Pressylta ReduxPress. Media. Chark. GAIS. You know it makes sense.

Author Archive


Ur refushögen

Thursday, September 5th, 2019

(Det här är ett utkast till en artikel jag skrev i februari i år, som jag nästan omedelbart la till handlingarna. Främst för att den låter lite för vag, men också för att jag egentligen inte alls var – långt mindre är – övertygad om slutsatsen).

I turned sixty-five on the day of the Brexit referendum. It is a number still just about associated with a pensionable age for men, so inevitably I also thought of it as a kind of eighteen-in-reverse: a stepping in and out of adulthood, the beginning and end of a working, active and reasonably responsible life.

The following morning, blinking my way into that new dawn, it felt as if I were living through those two ages simultaneously: a mixture of apprehension before an unpredictable future and profound consternation that so much of what I had learned to take for granted had been blown away.

And so it has continued since then, except that I have gradually come to project this double-agedness as much on Britain itself, or more specifically on “Brexit England”.

One minute it’s the empty bragadoccio of one’s late teens, the peak of one’s Baron Münchausen years, when it goes without saying you’ve shagged the fittest girl in school and that those trade negotiations will be the easiest in human history. Next minute it’s the sod-it-all OAP bitter about the money and prestige that everyone else has frittered away (basically “since the war”) and who remembers, if not the Blitz, at least The Winter of Discontent in ’79.

As with practically every other EU citizen I have spoken to since that day in 2016, the word “belonging” is the one that turns up most often in my conversation, the one aspect of our lives that has now been most grievously damaged. And the damage is all the more keenly felt because the word carries both the abstract, psychological weight of “home/habit/habitat” and the concrete reality of actually existing family, jobs and friends. I probably need not tell you that both feel equally and vitally important.

For some, the damage is irreparable. I know too many Europeans whose sense of belonging since Brexit has become that Groucho Marx gag about clubs and membership turned inside out: “I know when I’m not wanted”. There is real anger around, because the public conversation contains a measure of real humiliation, not least from the PM with her talk of “queue-jumpers” and “nowheres”. The expatriate’s position can be complicated enough, but those added slights sometimes tip the balance. Plenty have already left, plenty more are preparing to go… what, “home”?

I usually try my best to discourage them, because I honestly don’t think we should leave the English alone with the English. Solidarity demands that we remain with our friends through these dark times. Particularly now that they too have become preoccupied with that particular word, for good and bad. Some have finally begun to ask themselves, What exactly is this England we’re supposed to belong to? Others take a more direct approach, at bus stops, in the pub: “Go home, you don’t belong here!”

You could be forgiven for thinking the latter have a point because, consciously or not, the word that carries the weight isn’t really “you” but “here”. Since the English still haven’t figured out quite what “here” is, only one definition seems available to them so far, albeit a negative one: that we are not part of “here”. That’s why, for all the anxiety-inducing present, a lot of us Euros who are determined to stay fear the future much more, i.e. what England is going to become in the years (rather than the fraught weeks and months) following Brexit.

A softer version will, finally, introduce The Great Betrayal scenario. What the Brexiteers wanted never really seemed to be “Brexit” as such, but rather “losing unfairly” in a “rigged poll” (or variations thereof). This would have given them a stab-in-the-back legend that suits their political psychologies far better than the pesky technicalities of putting their wishes into practice. Winning the referendum deprived them of that martyrdom – hence their truculent inability to take yes for an answer. And upon whom, then, is their blame-placing going to land? My guess is a Citizen of Nowhere somewhere. I hear even tourists have been accosted recently for not speaking English.

But a crash-out Brexit would be even worse. Irrespective of its aftermath – Sunny Uplands or Noxious Scrapheap – control will have been taken back and the British can begin to “make our own laws”. That phrase has always had an ominous ring for me because what you hear underneath it is “licence”, as in “I make my own rules”. Maybe my fears are exaggerrated, I certainly hope so, but long-term I can see a new, swaggering xenophobia as a far more visible weave in the whole cloth, rather than at the frayed edges, primarily through the gradual loss of communal (and possibly legal) restraints. The crash-out will be seen as a triumph – of something no one can quite put their finger on, because it’s mostly visceral feeling.

In my own guts, and in my head, I do understand why Europeans have left, or plan to do so. Less so an oft-quoted reason for it: “This is no longer the country I knew”. On the contrary, I think “Brexit England” is very much the country I knew, with its glorious and troubling complexities. It really depends on which parts of it you know: one that is capable of regressing to the dystopian future I’ve begun to fear, or one that’s able to mobilise its considerable reserves of tolerance, diversity and curiosity, or one that will come up with an uncomfortable mixture of the two. Whichever way it goes I’m pretty sure I will be able to recognize where it came from.  

More than two-and-a-half years later, what survives of the eighteen-year-old in me is grimly fascinated by what’s going to happen, as I grow into this new world. The prospect is both wearily melancholic and, frankly, getting on my nerves. But, having now spent roughly two-thirds of my life here, I have to add to that an acute sense of time passing. It’s simply too late. Sod it all, I’m not going anywhere.





Onsdagens scener + + + +

Wednesday, September 4th, 2019

Hittills har det hänt att Corbyn sopade golvet med Johnson under PMQ’s. Johnson fick en utskällning för sina rasistiska kommentarer om muslimska kvinnor (i Daily Telegraph) av Tanmanjeet Singh Dhesi, som är sikh (“iklädd turban” som The G så hjälpsamt påpekade). Och det ser mer och mer ut som Dominic Cummings är en deep cover-agent för Labour, så som han “thrashar” (heter det inte så på svenska?) de konservativa dag efter dag. Under tiden har debatten om the Benn Bill börjat. Jag följer lite sporadiskt och återkommer vad det lider.

+ Second reading av omröstningen: regeringen förlorade med 329-300, en ännu större majoritet än igår.

+ The Benn Bill är alltså en pågående process (just nu i sin Committee stage) som kommer att mala vidare genom morgondagen och, antagligen, fredag, kanske t.o.m. helgen. I kväll kommer Johnson att försöka få igenom en omröstning om nyval, som han (återigen) kommer att förlora eftersom Labour visserligen vill ha nyval, men inte kommer att gå med på det förrän the Benn Bill gått igenom och fått Royal Assent. Vilket tycks mig ganska rimligt. Mer senare. Kanske.

+ Kaos, kaos, kaos. 327-299 på third reading. Nu Johnson om nyval.

+ Benn Bill går nu vidare till House of Lords, vars filibuster förmodligen inte kommer att funka. Återstår röstningen om Johnson motion om nyval (se ovan). Som blev 298-56. Fuck it. I’m off.





Tills vidare… + + + + + +

Tuesday, September 3rd, 2019

Som vanligt kommer inte omröstningen om “the Rebel Bill” (sammanfattning här) förrän i kväll, den föregås alltså av debatter från ung. kl 3 BST. Och som vanligt tar jag för givet att de som är intresserade följer utvecklingen utan att jag behöver precisera med för många plustecken, t.ex. på The Guardians (helst då specifikt theguardian.com/uk) utmärkta Live-sidor, eller BBC World eller BBC Parliament. Återkommer alltså senare.

+ Mitt under Johnsons tal inför parlamentet reser sig Tory-MP:n Phillip Lee och “crosses the floor” till LibDems… Mitt framför ögonen på Johnson har Tories’ majoritet gått från en till noll. Nu en minoritetsregering. Crazy times…

+ Torybänkarna tömdes ganska snabbt under debatten som följde på Johnsons tal. Man riktigt ser hur luften gått ur brexitörerna. Johnson har nu visat – både i gårdagens uttalande utanför No 10 och i parlamentet idag – ett tydligt och senkommet skakat självförtroende. Han ser ut och låter osäker, vilsen, haltande. Och är dessutom en riktigt usel debattör, som vi såg för en stund sedan. Det här ser inte ut att gå som Dominic Cummings planerat.

+ Tekniskt, för de av oss som inte läst på: i kväll debatteras en motion under s.k. Standing Order 24 om att ge parlamentet rätt att ta över dagordningen. Om de vinner den rätten (som inte går att ändra efteråt) kommer i morgon en debatt och, förmodligen på torsdag, en omröstning om Hillary Benns Bill om att stoppa No Deal. Om denna Bill röstas igenom, med eller utan amendments, genom sina tre readings – House of Commons, House of Lords, tillbaka till HoC – så blir den en Act of Parliament, som regeringen måste följa enligt konstitutionen. Och om det sker kommer Johnson sannolikt att begära omröstning om nyval, vilket kräver att 2/3 av MPs röstar för. Det finns andra vägar han kan gå, men vi glömmer dem för tillfället.

+ Jacob Rees-Mogg, som nyutnämnd Leader of the House, gav just en hemskt arrogant och småaktig och skitpratig förklaring inför parlamentet varför detta inte bör ske. (Detta är en bättre beskrivning av @pswidlicki: “Rees-Mogg’s inimitable combination of smugness, public school clever dickery and sheer brazen disingenuity…”) Enligt pålitliga bedömare alienerade han ännu fler Tory-MP’s som stod och vacklade. Ännu ett tecken på att den här regeringen är rätt clueless. De har inte ens sin egen destruktiva agenda under kontroll.

+ Guardians korre @peterwalker99: “I just bumped into Dominic Cummings, who was clutching a glass of red wine and wandering along the parliamentary press corridor, lost and looking for a particular newspaper office. This is not a usual occurrence”.

h/t: @annaturley (hon är Labour MP, och man får egentligen inte ta foton i HoC, men bra gjort av henne ändå) Anna Turley själv säger: “The physical embodiment of arrogance, entitlement, disrespect and contempt for our parliament.”

+ 328-301. De vann. I morgon fortsättningen. Godnatt.

+ Inte riktigt godnatt, ändå. Jag tror detta, i kväll, efter många falska alarm, var början på slutet för Torypartiet. Och det är ytterligt farligt, för vad kommer att ersätta dem?





Akt XXXIV, scen 1 +

Monday, September 2nd, 2019
h/t: @TheBlackGate

Schemat för veckan är alltså ganska fullt, både inom- och utomparlamentariskt. Regeringens ‘Get Ready’-sida är uppe, t-tröjorna och souvenirmuggarna beställda. Fler demonstrationer planeras, eventuellt också ockupationer. Dagordningen i Westminster i grova drag: i morgon kommer motståndarna till No Deal att försöka “seize control of the order paper” och få till (ytterligare) en förlängning av A50, vilket regeringen sagt sig kunna ignorera om de så önskar (!). Domstolsförhandlingar i Edinburgh och High Court i London kommer under onsdag/torsdag, för att se om “prorogation” går att stoppa på juridisk/konstitutionell väg. Därefter kan MPs välja att sitta över helgen för ytterligare förhandlingar, för från (tidigast) måndag upphävs parlamentet och demokratin är satt ur spel fram till 14 oktober.

Det kan hända jag åker ner till Westminster under kommande dagar (ska försöka komma ihåg att ta bilder). För det kan ju bli en del hejsan-tjosan. Ni känner igen mig på att jag har ett presskort instucket i hattbandet.

+ Johnsons tal utanför No 10 just nu kändes alltså som ett tal han inte avsett att ge. Talkören på Whitehall skanderade “Stop the coup!” Johnson såg ovanligt nervig ut. Om parlamentet i morgon röstar igenom motionen att tvinga regeringen förlänga A50 till 31/1/2020 så har Johnson inget val annat än att utlösa nyval 14 (eller 21) oktober, och måste då ha 2/3 av parlamentet med sig. Här har Labour liksom målat in sig i ett hörn, för ett nyval just då kan mycket väl gå emot dem. Johnson förlitar sig på att de ska rösta för nyval, men det kan bli problematiskt.





Snabbrapport

Friday, August 30th, 2019

Idag gjorde jag reklam för – vänta nu, <checks notes> – mobilskal. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: det finns en verklighet bortom denna. Att sitta invadderad i ett inspelningsbås i källaren på ett stort hus på Cleveland Street, W1. De ville jag skulle låta “ung”, sådär 25-30. Vi tog ett avstamp i min verkliga ålder, 123. Sen hamnade vi på 35-40. Sista tagningen registrerade 27 år och 4 månader på Richterskalan. Det höll. Jag tackade för mig. Åkte hem och tog en smörgås.

Helgen blir nog lika tyst. Nästa vecka blir det förstås en massa +++-poster, med allt som kommer att hända i och utanför parlamentet. But that’s then, this is now.





Nu börjar det… + + + + + +

Wednesday, August 28th, 2019

The gloves are off. “Government to ask Queen to suspend Parliament”. Från BBC News just nu.

+ Speaker John Bercow: “I have had no contact from the Government, but if the reports that it is seeking to prorogue Parliament are confirmed, this move represents a constitutional outrage.”

+ Officiell förklaring av begreppet “prorogation” från House of Commons Library.

+ @antonia_writes: “And so, to everyone who ever defended the monarchy to me by saying it was an insurance policy against the abuse of democracy by power-hungry totalitarians, I say fuck right off”. Det är faktiskt en minst lika allvarlig konstitutionell fråga: kommer monarkin att ta skada av det här?

+ Polly Toynbee i morgon är bra. Men det här citatet från Bob Kerslake, f.d. head of the civil service är sprängstoff: “We are reaching the point where the civil service must consider putting its stewardship of the country ahead of service to the government of the day.”

+ Detta av veteranen Anthony Barnett är väldigt läsvärt.

+ Melodram, som sagt…? “This is Britain’s Reichstag Fire decree moment”, skriver respekterade historikern Richard J Evans i Prospect. En del att tänka på, i alla fall.





Ebbe Carlsson/Herman Melville (långt)

Monday, August 26th, 2019

Det här är tänkt att handla om Ebbe Carlsson, av skäl jag ska återkomma till, men jag tänkte ta en omväg via Herman Melville, vars tre mest berömda noveller jag läst nu på sistone, och det med eskalerande beundran: ‘Bartleby, the Scrivener’, ‘Benito Cereno’ och ‘Billy Budd’.

Melville sägs ofta, och rättvist, vara upptagen av “laddad mångtydighet”, en författare “who sets incompatible necessities into colliding proximity”, som introduktören till min inköpta volym, Peter Coviello, uttrycker det. Och han gör det här via tre huvudpersoner – advokaten/berättaren i ‘Bartleby’, den amerikanske sjökaptenen Amasa Delano i ‘Benito’ och Billy Budd själv – som alla delar ett grundläggande och avgörande karaktärsdrag: oskuldsfullheten. Adjektiven Melville gärna återkommer till är godtrogen, hederlig, guileless (sveklös), blithe (“Exhibiting kindly feelings toward others”, enligt OED).

Men detta, märk väl, utan att de för den skull går över i naivitet, långt mindre ren dumhet, något som på sätt och vis skulle gjort dem medskyldiga till det som händer dem. Det är just bristen på naivitet som gör det så intressant med dessa figurer: deras (över)känslighet. De anar alltid oråd, de känner på sig att det ligger fara och lurar, men slår hellre bort sin misstänksamhet än göder den. Så här skriver Melville t.ex. i inledningen till Kap 19 och Billy Budds ödesdigra förhör med Kapten Vere och Claggart:

“Now when the foretopman [Budd] found himself in the cabin, closeted there, as it were, with the captain and Claggart, he was surprised enough. But it was a surprise unaccompanied by apprehension or distrust. To an immature nature essentially honest and humane, forewarning intimations of subtler danger from one’s kind came tardily if at all”.

Melville är alltså det självklara ursprunget till en återkommande figur i den amerikanska romanen: “the innocent abroad”. Man hittar den framför allt i Henry James, men också (eponymt) hos Mark Twain, hos Hemingway, Dreiser och många andra. Liksom Melville är de oerhört ambivalenta gentemot dessa oskuldsfullheter: kapten Delano framstår till slut som en rasistisk kanalje, advokaten i ‘Bartleby’ som en fåfäng och ineffektiv klantskalle. Återigen: jag kan inte nog rekommendera Melvilles noveller, inte bara för att de är så skickligt komponerade utan för återklangerna de ger av idag.

Nu alltså, som annonserat, en abrupt högersväng, som mycket väl kan sluta i en vurpa. But here goes. Medan jag läste Melville blev jag av en händelse påmind om en gammal bloggpost från 2010 om Ebbe Carlsson, om SVT-dokumentären om honom, och en episod jag fick berättad för mig om Ebbes besök i London, utrustad som han var med sitt fatala Leijonbrev.

‘Ebbe – The Movie’ finns faktiskt att se på YouTube numera (del 1 här, del 2 här). Hans liv är helt enkelt en bokstavligt fantastisk historia. Skulle den kunna vara en roman, som GW Persson påstår i slutet? Om inte roman, kanske, så någon slags fiktion i alla fall. Här finns ju inslag av Sammy Glick, Gogol, Köpenick och mycket mer. Skojare som blir skojare därför att de agerar i en miljö inställd på – projicerad på – skojeri.

Ebbe är som sådan den diametrala motsatsen till dessa Melvillefigurer. Inte “laddad mångtydighet” utan laddad entydighet. Inte “the innocent abroad” utan “the cynic at home”, någon som inte anar sig fram i sin trevande misstänksamhet över en fara som kanske/kanske inte existerar, utan som tar för givet och agerar utifrån att faran är i högsta grad verklig, även om den bevisligen inte existerar. Där Melvillefiguerna är så att säga halvblinda mot sin omgivning ser Ebbe alldeles för mycket. Där Melville sätter in sina figurer i farofyllda sammanhang de knappast har någon kontroll över konstruerar Ebbe sina egna sammanhang, ofta obegripliga, ibland fatalt felaktiga.

Men precis som med Melvillefigurerna verkar dessa hans egenskaper medfödda, innate, hos Ebbe. Mia Gerdin berättar väldigt målande i filmen om hans skoltid i Göteborg. Jag känner andra som växte upp i samma kvarter som kan berätta att han redan i barndomen visste allt om familjerna i alla hus i hela området, om grälen, om supandet, ner på individnivå. Man kan av allt detta dra slutsaten att Ebbe var född “spion”, intrigör, konspiratör, men det tycker inte jag. Som (tror jag) Guillou säger i filmen: han misslyckades med allt han företog sig. Inte bara misslyckades, det blev ofta rena frontalkrockar. Så jobbar inte intrigörer.

Det fanns något annat hos Ebbe. Tillbaka till Melville. Dennes oskuldsfullheter är och förblir, trots allt som händer dem, orubbliga i sina oskuldsfullheter. Deras goda tro, deras förtröstan, har en integritet som ingenting rår på, det är därför Melville är så smart som författare i hur han gradvis klär av dem denna integritet och avslöjar dem (utan att de fattar det) som redskap för större, mäktigare, våldsammare krafter. Den amerikanske “innocent abroad” är inte alls så oskuldsfull, som det kommer att visa sig på krigsskådeplats efter krigsskådeplats. (Se Graham Greenes ‘The Quiet American’)

Ebbe, tvärtom, var i högsta grad rubblig i sin cynism. Hans cynism saknade allt vad integritet heter (och så behöver det inte nödvändigtvis vara, menar jag: det finns cyniker med integritet). Där Melvillefigurernas oskuldsfulla trygghet alltid finns bevarad i dem, ända till slutet (avrättningen av Billy Budd är den emblematiska scenen) där slirar Ebbe från otrygghet till otrygghet och tillbaka igen. Han försöker aldrig sopa igen spåren efter sig, för det är ingen nytta med, alla vet vad som hänt, det står på löpsedlarna, svart på brandgult. Längre och längre ut på plankan kliver han. Till och med SAP, fadershuset, har nu övergivit honom. Tills slutkapitlet, AIDS-historien. Den redemption som Melvillefigurerna aldrig får.

(Låt mig bara tillägga: jag menar “redemption” här i strikt litterärt hänseende, på samma sätt som hela den här texten har ett genomgående litterärt anslag. Att Ebbes homosexualitet skulle “förklara”, långt mindre redeem, hans agerande under åren är hundraprocentigt oxbabb. Jag tror inte ens Ebbe försökte sig på den klacksparken. Men, för all del, rätta mig om jag har fel).

En sista och kanske avgörande kontrast, som gäller berättarteknik. Melvilles porträtt är fullskaliga och uttömmande, “totala”. Innanför berättelsernas ramar finns ingenting mer att veta om dessa figurer annat än några ganska ovidkommande biografiska data: var kom egentligen Bartleby ifrån? Vem var egentligen hittebarnet Billy Budd? Det är en version av vad Erich Auerbach (i ‘Mimesis’ 1946) kallar en “homerisk stil”, som i princip går ut på att what you see is what you get, det finns inget utrymme för “tolkning” därför att allt redan står skrivet svart på vitt. Detta i kontrast till den “gammaltestamentliga stilen”, med somligt i skarp relief, annat i dunkel, det outtalade, det tolkningsbara.

‘Ebbe – The Movie’ är då snarast gammaltestamentlig i sin berättarteknik. Producenterna väljer medvetet och avsiktligt att inte berätta “totaliteten”, närmare bestämt de aspekter av Ebbes liv och verksamhet under Palmeutredningen som ställer hans nu pikareskliknande livsöde i en helt annan och mer problematisk dager. På det viset är filmen egentligen lika cynisk som personen den sätter i fokus. (Det kan ha att göra med att man till hög grad verkar ha förlitat sig på Anders Isakssons Ebbebiografi (2007) som Åsa Linderborg sågade utmed anklarna i AB när det begav sig).

Bortsett från PKK-spåret och dess något dunkla ursprung får vi egentligen bara veta att Ebbe tyckte Säpo bar mycket av skulden för det som hade hänt, genom brister i personbevakning och underrättelsehantering. Detta var, enligt filmen, substansen i hans “Palmespaning”. Men, som Gunnar Wall berättat i olika sammanhang, där fanns många fler och mycket underligare ting.

I filmen berättas det om mörkläggningar som Holmér och Ebbe varit med om tidigare – spioneriet på SKP, sjukhusaffären, osv – men inget försök görs att visa att även Palmeinsatsen skulle kunna vara en mörkläggning. I filmen nämns över huvud taget ingenting om vad buggningsutrustningen skulle användas till och det finns inte ens en antydan om att Ebbes grupp rekryterat mördaren Ali Cetiner för en provokationsoperation.  I filmen nämns eller antyds inte heller Ebbes och Holmérs samarbetspartner, den nazistiske f d polisen C G Östling. I filmen nämns ingenting om Ebbes konspiratoriska intriger mot vare sig P-G Näss eller Pierre Schori och de anklagelser han riktade mot dem.

Hur ska man (på “gammaltestamentligt” vis) tolka dessa luckor, dessa “outtalade” aspekter av berättelsen? Det beror kanske på hur konspiratoriskt lagd man är, men jag tror också det kan vara enklare än så, eller snarare mer litterärt. Det finns ju en komplicerad dynamik mellan berättare och berättelse, om det så gäller skönprosa eller fakta. Vad är det som styr vad? Berättaren styr berättelsen tills berättelsen börjar ta över och styr berättaren.

I mitten av 1800-talet, några år före inbördeskriget, satt Melville och skrev i och om en amerikansk verklighet som i en romanförfattares ögon syntes både oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Han måste både förenkla det komplexa och komplicera det enkla, och det kunde han bara åstadkomma genom att berätta allt han visste, så grundligt och uttömmande och humant han kunde. Att han lyckades med det är precis vad som gör honom så relevant idag.

År 2009, tjugotre år efter Palmemordet och sjutton år efter Ebbes död, berättar man en berättelse som också den på sätt och vis är oöverblickbart komplex och brutalt, blodigt enkel. Men ingenting står längre uttömmande och otolkningsbart svart-på-vitt på boksidan, punkt och slut. Det flimrar förbi på skärmar och i etern och i våra ännu ganska skrangliga uppkopplingar till “nätet”. Det är en medialiserad verklighet med starka, t.o.m. avgörande, fiktiva inslag. Det enda sättet att kunna berätta allt detta är att vara selektiv, att hålla sig till fakta – men ett distinkt urval fakta.

Det är urvalet som idag är berättarens, inte bara litterära rättighet utan politiska skyldighet gentemot både berättelsen och dess läsare. Som Åsa Linderborg skrev i sin recension av Isakssonboken: “När Ebbe Carlsson gav instruktioner om sin begravning föll det på Sverker Åström att hålla ett tal som skulle ‘innehålla goda historier, varav en del får vara sanna'”. Det är detta – det politiska urvalet – som gör både Ebbe Carlssons liv och filmen om honom till sådana misslyckanden, lika fascinerande som de är irrelevanta.

PS: Jag borde ju länkat detta från början: Gunnar Walls ingående och i detta sammanhang högst relevanta bloggpost från september 2017 apropå en annan SVT-dokumentär, ‘Statsministern, Ebbe och mordet’.

PPS: Jag har nu också skrivit ut namnen på Ali Cetiner och C G Östling eftersom Gunnar W gått så tillväga i den ovan nämnda bloggposten.





Ur dagboken

Thursday, August 22nd, 2019

Torsdag. Mail till en av mina VO-agenter:

Dearest M**** – I will be eternally grateful to you for this offer of playing Moose and Hedgehog for the new range of [company name] toys. But having listened, and read, and contemplated scripts and audios, I don’t think it’s for me. Above all, as you know, I’m not an actor and although many times over the years I have pretended to be one, the idea of playing a boyish, clumsy moose or a pepped-up hedgehog so that children believe me is as much beyond me as playing Coriolanus or Falstaff at Stratford. It was a very jolly offer to receive, though, and thank you for it! 
Cheers

Fredag. Fulham. Dop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, kanske slips. Har ingen aning om det är pojk eller flicka. Tidigt hem.

Lördag. Croydon. Bröllop. Kyrka. Kostym, vit skjorta, absolut slips, den färggladaste. Pojk och flicka. Blir sent.

Söndag. Skriv nånting om Ebbe Carlsson som antihjälte i en novell av Herman Melville.





USAskt +

Tuesday, August 20th, 2019

“The average American likes meat, sports, money, porn, cars, cartoons, and shopping. Less popular: socialism, privilege-checking, and the world ending in 10 years. Ironically, perhaps because of Trump, Democratic Party rhetoric in 2020 is relentlessly negative about the American experience. Every speech is a horror story about synagogue massacres or people dying without insulin or atrocities at the border. Republicans who used to complain about liberals “apologizing for America” were being silly, but 2020 Democrats sound like escapees from the Killing Fields”.

Har länge gillat Matt Taibbi i Rolling Stone, det är få som är så klarspråkiga om amerikansk politik. RS-skribenter vill traditionellt gärna producera en massa zingers i stället för insikter, men Taibbi är rätt återhållsam med sådant, tack och lov. Han är värd att läsa, särskilt i dessa dagar.

+ Bara ytterligare några tankar om politisk analys/kommentar i amerikanska och brittiska media. Matt Taibbi har inte minst den fördelen att han belyser två nya och skilda sätt att betrakta och kommentera det politiska skeendet. Det finns en inre sfär och det finns en yttre sfär. Den förra kallas i USA “inside the Beltway”, i UK “inside the Westminster bubble”. Den yttre sfären har tack och lov inget namn, ännu.

Jag läser rätt mycket medier om amerikansk politik, självklart, för parallellerna är ofta så slående numera. Vad som förenar insidesrapporteringen i båda länderna är en slags knowingness, ett teckenspråk, en överenskommelse som de utanför den inre sfären inte alls skrivit under på. I UK representeras detta, för mig, framför allt av BBC R4:s nyhetsblock på morgonen “Today”, varom Suzanne Moore skrev väldigt bra igår, och Observers kolumnist Andrew Rawnsley.

Jag läser i och för sig alltid Rawnsley, och han har nästan alltid intressanta saker att säga, som tillför något till ens kunskapsbank. Men särskilt efter Brexitomröstningen – och, på motsvarande vis, i USA efter Trump – känns sådana insideranalyser också allt mer gammalmodiga, irrelevanta, beside-the-point. Skribenter som Rawnsley skriver liksom lika mycket för sina journalistkolleger som de skriver för läsaren.

Vad Matt Taibbi (och andra också, förstås) gör är att lyssna mycket, mycket mer kritiskt på vad han hör av sina “kontakter”, att inte alls ta för kollegialt och kontant vad den övriga pressen skriver och rapporterar, att faktiskt ge sig ut bland Trumpsupportrar och lyssna på dem – inte på det där tramsiga prole-whispering sättet som The G:s John Harris gjort till en specialitet, utan med öppna ögon och öron. Det är det MSM-journalistiken behöver mer och mer av. Skriv utanför, inte innanför.





Drabbad

Monday, August 19th, 2019

”Alla ord är sagda, alla ursäkter är slut. Nu är det bara ni som kan göra jobbet ni är avlönade att göra.

Vi förväntar oss att samtliga spelare, gamla som nya, tar kommande uppgift på fullaste allvar och använder alla sina vakna minuter till att rädda kvar GAIS i elitfotbollen. Inatt får ni promenera hem och fundera över vad det är ni håller på att ställa till med.

Ryck upp er.”

Jag känner mig personligt drabbad av klubbchefen Erik Bergkvists A4-meddelande till spelarna efter förlusten mot Dalkurd. Han hade alltså låst in deras bilar i garaget och uppmanade dem att promenera hem. Promenera. Det har dom väl gjort nog av på plan.

Men det är alltså mitt fel också, känner jag. Jag har inte producerat. Jag har inte använt alla vakna minuter rätt. Jag har inte funderat över vad jag håller på att ställa till med. Bil har jag visserligen inte längre, men jag känner ändå att den är inlåst nu.

Förlåt mig. Jag ska göra bättre ifrån mig.

PS: Glömde, detta källan.



Archives



Pre-Wordpress Archives


September 2008
Augusti 2008
Juli 2008
Juni 2008
Maj 2008
April 2008
Mars 2008
Februari 2008
Januari 2008
December 2007
November 2007
Oktober 2007
September 2007
Augusti 2007
Juli 2007
Juni 2007
Maj 2007
April 2007
Mars 2007
Februari 2007
Januari 2007
December 2006
November 2006
Oktober 2006
September 2006
Augusti 2006
Juli 2006
Juni 2006
Maj 2006
April 2006
Mars 2006
Februari 2006
Januari 2006
December 2005
November 2005
Oktober 2005
September 2005
Augusti 2005
Juli 2005
Juni 2005
November-december 2004