När dessa tala….
Categories: Svenskt allmäntFriday, May 25, 2012
Det följande har sin bakgrund i att jag sedan ett par veckor sitter försjunken i, och helt absorberad av, ett bokmanus om Haijby-/Kejne-affärerna. Boken publiceras nästa vår, och kommer av allt att döma bli den definitiva historieskrivningen om “rättsaffärerna”.
Under läsningen börjar man fundera på saker och ting, tangentiellt.
År 1934 motionerade den socialdemokratiske riksdagsmannen och juridikprofessorn Vilhelm Lundstedt om att avkriminalisera homosexualitet mellan vuxna (dvs. över 18 års ålder). Tio år senare, efter en process vi inte behöver gå närmare in på här, trädde också en sådan lagändring i kraft. De effekter den nya lagen hade, positiva och negativa, är för övrigt också ett ämne värt att komma tillbaka till vid tillfälle.
Lundstedts bevekelsegrunder var nu inte – om någon hade hoppats det – något samvetsbetonat etiskt-moraliskt ställningstagande vad gäller våra sexuella rättigheter, någon slags proto-regnbågstolerant omtanke om htb-personers väl och ve. Snarare tvärtom. Lundstedt var som många andra ledande socialdemokrater – Östen Undén och Arthur Engberg bland dem – anhängare av den hägerströmska Uppsalafilosofin, för vilka rättigheter, moraliska ställningstaganden och etiska imperativ saknade grund i den objektiva verkligheten.
Samhällsmoral, menade man, är i princip bara vad majoriteten vid en viss historisk tidpunkt råkar anse vara rätt, och kan varken kallas sann eller falsk. All lagstiftning, till exempel, som berör moraliska spörsmål bör enbart se till samhällsnyttan, eftersom några fristående och “absoluta” rättigheter eller etiska imperativ inte existerar.
Detta är en brutalt förenklad sammanfattning, så klart, men ju mer man läser om Uppsalafilosofin – särskilt ur en politisk synvinkel – desto märkligare blir den. Här har vi så att säga krassheten adlad till filosofisk princip. Som många påpekat är det dessutom en utpräglad maktfilosofi, eftersom samhällsmoralen enbart är den som råkar vara förhärskande vid en viss historisk tidpunkt, och Uppsalafilosofin har just därför anklagats för att kunna legitimera allt från bolsjevism till fascism.
Exemplet Lundstedt är särskilt intressant. Hans resonemang vid 1934 hade sin bakgrund i att det förekommit en mängd utpressningsfall där (i regel) unga män hotat skandalisera (i regel) äldre män. Inte bara yrkade nu Lundstedt på att utpressning skulle bli ett brott (villket det dittills inte varit!) utan också på att kriminaliseringen av människors sexuella beteende inte för någon som helst samhällsnytta med sig.
Lundstedts motion, skriver Wikipedia, är snarast en “uppfattning om att rättsvetenskapen ur en aspekt inte är vetenskap utan istället metafysik, och att någon giltig grund att av ren princip förbjuda ett sexuellt beteende därför saknas. Hotet om bestraffning, liksom straffet i sig självt, fyllde ingen social funktion men medförde däremot sociala nackdelar.”
På så vis kan man kanske sammanfattningsvis säga att Uppsalafilosofins värdenihilism – helt oavsiktligt – här fick ett av tolerans och medmänsklighet färgat, rättvisefrämjande resultat. Men nihilismen kunde förstås lika väl slå åt andra hållet. Och det är här en viss grad av spekulation kommer in från min sida. Det har med rashygienen att göra.
Det har ofta framstått som paradoxalt att så många av tidens framträdande socialdemokrater förespråkade eugeniken, om än inte specifikt rashygien. Detta gäller förstås inte bara Sverige, utan den socialdemokratiska rörelsen t.ex. i Tyskland och Österrike, såväl som Storbritannien (GB Shaw och Fabianerna). Paradoxen är denna, och jag har själv skrivit om den tidigare, både här och annorstädes:
En av hörnstenarna i den från Marx nedärvda socialistiska tanken är att varat skapar medvetandet. Det är materiella förutsättningar – i huvudsak klassförhållanden – som avgör en människas kapacitet att blir en produktiv och tillfredsställd medlem i samhällsgemenskapen. För en socialist borde det vara omöjligt att tänka i termer av “undermåligt människomaterial”, att tala om “A-människor” och “B-människor”, som makarna Myrdal så charmerande uttryckte det.
För en socialist är varje mänskligt liv, oavsett hur amoraliskt eller förtappat det än är, förbättringsbart – genom förbättrade levnadsförhållanden, utbildning, produktivt arbete, osv. (Det är ju för övrigt här som socialismen lånat drag av den kristna tanken om att frälsningen inte känner några mänskliga gränser).
Det är ju också slående att när man – sällan, men ändå – hör samtida kritik mot eugeniken från vänsterhåll, så kommer den från kommunister, just på dessa grunder (jag har inga källor till hands här, men exempel står bl.a. att hitta i riksdagsreferat från 30-talet).
Med andra ord, hur var det intellektuellt möjligt för framstående socialdemokrater, medvetna som de måste ha varit om idéarvet bakom deras tänkande, att så radikalt överge en såpass grundläggande sak som den socialistiska människosynen? Och i förlängningen vad som borde blivit, men aldrig riktigt blev, en socialistisk rättsuppfattning?
Jag har i och för sig aldrig svävat uppepå den illusionen att socialdemokratin hade särskilt mycket kvar av marxianskt tankegods i bagaget när den installerade sig i regeringsmaktens salar år 1932. Särskilt inte när det gällde rättsuppfattning och lagstiftningsprinciper, där Marx i praktiken hade blivit osynlig i skuggan av Axel Hägerströms taniga uppenbarelse.
Men går det verkligen att härleda de politiska och sociala premisser som styrde den svenska eugeniken under följande decennier, går det att härleda den mörka och brutala och väsentligen våldsbaserade människosyn som låg bakom den, till en filosofisk inriktning, till en abstrakt och i många stycken grumlig uppgörelse med idealismen?
En alternativ, eller möjligtvis kompletterande, förklaring har att göra med något precis lika historiskt tidsbestämt som framväxten av den positivistiska filosofin, nämligen Första världskriget, dvs. den katastrof som bland mycket annat en gång för alla högg den socialistiska rörelsen itu, och därmed i stor utsträckning “befriade” reformsocialismen från det marxistiska arvet, och gjorde den för en tid intellektuellt hemlös.
Men mer specifikt än så: Första världskriget gjorde ju för första gången den industrialiserade massdöden till historisk verklighet. Det är inte för mycket sagt att kriget i grunden förändrade den västerländska människosynen, förändrade människor och samhällen på sätt som vi fortfarande inte helt kommit underfund med. (Bland annat har forskningen kunnat visa att kriget förvandlade Storbritannien från ett övervägande religiöst samhälle till ett övervägande sekulärt samhälle på bara några få efterkrigsår: Gud blev helt enkelt otänkbar.)
Med massdöden som oåterkallelig historisk verklighet blev besläktade fenomen och begrepp också en del av människors tankesätt, inte minst hos intellektuella: expendability, till exempel, det faktum att människor, människogrupper, hela generationer gick att offra. Syftet må ha varit i högsta grad diskutabelt – nationens överlevnad, världsfreden – men offret hade nu oåtertagbart gjorts, och det var på sätt och vis, i Hägerströms anda, moraliskt neutralt. Det hade, som Förintelsen, samma väldiga unicitet – och samma väldiga kapacitet att upprepas.
Är det för långsökt att se tankemönster som dessa i de premisser och den människosyn som styrde den starkt framväxande rashygieniska och eugeniska rörelsen på 1920-talet, i Sverige och annorstädes? Det är möjligt att det är. Jag välkomnar som vanligt relevanta kommentarer, och inte minst lästips.
May 25th, 2012 at 3:37 pm
Åh, vilken bra text! Jag ser en understreckare när boken kommer ut.
Göttt att du tar loven av Hägerströms “taniga” skugga.
Jag undrar, i all stillsamhet, om det finns en liten prekär linje mellan Hägerström, makarna Myrdals arrogans och den igen aktuella Ayn Rand med sin “metaetiska” “rationella egoism”. Någon sorts kall övermänniskosyn som tycks återvända bakifrån hur man än vänder sig. Som i så många fall av ultraradikala själv-och-grupp-förhärliganden har Rand sin bakgrund bland nedtryckta ryssar. Pendeln svänger, som man säger..
May 25th, 2012 at 5:37 pm
Spännande. Och, som en bisak, mycket intressant att utpressning inte var ett brott förrän omkring tiden för andra världskriget. Hur tänkte man här? Handlade det om att man såg det som en privat hedersfråga och inte ville öppna för att domstolarna skulle befatta sig med dylikt ens för att stoppa det? Numera är ju utpressning (liksom förtal) ett brott helt oberoende av ifall tillvitelsen äger någon sanning, men jag kan tänka mig att den sortens perspektivvändning ansågs knölig och stötande inom en äldre borgerlig eller beriden överklasskultur, samtdigt som man inte ville att domstolarna skulle överhopas av en mängd mål där de måste utreda ifall herr eller fru Lundström hade gjort sig skyldiga till juridiskt relativt obetydliga men sedligt upprörande förseelser.
May 25th, 2012 at 6:10 pm
Tack för kommentarer!
Jag vet inte om det finns en linje, prekär eller ej, mellan Hägerström, Myrdals, och Ayn Rand. För mig finns dock alltid skillnaden att de två första är värda att tas på allvar. Ayn Rands “filosofi” har alltid framstått för mig som Den Mobbades Hämnd. “Alla ska dö!”, liksom… Jag kommer i det sammanhanget alltid att tänka på den lille tjocke, glasögonprydde Jan Myrdal som aldrig fick vara med och spela fotboll, och den vuxne Jan Myrdal som gastar om dödstraff och känner sig hemma hos de röda khmererna…
Visst är det fascinerande med utpressningens sentida kriminalisering. Det vore faktiskt värt att ta reda på hur det var i andra länder, i andra juridiska kulturer… Ska göra ett försök när tiden tillåter…
May 25th, 2012 at 6:34 pm
I England är det så sent som 1968 (!) som utpressning blir kriminellt, och det hänger tydligen direkt ihop med att plikten att anmäla brott som den enskilde personen känner till försvinner. Men dessutom verkar det (om man tittar på engelska WP:s artikel om Blackmail) finnas en tydlig dimension av social kontroll: den som sysslat med skumma saker som häleri, homosexualitet eller ens otrohet (vilket ju inte var straffbart, men socialt förödande om det blev känt) skulle inte känna sig säker, inte ens om det var några småtjallare eller underhuggare som kom på saken.
May 25th, 2012 at 7:33 pm
Gunnar, du har säkert rätt i nämnda distinktion: Jag bara skickar ut en trevare och får då upp en del solipsistiskt skit av samma slag: Inget finns liksom riktigt till utanför det egna tankesystemets förträfflighet hos de här människorna (inte heller det lilla barnet Jan M): men håhåjaja – det gäller väl inte bara dessa företrädare för Världens Bästa Teorier.
May 26th, 2012 at 6:41 pm
Om du inte läst den kan kanske Zarembas “De rena och de andra …” tillföra några pusselbitar. Inte minst intressant är hans beskrivning av vilka länder där de rashygieniska idéerna fick fäste (flera amerikanska delstater hade steriliseringsprogram) och de länder där de inte fick det, som Storbritannien.
Första världskriget som en desillusionerande och sekulariserande faktor skulle jag gärna läsa mer om! Några tips? Jag tror inte heller att vi är riktigt färdiga med det.
Jag tror att de rashygieniska idéerna har längre rötter än så – de börjar nog med 1800-talets benägenhet att tänka på samhället i organiska och biologiska termer – då ligger det nära till hands att politiker och läkare ser på “sitt” lands befolkning som en bonde ser på sina djur. Det blir kreatursavel av alltihop.
May 26th, 2012 at 7:58 pm
Tack för det, Håkan! Zaremba ska läsas. Jag ska lägga upp detaljer om den där forskningen om 1VK och sekulariseringen inom kort (dvs när jag fått tag i dom…) Vad gäller rashygienens rötter har du förstås alldeles rätt, mitt fokus här var mer på hur socialdemokrater under seklets första decennier kom att omfatta den som lösning på ett (upplevt) samhällsproblem: hur klarade de den omställningen, utan att skämmas, liksom?
May 26th, 2012 at 10:52 pm
Man skulle också kunna tänka sig att religionens – kyrkornas och det religiösa språkets – bevarade livskraft i USA har att göra med att amerikanerna inte har ställts inför erfarenheten av kriget som maskinell massdöd och politiskt sammanbrott inom det egna folket på samma sätt som många europeiska länder. Bilden av USA:s nationella öde kom inte att inkludera skyttegravskrig, massmord och utraderade årskullar “in our own heartland”, inte heller detta att krig medför någon slags historisk skuld. Mycket få andra länder kan öppet hävda att alla deras krig varit rättfärdiga och ädla, det intressanta är inte ifall den föreställningen är historiskt riktig (det är den ju knappast) utan att den i praktiken är omöjlig att hävda på bred front utanför de inbitet nationalistiska kretsarna i länder som Ryssland, Italien, England – och Tyskland. För amerikaner har den tankebilden förblivit mera gångbar, och därmed samspelar den med tanken på Amerika som ett utvalt land vilket formar ett slags motbevis mot tanken att historiens gång då och då måste innefatta massutplåningar och svidande nederlag. Att man måste väga in de möjligheterna.
Det finns så klart många miljoner amerikaner som har upplevt kriget eller svälten som blind utplåning, från indiankrigen till Irak, och många som haft det med sig som en erfarenhet innan de flyttade till USA. Men det blir då oftast något som är lokaliserat till ett annat land, långt borta, eller “innan vi kom hit”: kriget som förgörelse blir något som händer långt borta eller beror av andra, inte fullt ut en del av det egna krigets verklighet.
May 27th, 2012 at 6:19 am
För mig har det där lite för mycket av generalisering, Magnus… Vad gäller “heartland”-krig är det väl rätt svårt att bortse från ärren som fortfarande finns kvar av inbördeskriget… Jag skulle nog också sagt att Vietnam, även om det det inte precis ligger i mellanvästern, lämnat efter sig nog så svåra materiella och psykologiska skador… Att sedan Amerikas religiösa grund inte rubbats så mycket därav tror jag i och för sig har med många andra faktorer att göra.
June 4th, 2012 at 8:10 am
Inte alls säkert på att du har rätt om det Engelska samhällets påstådda sekularisering under 1920talet. Den stora sekulariseringen här kom into förrän 60talet. Läs eg Calum Brown. Men det uppstod t.ex. enorma problem när The Bookof Commn Prayer skulle revidera 1928, och underhust vägrade godkänna den nya texten. Dessutom var det Ärkebiskopen av Canterbury som tvingade bort Edward VIII.
A
June 4th, 2012 at 8:55 am
Tack för det, Andrew, du var faktiskt nästa på listan över personer jag tänkt kontakta om detta… efter researchteamet bakom Melvyn Braggs teveserie om klass nyligen, där just detta påstående slungades ut mer eller mindre i en bisats… Jag tänkte: “Melvyn Bragg…!? Då måste det ju vara sant!” Nu börjar jag dock undra…
January 24th, 2014 at 8:36 pm
[…] särskilt i Zarembas bok saknade jag två-tre aspekter, som jag förut skrivit om här. Det första att han inte fäster nog avsikt vid den genomgripande effekten som Uppskalaskolan fick […]