Detta blir ganska långt. Hav tålamod. Jag läste Torsten K:s intressanta post om “Heine, Sandler, m.m.” och kom att tänka på en kort men givande sväng jag tog genom kryptologins fascinerande historia, det var kring 1997-98, när jag som bäst höll på med Ericssonboken. Historien behöver dock lite kontext.

År 1936 publicerade Gustaf Ericsson sin kanske mest ökända bok, “Kreuger kommer tillbaka”, som för första gången i offentligt sammanhang påstod att Ivar Kreuger blivit mördad och att bakom dådet låg en sammansvärjning av svenska och utländska intressen, framför allt Wallenbergs och Morgan. Syftet ska ha varit att få finansgeniet Kreuger ur vägen och för en spottstyver komma över hans bolag och tillgångar.

(Fotnot: Att sedan Wallenbergsfären och andra inblandade i konkursen faktiskt också kom över Kreugers bolag och tillgångar för en spottstyver, är ett faktum som vi tills vidare kanske ska lämna därhän. These things happen.)

Bokens spiritus rector var naturligtvis Ivar Kreugers broder Torsten. Det var i princip TK:s mer eller mindre välunderbyggda åsikter som Gustaf Ericsson på sitt oefterhärmligt ursinniga sätt presenterade i boken. Och det blev så klart ett förfärligt rabalder om anklagelserna, men Kontroversen var ju också Gustaf Ericssons syre, han var i sitt esse i stormens öga.

Under de här åren, mer eller mindre fram till krigsutbrottet 1939, bodde Gustaf Erissson i Stockholm, där han drev sitt eget förlag (med all säkerhet finansierat av TK) och var alltså i ständig kontakt med en krets människor man skulle kunna kalla en hel massa saker: skumraskig och rättshaveristisk, tenderande till antisemitism och tyskvänlighet, inte sällan med kopplingar till brottslighet och prostitution, en del i periferin av TK-sfären.

Den som är intresserad av den här tiden har säkert stött på persongalleriet i olika sammanhang, t.ex. Martin Bonde, Herman Rasch, Ola Vinberg, Gustaf Unman, J A Wallenberg-Starck, och inte minst Folke Cronholm, jurist och diplomat, som hade en perifer men ändå roll i historien om Zimmermantelegrammet 1917 (se t.ex. det här gamla tidningsklippet).

För att det här inte ska bli alldeles för långt tar jag härifrån för givet att läsaren är någorlunda bekant med Zimmermanntelegrammet och de historiska konsekvenser det fick. Saken är den att Gustaf Ericsson i en slags coda till “Kreuger kommer tillbaka” året därpå, 1937, gav ut en om något ännu ursinnigare bok kallad “Hallå gansgters!” i vilken han förmedlade – mer eller mindre förtäckt – de olika anklagelser mot samhällstopparna han stött på i den skuggvärld han rörde sig i.

En av anklagelserna kom från Folke Cronholm och ville mena att Zimmermanntelegrammet skulle ha gått från Berlin via Stockholm till Washington och därifrån till Mexico City, vilket faktiskt var en av tre möjliga färdvägar för tysk diplomatisk kod vid den tiden. Nå, pudelns kärna i den här sensationella historien lyder, med Ericssons kursiverade ord:

Jo, det var Sveriges utrikesminister Knut Agathon Wallenberg, som först åtog sig att vidarebefordra dessa telegram åt den tyska regeringen, på villkor att han fick nyckeln till telegrammen, och som några timmar senare sålde nyckeln till Englands och Frankrikes hemliga spiontjänst! […] mot garantier om stora ekonomiska kompensationer under kriget och särskilda privilegier vid fredsslutet…

Vid läsningen av detta höjdes mina ögonbryn så till den milda grad att de slutade som hår som reste sig i nacken. Kunde det ligga någonting i den här enastående anklagelsen? Ericssons använde alltid en “scatter-gun”-metod vad gäller anklagelser och grunderna för anklagelser; hit-and-miss var, som det heter, bara förnamnet. Kunde detta ligga inom de 15-20% av anklagelser där det fanns eld, och inte bara rök?

Jag köpte för det första vad som är ett av standardverken i ämnet, “The Zimmerman Telegram of January 16, 1917 and its Cryptographic Background” av William F Friedman och Charles J Mendelsohn (ingår som n:r 13 i ‘A Cryptographic Series’ utgiven av Aegean Park Press, min upplaga 1994). Av denna blev jag i och för sig mycket klokare om telegrammets resa, och de olika variabler man har att ta med i beräkningen. Men där fanns ingenting som ens antydde Wallenbergs medverkan, eller ens nämnde honom vid namn.

Jag fick också kontakt med den i kryptologiska kretsar legendariske David Kahn, författare till klassikern ‘The Codebreakers‘. Jag mailade honom om Wallenbergfrågan, men han fann den ytterst osannolik och föredrog att hålla med Friedman och Mendelsohn om att många frågor återstår att besvara. Ingenting kan uteslutas, menade han, men allt tyder på att britterna inte bara hörde trafiken i kablarna, utan ägde i alla fall en del av nyckeln till båda de kodsystem som tyskarna använde (“7500” och “13040”).

Men Kahn påpekade också att det fanns ett gammalt mysterium om varför det dröjde såpass (“signifikativt”) länge tills britterna meddelade innehållet i telegrammet till amerikanska UD och presidenten. Ingen riktigt rimlig förklaring har någonsin framkommit, som exempelvis att britterna  inte omgående ville avslöja för USA vidden av deras insikt i tyska koder. Friedman/Mendelsohn är mycket tveksamma till detta, och skriver:

The reason for the delay must have involved a much more important secret than that, or at least there must have been other, more weighty considerations.

Och därmed tog spåret slut, i alla fall för min del. Jag hade mycket annat att ta itu med i Ericssons underliga historia. Men det hela fick också en ganska intressant avslutning. David Kahn kom till London inte långt därefter och bjöd mig på middag på sin klubb, Travellers’. Det var en av de mest fängslande kvällar jag tillbringat i kryptologiskt sällskap, om jag får uttrycka det så, men jag önskade i efterhand att jag varit bättre informerad och kunnat ställa bättre frågor. Vi fann dessutom att vi delade inställningen att, “There is beauty in the recondite”…

Följande kväll gjorde jag och min då 14-årige son (som förstås visste sexton gånger mer om data än jag gjorde) sällskap med David Kahn på en föreläsning på UCL given av Whit Diffie, skaparen av Public Key Encryption. Salen var full av kryptologer, men ingen av dem var den de verkade vara. (Boom-boom…) Utom David Kahn, som fick en lång applåd när Diffie pekade ut honom i publiken.