Som tidigare annonserat har jag nu stängt, låst ytterdörren och slängt in nycklarna i brevlådan. Kommentarsfunktionen är spärrad för att slippa en massa spam. Jag lägger in en länk till min nya hemvist när jag har den. Stort tack till alla som läst och kommenterat och bidragit under åren! Till sist, kom ihåg Pressyltas tre grundregler:

Inga diagonalpass i egen zon.

Prata aldrig illa om folk som gillar Elvis.

One Love.

Sorry, kanske lite kryptiskt för den som inte följer. Det har varit ett jävla hallå sedan i fredags om att Dominic Cummings, Johnsons rådgivare och allmänt gymnasiegeni, gjorde en lång bilresa med familjen upp till Durham medan han och hustrun var infekterade i april, i strid mot de regler han själv varit med om att skapa. Detta för att deras lille son skulle kunna tas hand om av Cummings familj. Medan de var där gjorde de också en utflykt till natursköna Barnard Castle, detta enligt Cummings för att han ville se om han skulle orka köra tillbaka hela vägen till London, inte minst för att hans syn hade påverkats.

Han pressades av en del journalister, men absolut inte tillräckligt. Bland det som förblivit obesvarat. Varför kunde inte hans hustrus familj i London ta hand om barnet? Utflykten till Barnard Castle tar 45 min dit och 45 minuter tillbaka på en notoriskt svårkörd väg: om han nu inte var säker på att han var fit to drive, varför inte välja en lättare eller kortare väg? Dessutom är det olagligt att ha passagerare i bilen om man inte känner sig fullt OK att köra. Varför inte skicka efter en av regeringens många bilar att ta dem tillbaka till London, så de slapp köra? Har det något med saken att göra att dagen för deras utflykt till Barnard Castle råkade vara hans hustrus födelsedag?

Och så vidare. Otroligt.

Underbar anekdot jag just fick från en gammal vän C. från min tid i Dublin 1971-72. Detta apropå en historia i The G om hur irländarna finner tröst i poesiläsning under krisen (som de egentligen alltid gjort). Där nämns poeten Pearce Hutchinson, som jag kommer ihåg rätt väl från O’Leary’s och andra tillhåll. Vännen C. skriver:

Notice the mention of Pearce Hutchinson. He was an eccentric poet in old Gaelic & Spanish, strange man & gay as all get out. The lovely R. was a buddy & he came over all the time to watch television. See, he had somehow been given the lofty gig of being a television critic for the Irish Times. It seemed only in Ireland could a man be the leading newspaper’s television critic and not feel required to arrange his own television. So he’d come over with a full pack of Guinness for his own consumption & negotiate with R’s girls who wanted to watch Starsky & Hutch while he had some kind of intellectual BBC show to watch & review. It was hilarious to be in on the negotiations & amazing that R., with an ailing mother & 2 small children to manage, still had time & energy to be a support & friend to some of the arts flotsam floating about Dublin town in search of a Bohemian Embassy.  

Hur mycket anti-konservativ jag än alltid varit – lika mycket av magkänsla som av politiska övertygelser – så har jag vid några tillfällen kunnat dra personlig fördel av konservativ politik. Mitt hyckleri vet inga gränser. Eller jo, det gör det, fast ungefär som i Sydkinesiska sjön: en massa omstridda öar och farvatten.

Vi köpte vår första lägenhet 1980, strax efter Thatchers tillträde, för 30,000 pundare och sålde den fem korta år senare under hennes storhetstid för nästan tredubbelt. Shit, but yeah…! (Hate Thatcher, though…) Ju äldre jag blivit, särskilt efter 65, har jag kunnat dra fördel av de konservativas speciella omtanke om pensioner och andra äldreförmåner, eftersom det är den demografin som tenderar att rösta mest, och då övervägande konservativt. (Not me, though, fuck you…! But thanks for the dosh…)

I förra veckan ansökte jag om det nya statsbidraget för frilansare (“self-employed”) under coronakrisen, som inte behöver återbetalas men är skattepliktigt: 80% av snittförtjänsten de senaste tre skatteåren. Och de råkade vara år när jag hade en massa bra VO-jobb. Pengarna flöt in på kontot i dag, tre dagar efter ansökan. Well, thank you very much! (But still fuck you, mate…!)

Lärdomen? Inte mycket mer än att Saltsjöbaden är väldigt trevligt den här tiden på året.

Det finns två huvudsakliga skäl. Det ena har med Pressylta i sig att göra, det andra med min arbetssituation i allmänhet.

Jag startade ju bloggen i slutet av 2004, mest för att hålla skrivmusklerna igång och eventuellt hitta några läsare, detta efter att ha fått ge upp skrivandet för överskådlig. I början var det ju inte ens en blogg, utan ett ganska primitivt system med upplagda Word-dokument, så jag hade ingen statistik att tillgå och visste aldrig hur stor läsekretsen egentligen var. Jag fick några mailade kommentarer då och då, men det var allt.

Så i oktober 2008 gick jag över till WordPress och fick plötsligt koll på alltihop. Och det var onekligen uppuntrande. Från sådär 2010 till 2016 steg besökssiffrorna mer och mer. Bloggandet hade blivit riktigt roligt, jag fick lära känna regelbundna läsare – ingen nämnd och ingen glömd – och vi hade många mer eller mindre konstiga diskussioner, tävlingar och annat tjosan.

Men så i september 2016 kunde J. och jag äntligen ge upp marknaderna och jag började så sakteliga ägna mer tid åt icke-bloggigt skrivande igen. Det kändes faktiskt som en slags befrielse. Men därmed blev det också mindre tid över åt bloggandet, och det märktes. Det var då jag först började fundera över om jag skulle lägga ner den.

Men i ungefär samma veva kom ju Brexit, i juni 2016. Det var inte bara att Brexit angick mig personligen – mitt uppehållstillstånd, min närvaro, mitt boende i London överhuvudtaget (även om allt nu är fixat) – utan det blev förstås också ett allt viktigare bloggämne för mig. Glöm det här med att lägga ner bloggen, tänkte jag den hösten. Pressylta kom plötsligt till sin rätt igen under de åren, tyckte jag, och tycker nog fortfarande.

Så kom valet i december 2019 och en känsla av att det kapitlet nu var över, följt av det formella och lite patetiska utträdet den 31 januari i år. Nyåret 19/20 blev en slags vattendelare. Som så många andra EU-snyltare i England kände jag mig inte fullt tillhörig längre, efter alla dessa år. Sedan dess har Pressylta blivit inte bara mer sparsamt uppdaterad, den har liksom famlat omkring en del. Inget riktigt fokus. Jag vågar knappt säga det, men den har börjat kännas mer som en plikt än ett nöje. Och så blir ju inga barn gjorda. Tanken att lägga ner bloggen började dyka upp igen.

Och då, naturligtvis, kom coronakrisen. Så här långt varken är eller har krisen varit något större problem för mig (om jag inte dör, vill säga, det är ju alltid ett problem). Jag har jobbat hemifrån under större delen av mitt vuxna liv ändå. Jag har turen och lyckan att kunna ägna mig åt översättningar, perfekt för karantänen, keeping busy, earning money.

Men krisen ger också upphov till andra och nya perspektiv, det är ofrånkomligt. Man ser över sina prioriteringar. Det är här det börjar gå över till min arbets- och livssituation i allmänhet. Sedan 2016 har jag alltså sakta men osäkert kommit tillbaka till skrivandet. Det tog sin tid, men vafan, I’m here now. Londonboken, översättningar, ett par romanprojekt och annat som ständigt knackar på dörren och vill bli insläppta.

Att driva Pressylta är väl inte den tidsmässigt mest krävande av uppgifter. Men den är krävande nog, det är det som är problemet. Min åsikt är att om man ska driva en blogg så ska man hålla den aktiv, vad är det annars för mening? Posta något så ofta man kan. Svara på kommentarer, uppmuntra diskussion, keep the party going. Men jag tycker mig inte ha tid med det längre. Det har kommit till så mycket annat nu.

Pressylta kommer förstås att ligga kvar på samma adress som vanligt. Efter nedläggningen stänger jag av kommentarfunktionen, ger nya kontaktlänkar, och kanske lite annat, vahettere, ”tekniskt”. Jag har dessutom just lagt vantarna på domänen gunnarpettersson.net (klicka inte, det finns inget där ännu). Den kommer att bli min förstasida, min ingång, där allt finns samlat: ett kontaktformulär, länkar till min boksida, till min pappas boksida, till bloggen och till de prenumererbara nyhetsbrev jag tänkte rigga upp i sommar. Kanske något om voiceoverjobben också. Och det är först när jag fått färdigt den sidan som jag stänger ner Pressylta.

Jag ska väl också påminna om att jag finns kvar på Twitter (@OffHenshallSt). Jag är mest en lurker och tweetar inte särskilt ofta, och då på engelska. Men det kan hända jag klämmer in några svenskheter allt emellanåt.

Hur som haver, sådan ser alltså planen ut just nu. Jag tar gärna emot förslag och tips (särskilt om det finns någon svensk motsvarighet till Patreon, för nyhetsbreven: admin/prenumerationsystem etc. Nån som vet?)

Så har mina friex av O’Connors ‘Skuggspel’ anlänt (man får sig t.o.m. en skymt av mina ben på fotot…). Jag tror recensionsdag är i övermorgon 14:e. Den var faktiskt rolig och intressant att översätta. Olika berättarnivåer, avvägningar mellan tidsenligt och modernt språkbruk, skarpt tecknade figurer. Det är en väldigt gediget konstruerad roman; man förstår mycket väl varför O’Connor är professor i litterär gestaltning i Limerick (“En man som höll skola i Limerick / Var alls ingen skrivande dönick…”) Kan med gott samvete rekommendera den!

Inte för att man blir särskilt lättad av BJ:s tal till nationen just nu. “I’m dicing with death, but so did Churchill…” Kaos, inuti kaos, inuti kaos. Stötte på Andy från puben i Sainsburykön i eftermiddags. “Ingen vet, september kanske,” sa han. Och det visar sig ägarna hade tänkt sälja den ändå. Nya tider, nya pubar. Om några pubar alls.

På en annan kula. Jag har gått och grubblat på det här i flera månader, men har nu bestämt mig, och det vore inte rättvist om jag inte meddelade läsarna lite grand i förväg. Om en månad eller så kommer jag att sluta blogga och Pressylta kommer att ”läggas ner”, även om den förstås kommer att finnas kvar att läsa.

Det kommer alltså att ske när jag väl fått översättningen ur vägen, för jag behöver lite tid att fundera på hur avvecklingen ska gå till i mer detalj, om jag behöver rigga upp en annan ingångssida, osv. Orsakerna bakom beslutet, och det finns ett flertal, ska jag förklara närmare vad det lider. Iakttag denna rymd, som sagt.

En gång var jag på väg till skolan. Jag måste varit 14-15 för jag gick hemifrån längs Svalebogatan till Kungsladugårdsskolan, där jag gick på högstadiet. En liten kille i sådär sex-sjuårsåldern kom fram till mig och frågade, “Vet farbrorn vad klockan är?”

“Farbrorn”…?!?! Jag var ju nätt och jämnt tonåring. Så fort jag kom åt tittade jag i en spegel, men tyckte inte jag såg ut som nån “farbror”. Hon var kvart över två, förresten.

I morse gick jag ner till Waitrose vid Angel för att handla. Den tvåmeterseparerade kön ringlade sig runt hörnet och ända ner för Chapel Market. Det skulle nog ta en timma att komma fram. Efter en stund kommer en av väktarna förbi, stannar till och tittar på mig: “Are you elderly?”

“Elderly”...?!?! Det är en klyscha, en kategori, inte något man frågar människor. “Är du åldring?”, liksom. Det var en sån konstig fråga. Inte “hur gammal är du? är du i pensionsåldern? är du en farbror?” Så jag tänkte jag skulle visa min ålder genom att säga, “I’m sixty-eight years young!”

“Well, go to the front of the queue, then… The elderly have priority before ten.”

“Cheers!” sa jag. Åldern tar ut sin rätt att tränga sig före i kön. Sweet.

Två av de vackraste orden som finns på engelska språket – när de står tillsammans – är “extra usage”. Det innebär att en klient köper utökad sändningsrätt för en voiceover man gjort, i dagens fall ytterligare tolv månaders sändning av Dettolreklamen jag gjorde i fjol, på tv och online (i Republiken Irland av alla ställen). Skrammel, skrammel säger det i kassan, utan att man behöver lyfta ett finger. Jag känner mig lite grand som rentier…

Vad gäller andra ord och uttryck på engelska. Jag har bara sista tjugo sidorna kvar av första groven på översättningen. Därpå följer några dagars välbehövlig paus, följt av revideringar – alltså i princip det verkliga jobbet. Så jag ska återkomma med ett antal oknäckta nötter framöver, om det passar. Jag uppskattar verkligen alla era förslag och tankegångar, och språkfrågor är ju dessutom något som särskilt engagerar läsekretsen här.

Låt mig bara ta upp ett exempel nu, som smakprov. Ordet “fund-raiser” (med eller utan bindestreck). Antingen som ett evenemang där man samlar in pengar, eller en person som ägnar sig åt sådant. Det intressanta är ju att vi inte har så mycket sådant i Sverige. Våra valkampanjer bekostas ju mest med skattemedel, likadant står staten för mycket av det som är välgörenhet i USA. Jag har princip bara hittat “[penning]insamlare”. Låter lite kantigt, men vi får se.

Nu ska jag öppna en flaska ‘Silver Ghost’, en mycket vänskapligt inställd chilensk Cab-Sauv. Skål!

…medan vi ändå är igång. Jag vill bara få dessa två saker rätt, dvs “politiskt korrekta” (vilket i de flesta fall bara är ett annat uttryck för “hövlighet”, i mina ögon) och jag har inte såpass koll på det nuvarande språkbruket i Sverige. Och de går liksom inte att hitta i lexikon heller, eftersom sådana alltid ligger ett eller flera steg efter samtida bruk.

“Gays and lesbians”, för det första. I en mening typ, “Gays and lesbians have been particularly active in this campaign…”, eller nåt. “Homosexuella” kan man ju knappast säga längre. “HBTQ-människor” är både för klumpigt och för vagt. “Gaymän och lesbiska kvinnor” är klumpigt (och tautologiskt). Hur heter det på svenska?

“Mixed race” är den vedertagna, korrekta (själv)beskrivningen på människor med en förälder med en hudfärg, den andra med en annan, alltså oftast vit + BAME. “Blandras” är för hemskt, “mulatt” ännu hemskare. Vad säger vi?

Any help appreciated.