utgången, eftersom en svag regering ger MP’s större makt över procedurerna. Det blir alltså mer – mycket mer – soppa på menyn under kommande åren.

Boris Johnson hade sagt att han kunde gå med på att interjvuas av Andrew Marr på dennes politikprogram på söndagsmorgnarna, i stället för att utsätta sig för den mer aggressive Andrew Neil nästa vecka. BBC svarade i princip att “utan Neil, ingen Marr”. Så kom terrordåden igår, och BBC har backat. Visst ska landets premiärminister intervjuas av Marr, med tanke på den allvarliga situationen, nationen kräver att landets ledare lugnar våra nerver, blaha blaha och blaha.

Jag tror som många andra att förtroendet för BBC har rasat med det här valet, och att detta blir droppen. Det finns ett ord för det: craven. Eller som OED förklarar det, That owns himself beaten or afraid; abjectly pusillanimous.

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.