En halvtimmes rask promenad hemifrån ligger denna vattniga oas, West Reservoir, en av mina favoritdestinationer när jag behöver ut och gå, som i morse. Utmärkt café, underbar terrass en klar och solig septemberdag som denna, och dessutom hemvist för North London Sailing Association. Har faktiskt funderat på om jag ska lära mig segla, det har alltid varit lite grand av en fantasi. Det får i så fall bli nästa säsong, dvs nästa sommar.

Här länken till Supreme Court och direktsändningen av prorogationfallet, som tar sin börjar idag 10:30 BST. För de som är intresserade. Jag kanske lägger till ett och annat under resans gång.

+ En av de första sakerna man ska komma ihåg, förresten, och detta har missuppfattats på sina håll, bl.a. i svensk press, är att kärandesidan inte begär att domstolen ska förklara prorogationen olaglig, dvs i strid mot lagen. Det finns nämligen ingen prorogationslag. Skillnaden är den mellan illegal och unlawful. Det förra är något som strider mot skriven lag, det senare något som strider mot, i det här fallet, en konvention (och den brittiska författningen består ju i hög grad av konventioner). Mitt åldriga lexikon översätter unlawful med “olaglig; orättmätig; olovlig, otillåten, förbjuden” och det är närmast de tre sista betydelserna som gäller här.

+ Det går aldrig att tolka hur SC tolkar pläderingen, särskilt inte efter den första av tre dagar, mycket därför att de i sina beslut förlitar sig mer på pappersarbetet än på den muntliga framställningen. Men en del kommentatorer säger att Lord Pannick för kärandesidan gjorde bättre ifrån sig än Lord Advocate for Scotland, Lord Keen (jo, jag vet, Pannick och Keen…) som argumenterade mot det skotska utslaget. Dessutom, om det kommer ett preliminärt beslut på fredag, med detaljerna nästa vecka, så betyder det att SC varit ganska eniga i sina slutsatser.

+ Detta bara kort. Andra dagen började med Sir James Eadie för regeringen fram till lunch. I mina lekmannaögon (och i andras, ska sägas) gjorde han inget särskilt bra intryck: mycket axelryckningar, “det här är enbart politik”, osv. Han fick en del skarpa frågor från SC som han inte lyckades särskilt bra med. Eadie följdes av en skotsk QC, Aidan O’Neill, som pläderade för det skotska utslaget och hade lite show på gång. Han avslutade med ett inte särskilt lyckat gag om att “the Mother of Parliaments” inte får vilseledas av “the father of lies”, dvs Johnson. Enligt allt fler, vad jag sett, spekuleras att SC kommer att finna prorogationen justiciable och klandervärd, men att man inte utverkar några specifika orders för att tillrättalägga saken.

+ En rad interveners har idag rätt rejält mosat regeringens argument för prorogationen. Inte minst slående är ju att den sista i raden, Lord Garnier, argumenterade å John Majors vägnar. Hit har alltså Torypartiet kommit, när en f.d. konservativ PM anklagar den nuvarande för att ha handlat unlawfully och dessutom antyder, i sin skriftliga inlaga, att han inte går att lita på. Ingenting är otroligt längre i den här soppan, men detta kommer nära.

+ Och Lord Pannicks avslutande summering/plädering får högt beröm av experterna: “…the sound of nails being crisply hammered into the coffin lid of the government’s case” säger @DinahRoseQC. Utslag antingen i morgon eller tidigt nästa vecka.

+ Bra sammanfattning här. Dramatiskt så det förslår.

För att fortsätta lite på mattemat. Idag kom ytterligare en rapport om hur restaurangnäringen (se matkapitlet i Londonboken) har magrat dramatiskt de senaste åren, särskilt det som kallas mid-market/casual-dining, t.ex. många av Jamie Olivers ställen. Orsakerna är många: för snabb expansion och för stort utbud, folk sparar på sina pengar, Brexitovissheten, osv. Men jag tror också det har med kvaliteten att göra. De gånger jag ätit på sådana ställen har käket varit snäppet+ över acceptabelt, när man kanske inte får tefatsögon när man ser notan, men dock rynkar på näsan.

Spännande saker händer på bokfronten! Jag har efter många om och ännu fler men hittat någon som kan hjälpa mig få ut mina gamla böcker i eboksformat. Det rör sig om de fem första böckerna (se boksidan, länken under fotot längst uppe till höger). Boken om Gustaf Ericsson väntar jag med ett tag till, för där finns fortfarande en del att fundera ut, bl.a. om nytillkomna uppgifter. Men nån gång framåt oktober, så fort IT-avdelningen kommit tillbaka från sina långresor, ska jag möblera om en hel del på sidorna, inte bara på boksidan utan annat också.

Och så regnar det.

Uppmuntrad av kommentarerna till den föregående posten tänkte jag tillfoga ett av mina senaste charktips. Det kanske rent av kan bli en Chark-Helg här på Pressylta (allt för att slippa Brexit, alltså)…

Här ovan syns en av mina favoritmackor sedan en tid tillbaka. Den tillverkas så här. (1) Ta (helst) en av Ikeas runda rågknäcke, men det går nog bra med andra varianter också. (2) Bred på ett tunt lager aioli, så att inte vitlöken överväldigar. (3) Hacka upp en skiva bresaola och klipp i ungefär lika mycket gräslök, och ös på.

Bresaola intar en lika framstående plats i mitt charkuniversum som skinka från Parma eller spansk jabugo. Men den blir lite bortglömd ibland: det är slående hur ofta den ligger längst ute i kanten på charkdiskarna, som om den får vara med på undantag, liksom. Det är kombinationen cured beef och kryddsmakerna man tillsätter (enbär, bland annat) som gör den unik. Går förstås också att äta med en tomat och några flagor parmesan.

Vi avbryter sändningen för ett viktigt meddelande.

Jag åkte till ambassaden i morse för att hämta ut mitt nya pass. När det var klart promenerade jag runt hörnet och slank in på Totally Swedish, som säljer svensk mat. I korgen hamnade 2 x isterband (“Småländska”, om inte de bästa så fullt acceptabla), ett paket Wasa Husman knäcke (ett experiment; inget går upp mot Ikeas rågknäcke, häröver), en bit Grevé (det var länge sen för min del, den är ju god!), samt – efter en del ummande och aahande – en “Onsalakorv”.

Ett misstag, får jag nog säga. Herregud, vad salt den är! Det står 3g salt per 100g korv, det är väl i högsta laget? Dessutom är den ju rökt, vilket knappast sänker sältan heller. Jag har inte ätit Onsalakorven på år och dag, och nu fattar jag varför. Att jag köpte den berodde alltså på en kombination av dåligt smakminne och lite Sverigenostalgi: vi hade sommarstuga i Onsala. För er som inte härstammar från västkusten – poor fuckers – är Onsalakorven känd över resten av landet också? Är det en “rikskorv”?

För övrigt, på mitt nya passfoto ser jag skitsur ut, för det var jag när de tog bilden för en vecka sedan. Jag var bland de första i kön den morgonen och fick en nummerlapp med “000” på. OK, förstare kan man ju inte bli, tänkte jag. Så fan heller. De började med “001”…! När de kommit till “004” vände jag upp och ner på stället och krävde rättvisa, jämlikhet och syskonskap för oss nollor. Job done.

För de av er som följer Brexitsagan har jag nog inga särskilda nyheter att berätta. Vad gäller domstolarna har idag en nordirländsk instans gett avslag på en hemställan mot regeringen som dock inte gällde prorogation utan den irländska gränsen och GFA. Igår gav den skotska domstolen sitt utslag att prorogation var olaglig, medan High Court i London tidigare bestämde, ungefär som i Nordirland, att ärendet var non-justiciable, dvs inte för en domstol att bestämma.

I det senare fallet betyder det dock inte att den engelska domstolen gav regeringen rätt, som Johnson idag hävdade, bara att de avböjde att göra ett utlåtande. Nu går alltså hela karusellen vidare till Supreme Court, under en tre dagar lång förhandling (med början tisdag 17 september) som kommer att direktsändas i tv och där det avgörande beslutet kommer. Jag kommer att sitta klistrad.

Märkbart är också hur så många pratar om att vi nu vant oss vid fullkomligt hårresande skeenden och mekanismer. Men så har det ju hållit på ett bra tag, egentligen. Inte bara Johnsons lögner, utan ministrar som ifrågasätter domares opartisket, ministrar som har finansiella intressen i Brexit. Bara något sådant som att de högre statstjänstemännens intresseorganisation (jag vill nog inte kalla den en fackförening…) skrivit ett brev till Boris Johnson i vilket de kräver att han klargör att de inte ska beordras att bryta mot lagen under den kommande Brexitprocessen…

Och då ska vi inte ens prata om de katastrofer som förutsägs i dokumenten om Operation Yellowhammer, släppta igår. Brist på färsk mat, på mediciner, oroligheter på gatorna. Tanken att ett lands regering har till uppgift att åtminstone inte orsaka onödiga dödsfall, annat än under krigstillstånd, tycks numera lite gammalmodig, lite gullig, lite that was then, this is now. Dessvärre.

Parlamentet ska alltså “prorogeras” fr.o.m. i kväll, antagligen kring midnatt. En del ledamöter i oppositionen tänker innan dess få igenom nödlagstiftning för att få loss alla regeringens dokument om “prorogeringen” och No-Deal från 23 juli och framåt, inkluderat sådant på “WhatsApp, Telegram, Signal, Facebook, krypterade och okrypterade emails…” Total informationsfrihet i elfte timman. Good luck with that, som det heter.

+ Och den gick igenom med nio röster!

James Meek skriver mycket intressant i gårdagens The G om engelskans tre språk – anglosaxiska, franska och latin – och hur de speglar “a fractured society”.

Rasmus Fleischer har en ny och kritisk bloggpost om Aron Bastanis ‘Fully Automated Luxury Communism’, som ska komma på svenska och som jag skrev lite kort om i juli.

Carole Cadwalladr om Dominic Cummings i dagens Observer.

Jag hade ett långt samtal fredag kväll med en gammal och väldigt god vän, Bosco d’Oliveira, som jag faktiskt inte pratat med på åtta år. Han är från Brasilien, hade bott här i 33 år tills 2011 när han flyttade tillbaka till sitt hemland (jag bloggade faktiskt om det när det begav sig). Jag har saknat honom, och den känslan var uppenbart ömsesidig att döma av längden och intensiteten i vårt samtal.

En av de saker vi diskuterade var hur det kändes för honom att flytta tillbaka till hemlandet efter så många år borta. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att flytta tillbaka till Sverige, och det finns massor av komplicerade anledningar till det, allt från konkreta saker som familj-vänner-vana till mer abstrakta hänsyn som “all tid som har gått”, jag har nått en viss ålder, det är för sent. (Och allt det här relaterar naturligtvis till den där refusartikeln jag postade häromdagen, det var liksom därför jag la upp den).

Bosco förvånade mig lite grand när han förklarade att en stor del av hans bevekelsegrunder var politiska. Vid pass 2011 hade Lula vunnit flera val i rad för Arbetarpartiet (PT), Brasilien såg ut att “äntligen” börja förändras i någorlunda sansad riktning, de fattiga började kunna se en ljusning, orättvisorna började åtgärdas, så mycket positivt hände, mot alla odds. Bosco tyckte det började se hoppfullt ut. Han ville – som människa, som socialist, som musiker – vara där. Och spela. En roll.

Sidoruta: Det finns så klart massor att läsa om Brasiliens politiska historia från senare år, det är bara att googla. Men en av de intressantaste publicerades i LRB i februari i år: en fantastiskt lång analys av Perry Anderson, en skribent jag i det stora hela gillar. Den ligger tyvärr bakom betalvägg, men köp gärna en prenumeration, det är bara nåt 70-80 pundare per år, och väl värt det (inte minst just för deras arkiv).

Boscos förhoppningar grusades alltså, och det ganska rejält. Han ser det (kortfattat) som den brasilianska medelklassens förräderi, deras skräck inför ett proletariat/prekariat som börjat få ekonomiska och politiska resurser att kräva förändring, som börjat få en röst i det politiska systemet. Ett politiskt system, vill säga, som snart nog slog bakut och fängslade Lula på helt ogrundade korruptionsanklagelser, och efterträdaren Dilma Rouseffs öde är inte mycket mer uppbyggande.

Bosco vägrar ta Bolsonaros namn i sin mun. Han kallar honom “den där jävla svampen”, “den där typen”, “han som…”. Bosco sa vid ett tillfälle att han från tid till annan ångrar att han åkte hem igen. Men ändå inte. Men ändå. Men ändå inte. Jag förstod honom så väl. Den utlandsboendes ständiga, eviga och patetiska vacklande mellan hemhörighet och frånhörighet, känslan av att bo i en transithall på någon isländsk flygplats, a suspension of disbelief.

Jag undrar fortfarande om jag vill stanna kvar här. Förmodligen, men jag får se. Och London får se. Ibland träder Irland, och Dublin, fram på min fantasiscen igen, inte bara för att det skulle sluta cirkeln på min personliga resa, utan för att jag gillar det som hänt på Irland under senare år, att ett samhälle av den rigida, slutna karaktären, som det brukade vara, har öppnat sig. Jag gillar öppet, inte stängt.

+ Men här fattar man också varför Bosco flyttade hem till Belo Horizonte…

Bara några hållpunkter innan jag går ut och tar en pilsner. The Benn Bill har nu röstats igenom i överhuset utan några amendments, vilket innebär att den inte behöver gå tillbaka till underhuset på måndag utan blir lag direkt, genom Royal Assent. Samma dag kommer Johnson att lägga fram ett andra förslag om nyval, vilket Labour och deras allierade idag avtalat att rösta emot (förutsatt att talmannen släpper igenom Johnsons nya försök, vilket inte är självklart). Det gör att allt pekar mot att det blir en förlängning av A50 till 31 januari 2020 och nyval först i november. Eftersom Johnson svurit på att han inte tänker lämna in en ansökan om förlängning har han ytterst få kort kvar att spela med. Avgå? Knappast. Han skulle kunna lämna in en enradig nyvalsförklaring som kommer förbi Fixed Terms Parliaments Act och bara behöver enkel majoritet snarare än 2/3. Men det verkar ännu mer avlägset. Däremot skulle han kunna, hur bisarrt det än låter, förklara misstroendvotum mot sin egen regering och därigenom automatiskt utlysa nyval. Och bär i tankarna, hur han än kalkylerar så har han rôven (dvs Farage och Brexitpartiet) bak. Och på torsdag nästa vecka upphävs alltså demokratin i fem veckor framåt.

Eller med andra ord, it’s as crazy as ever…