Ron Rosenbaum är en alltid läsvärd skribent. Han skriver mycket i Slate, bland annat. Första gången jag stötte på honom var 1998 när han gav ut en av de bästa böckerna om Hitler jag läst, “Explaining Hitler“, som förlaget gav en onödig och fånig  undertitel, “The Search for the Origins of His Evil”, men som helt enkelt är ett panorama över hela tolkningsapparaten kring Herr Schicklgruber (kapitlet om David Irvings Hitlertolkning fick titeln “The Big Oops”…)

Nu skriver han i Slate om Iran och kärnvapenhotet, och det är sobering reading, som det heter, läsning som gör en nykter. Inte minst därför att han medvetet drar sig undan det sterila, trötta språkbruk, och den dito begreppsvärld, man så ofta stöter på i dessa sammanhang: international relations-jargongen, kan man väl kalla den, där internationell politik bedrivs av äldre män i rökfyllda rum och där “parterna flyttar fram sina positioner” och liknande.

Rosenbaum fokuserar i lika hög grad på emotionella, irrationella faktorer. Vilket sannerligen inte gör dessa scenarier mindre skrämmande. Ett angreppskrig mot Iran har på sätt och vis kommit att bli definitionen på storpolitiskt vansinne.