Mahler eller icke-Mahler?
Categories: KulturelltWednesday, Dec 7, 2011
Jag blev nyligen påmind om att det börjar bli dags att bestämma mig: Mahler eller inte Mahler?
Det har ju varit ett par Mahlerår nu, med 150 år sedan han föddes i fjol och 100 år sedan han dog i år, och detta uppmärksammade jag i en bloggpost här på Pressylta i januari 2010. Jag avgav då ett löfte att sluta raljera om bombasm och annat, för att under de följande två åren lyssna lite mer förutsättningslöst och bestämma mig en gång för alla, för eller emot…
Nu har väl mitt lyssnande inte varit så systematiskt som jag hade planerat, det rör sig mest om att råka på hans musik på BBC Radio 3 och försöka finna tiden att lyssna färdigt, samt några enstaka stunder med Spotify. Några konserter har jag inte gått på, och det inser jag är en orättvisa mot vår man: få orkestrala upplevelser kan mäta sig med Mahler, särskilt om man har turen att få höra berömda stråksektioner in action, som LSO och Berlin.
Men inte ens med den månad jag har kvar kan jag se att min position kommer att rubbas nämnvärt. Det här är fortfarande, för att citera mig själv, musik som “vinner på knockout i femtielfte ronden”…
…Mahler är romantikens sista, hejdundrande brakskit. Den plågade subjektiviteten har ingen annanstans att gå, it’s over, terminado. Emotionell bombasm är för de emotionellt döva, och nittonhundratalet/modernismen skar ner, skar tillbaka, rensade och klargjorde, och det är det modernistiska idiomet som är mitt, i musiken som i så mycket annat.
Jo, och då som nu tycker jag adagiot i 10:an är fullkomligt svindlande, Trauermarsch från 5:an skräckinjagande, och hela 6:an ett mästerverk. Men ändå. Jag har väl bara mig själv – och kanske min avancerade ålder – att skylla för min orubblighet.
December 7th, 2011 at 5:47 pm
Lustigt – ja inte bara då din text – utan att jag tänkte just på Mahler igår när jag vandrade hem från Moderna Museets utställning Turner/Monet/Twombly “in action”.
Mest apropå Twombly faktiskt – eftersom jag ofta inte alls hör det där extremt subjektiva terminadot hos Mahler; men däremot – och särskilt om jag lyssnar slarvigt på P 2, under diskandet – hör jag hur han klottar runt, med klangerna och färgen, lite som en tidig abstrakt expressionist. Det BETYDER liksom inte så mycket, och det är väl det som kan inge tuggummikänsla (för min del). Här kommer jag nu att ge upphov till allsköns estetisk debatt som jag knappt har tid med – men ändå tänker jag uthärda, om än under tystrnad, på just den här linjen.
December 7th, 2011 at 9:55 pm
Ja, jo, javisst kan Mahler skapa en ambivalens liknande den du beskriver; ibland är man kort sagt inte upplagd åt hans håll. Man kan få nog för ett tag och då vända sig till Bach eller Prokofjev. Så långt kan jag förstå dig, men för min egen del måste jag säga att han knockar mig gång på gång så fort jag återknyter kontakten, och det långt innan den femtielfte ronden… Men så har jag också med ökad ålder blivit alltmer senromantisk, jag vet inte riktigt varför. Kanske har jag bara totalt förlorat rädslan för brott mot Stravinskijs underliga absolutism.
Så jag ska inte bråka med dig, det räcker ju med de mästerverk du nämner som ett erkännande så gott som något. Du glömde bara att nämna nian. Och få har gjort bättre ifrån sig i sin första symfoni än Mahler. Jag stoppar uppräkningen här…
December 7th, 2011 at 10:14 pm
Tack både Gabrielle och Einar för intressanta kommentarer… Jag tror – men har nog fel – att med Mahler står man inför en helhet, ett verk, ett oevre, som man förr eller senare måste ta ställning till, enkom därför att det ligger så nära vår egen tid… Man kan ju säga exakt samma sak om Bach, men där blir jag marxist och säger att produktionsförhållandena var helt annorlunda under den feodala epoken. Att Bachs produktionstakt var plågsamt intensiv vet vi, men (särskilt i kantaterna) producerade han mästerverk efter mästerverk efter mästerverk, där Mahler under ett “friare” produktionsförhållande producerade… tja, en stegrande disneyromantik, för att vara kortfattad och lite trött på’t…
Nej, vad jag menar är att jag lyssnar på Mahlers storhet, men hör den inte…
December 7th, 2011 at 11:30 pm
Jag lyssnar på Mahlers storhet och HÖR den, men det hjälper liksom inte…utom möjligen i Dass Knaben Wunderhorn…och. ja, återkommer kanske med nya synpunkter om ett år….
(Disneyromantik var väl ändå att ta i, snarare Min Melodis Hjärtebibliotek för Unga Örnar ; )
December 8th, 2011 at 9:32 am
Visst är adagiot i tian svindlande, lyriskt och skräckinjagande. Hade Mahler överlevt sin sista sjukdom och fullbordat verket hade den här musiken kanske kommit att associeras med Titanics undergång i stället för med hans egen sjukdom och död: känslan av en sjöresa är mycket påtaglig. Men båda dessa bud på tolkningar visar ju också att det inte är musik som kan reduceras till någon slags berättelse: den här framvällande vågen av toner handlar om mer än död och undergång, individuell eller gemensam. Och hur mycket bävan det än finns i den är den på samma gång tekniskt suveränt kontrollerad. Det finns en hel del säkert genomförd kontrapunkt invävd i adagiots strukturer, säger folk som kan sådant.
Tian är naturligtvis ett mycket filmiskt verk. Om man lyssnar igenom hela i Cookes “uppförandeversion” (som jag menar är fullständigt legitim, och som han också fick Almas sanktion att genomföra: lyssna av Simon Rattles inspelning från 1980) så är det verkligen cinematiskt storslaget, nästan Nino Rota på en del ställen. Och de närmast idiotiskt teatrala och pännnande omständigheterna kring hur det kom till finns ju med i bilden. Otrohet, äktenskaplig kris, feladresserade brev, dödsångest, till och med ett möte med Freud! Han citerar Isoldes kärleksdöd i ett kritiskt ögonblick några minuter in i finalen, uppenbarligen med adress till sin hustru: det var en mycket starkare gest då än nu. Det är Bergmanfilmsklass på det hela, men musiken har ändå en värdighet och integritet som griper tag i en. Mannen vet ju att han troligen kan komma att dö inom några år och att hans äktenskap är hotat, delvis på hans egen förskyllan: han skriver faktiskt med pistolen mot pannan.
Jag är i stort sett positiv till det jag hört av Mahler (till exempel åttan, “De tusendes”, Kindertotenlieder och Uppståndelsesymfonin) även om han visst är ojämn och ibland orimligt utdragen – men som gammalt Wagnerfan och dessutom inbiten (om än inte okritisk) diggare av Yes, Genesis, Camel och Pink Floyd har man kanske lättare än de flesta att acceptera Mahler. Han väcker nog ungefär samma motstånd som vännen Richard Strauss, antingen njuter man eller så stöts man bort av det ohämmade, det utsträckta och av själva den orkestrala säkerheten.
December 8th, 2011 at 1:49 pm
Det kan inte vara en händelse att också jag gick och tänkte på det som i UK kallas prog-rocken, när jag nu skrivit om Mahler… Det är en gestik, till omfånget och tondjupet alldeles, alldeles inpå pekoralen, utan att någonsin trilla dit.
Intressanta kommentarer i övrigt också, Magnus, tack för det!
December 11th, 2011 at 4:37 pm
Ho avuto torto! Denna fina italienska fras som jag hittade i ordboken duger bra när man vill skämmas fint. Jag? Orätt? Om Mahler?
Ja och nej. Jag tror nästan allt som står ovanför det här stämmer på ngt sätt, och ibland. Men – är inte slumpen kul – så var det konsert helt nära mig. Mahlers etta, live, och jag sitter där och tömmer mig på alla förbehåll. Fantastiskt, äventyrligt, underligt. Bästa överraskningen i hela halvårssviten av konserter.
Ja, alltså, man ska nog vara en briljant typ som jag för att våga ändra sig på en vecka ; )