Avancerad engelska, modul 1a
Categories: SpråkSaturday, Mar 17, 2012
Det råkar sig så, i korthet, att vi är i flyttningstagen. Vi hade nys på en liten lägenhet inte långt härifrån, som skulle passa oss perfekt. Men det fanns en väntelista, på vilken vi stod tvåa. Efter en evighet av fram-och-tillbaka bestämde sig n:r 1 på väntelistan att tacka nej, med följd att vi fick den. Hurra. Vi flyttar in under de kommande två veckorna.
Den här modulen handlar om den brittiska engelskans komplicerade förhållande till instrumentalitet. Och detta är ett skolexempel, för när man då berättar den här goda nyheten för (infödda) vänner och bekanta så får man nästan undantagslöst samma reaktion: “Oh, well done!”
Man har alltså “gjort bra ifrån sig” under en process där man förhållt sig helt och hållet passiv, en händelseutveckling under vilken man uteslutande är objekt, inte subjekt. Allt vi gjorde var att vänta på någon annans beslut. Man har alltså inte “gjort” något alls. Men det man då inte har gjort, ja, det har man gjort väldigt bra.
Men vänta nu. Inte säger väl spanjorerna “Bien hecho!” i samma läge? Eller i Sverige “Bra jobbat!”, liksom…? Reaktionen borde väl snarast bli, liksom… “Grattis!”, “Vilken tur!”, “High 5, muchacho!”, och så vidare…
I vilken grumlig sociopsykologisk lingvistisk soppa flyter då den här idiomatiskt genomstekta ärtan upp till ytan? (Sånt fick jag betalt för att skriva en gång i tiden…)
Två tänkbara recept. “You make your own luck” brukar det ju heta, och här har man då åstadkommit ett särskilt gott hantverk. Well done! Eller en mer New-Agey version av samma tanke, alltså Good Karma… “Well done, that karma!” liksom…
Men nej… Jag tror det har med förtjänst att göra. Fair play, helt enkelt, en slags grundsten i engelsk medelklassmoral.
Aldrig någonsin har den brittiska pressen varit mer ursinnig på skrala grunder (och att vara “ursinnig på skrala grunder” är ju den den brittiska pressens livsblod) än när en fängslad våldtäktsman 2004 vann den stora Lottovinsten, över 7 miljoner pund…
Storbritannien är en manuskriptbaserad kultur, och det ingår inte i intrigschemat att det ska sluta lyckligt för elaka människor. Eller i alla fall inte att de ska ha så mycket pengar att de kan skicka sina snoriga ungar till samma privatskolor som våra. Jag menar, läs Dickens, för jösse namn…!
Därför konstruerar man sitt språk så att ansvarsbördan blir åtminstone tvetydig. Det finns dussintals exempel på hur man växlar subjektivitet/objektivitet för att bekräfta en slags samhällsmoral… “That’s a problem that wants fixing…” säger man när man tittar på en droppande badrumskran i en lägenhet ens son just ska hyra.
“That parcel wants fetching from the Post Office before 3 this afternoon…”. Och så vidare…
Det är själva problemet som kräver lösning, och du som motvilligt skrider till undsättning. Problemet är subjekt, du är objekt. The white man’s burden. Det imperiala imperativet. Du själv har ingen instigerande roll, ingen skuld, inget som kan ställas till svars. Du är ett offer för omständigheterna.
[PS: Om nån fattar vad jag pratar om så vore jag tacksam för tips. Mailadress ovan.]
March 18th, 2012 at 6:24 pm
Tur som en tokig!
Så här avancerad engelska får du nog inte mycket till svars på. Men det var kul läsning. Möjligen informativ. Är det lite Inshallah över engelsmännen, mot alla odds?
March 22nd, 2012 at 4:14 am
Mmm, Fair play är ju en bärande idé i hur engelsmän talar om sitt samhälle, mycket mer uttalat än i Sverige (“lika villkor” och krav på principiell “rättvisa” är helt andra slags djur). En annan typiskt engelsk idé är väl “spel är spel”, it’s just a game – att man berättar om konflikter, krig, val och förvandlingsprocesser i termer av just spel med en fixerad regeluppsättning. Att ‘mucka med domaren’ eller att gråta för mycket över förlusten är isåfall inte okej: har domslutet fällts enligt regelboken så står det fast och får inte ifrågasättas, oavsett hur den vinnande sidan bar sig åt, så länge de spelade enligt reglernas bokstav.
Förmodar att den här hållningen är en del av förklaringen till att mest-kränkt-köret inte är en lika verksam motor i England som i Sverige; “jag har blivit kränkt” bygger ju i sin moderna mediala form på att man anser att lagboken eller affären måste skrivas om, eftersom den inte passar din grupp. Sen är det där kanske en dramaturgi som fungerar bättre i ett relativt litet land där antalet minoriteter och grupper som ser sig som marghinaliserade inte är större än att alla kan hålla reda på dem. I England, med tvåhundra olika, och manstarka, immigrantgrupper och subkulturer, skulle den hållningen snabbt verka litet urvattnad om den användes hela tiden.