Vitellia, dotter till den avsatte kejsaren Vitellio, vill utkräva hämnd mot Tito och hetsar upp Titos tvehågsne vän Sesto, som är förälskad i henne, att agera mot honom. Men när hon får höra att Tito har sänt Berenice av Cilicia, mot vilken hon är svartsjuk, tillbaka till Jerusalem, säger Vitellia åt Sesto att skjuta upp genomförandet av hennes önskemål, ity hon hoppas att Tito kommer att välja henne (Vitellia) som sin kejsarinna. Tito bestämmer sig emellertid för att välja Sestos syster Servilia att bli hans kejsarinna, och beordrar Annio (Sestos vän) att ta detta budskap till Servilia. Eftersom Annio och Servilia är förälskade i varandra, vilket är Tito obekant, kommer detta som mycket ovälkomna nyheter för bådadera. Servilia beslutar sig för att —-

-“Ett litet jävla ögonblick bara…” utropade jag, och stannade bilen vid en lämplig trottoar, stirrande förtvivlat på radion. -“Kan du dra det där en gång till, fast långsammare…?”

…så kommer hon att lyda. Tito tackar gudarna för Servilias uppriktighet och avsvärjer sig omedelbart tanken på att komma emellan henne och Annio. Under tiden har emellertid Vitellia hört nyheten om Titos intresse för Servilia och kokar än en gång av svartsjuka. Hon manar Sesto att…

-“Nämen, OK, kör igång musiken då… Man snappar väl upp det vad det lider…,” suckade jag, och drog iväg mot King’s Cross igen.

Jag tror det är med intriger som det är med Broby-Johansens kjollängder och Andrew Lawrences skyskrapor, dvs. att de på ett nära nog bokstavligt vis speglar samtidens historisk-ekonomiska verklighet. (Eller inte: både B-J:s och AL:s teorier kan som bekant också vara fullkomligt nonsens… Men har detta någonsin stått i vägen för en Pressyltapost? Jag tror inte det.)

I fråga om ‘La Clemenza di Tito‘ och 1790-talet är detta i och för sig inte någon särskilt originell iakttagelse. Med upplysningen förändrades ju själva verklighetens beskaffenhet: “…from 1789, history seemed to “accelerate” and in doing so tore apart the previous comforting categories. Reality became modernity, limitless and fragmentary…” (G. Pettersson).

Jag tror nämligen den här accelerationen avspeglade sig i dessa fasansfullt hektiska operaintriger, som ju blev Mozarts kännemärke. Förveckling och missförstånd (“gränslösa och fragmentariska”) blev nästan ensamma bärare av handlingens framåtrörelse, med förälskelsen – inte så mycket kärleken – som estetiskt bränsle.

Det är också värt att hålla i tankarna att dessa Mozartintriger också är utpräglat privata till sin natur. Trots de eleverade sällskap vi befinner oss i, med kejsare och baroner, så håller de sig inom samma begränsade, oerhört snäva samhälleliga sfär som den idag så brutalt gammalmodiga sängkammarfarsen. De är ett slags familjeuppgörelser, som den genomsnittliga publiken vanligtvis inte annars skulle fått inblick i; man skulle rent av kunna se dem som ett slags Alan Ayckbournpjäser i recitativform, med instuckna arior av varierande skönhet.

Detta i kontrast mot t.ex. Händeloperor från knappt hundra år tidigare, där intrigerna alltid verkar vara publika till sin natur: antingen i att de utspelar sig inom en klassisk mytologisk – eller biblisk/kristen – sfär, som var samtiden allom bekant, eller att de rör sig i en för den samtida publiken lika välbekant allegorisk trakt (hur många operor skrev inte Händel om Dygden som till slut övervinner Lättjan och Lustan…?)

Bortsett från den nu utdöda Feydeaufarsen, med slamrande sängkammardörrar och allt, fanns det någonsin i fortsättningen intriger av den här utpräglat hektiska förvecklingsmodellen? Jag menar då inom scenkonsten: opera, operett, teater, musikal… Ett undantag kan vara Michael Frayns klassiska “Noises Off” (1982), en “fars sedd från kulisserna” som just återupplivats på Old Vic.

I dunno. You tell me.