Xfl!prf*b-b-blehejj-på-dej…
Categories: Svenskt allmäntMonday, Mar 16, 2009
Känslan av besvikelse i Aftonbladets notis går nästan att vidröra: de rekordlägsta tittarsiffrorna på tio år, en halv miljon mindre än i fjol, ett förvirrat och lesset “Varför…?!” stiger upp ur kvällstidningssjälens rekorddjupaste recesser. På Dagens Media anlägger man en snäppet coolare approach och konstaterar att Melodifestivalen drog hela fuck-a-duck-on-a-tuesday sextiosju procent av tv-tittarna, eller uttryckt i termer av holy-shit-this-can’t-be-true, över fyrtio procent av hela svenska befolkningen, inklusive, antar jag, the suckers born yesterday.
Det här är, med femton hästlängder, det kvalificerat mest flippade som hänt med det svenska samhället under alla dom år jag jagat björn här ute på den kanadickiska tundran. Men mest flippat av allt är kanske att ingen, inte ens Maciej Zaremba, verkar säga, liksom, nånstans, nån endaste gång, “This is seriously sick, guys… We need help”.
March 16th, 2009 at 9:02 pm
Din analys luktar för en gångs skull lite gammaldags vänstermoralism. Att bortåt hälften av befolkningen kollar på Melodifestivalen är ett faktum och kan förklaras, tror jag. Det är ett av mycket få teveprogram barn och vuxna ser tillsammans; det är tävling (spännande) men mycket mer på skoj än idrotten, och mer glammigt; det är påtagligt jämställt, varken särskilt sexistiskt eller moralkorrekt; de tävlande speglar Sveriges befolkning, utan att vara representanter för andra än sig själva.
Jag har väl blivit blödig som gammal. Men att du och jag tycker att musiken är dret eller att alltsammans är rökheroin för folket hör inte hit. Hellre Melodifestivalen som nationskitt än kungahuset. Eller värre saker.
Och dessutom: Det går alldeles utmärkt att ointressera sig för det utan att betraktas som idiot. Till skillnad från om Sverige t.ex går till semifinal i fotbolls-VM.
March 16th, 2009 at 9:21 pm
Point(s) taken, Olov, fair enough.
Mitt inlägg kom i alla fall delvis ur det faktum att här över är MFesten ett kadaver som BBC med sviktande entusiasm försöker blåsa liv i, i år med att göra reality-teve av det och få Andrew Lloyd Weber att skriva låten…
Men om det är “ett av mycket få program barn och vuxna ser tillsammans” så går utvecklingen intressant nog i motsatt riktning i S än i UK. Allt, utan undantag, i kändis-dansa-på-is-teve här över är barn-och-vuxen-vänligt, trenden är starkt i riktning mot familjetittande, eller infantilisering som en del av oss skulle kallat det, fram till klockan 21, när barntillåtetspärren lyfts.
Och, nej då, jag har inga problem med kvaliten på musiken (jag är nån som gärna knäpper på Jim Reeves på YouTube, för jösse namn…). Vad jag har skräckfantasier inför är den homogena uppslutningen, the one-ness of the national imagination (sorry, jag hittade inte en snabb svenskhet på den…), alltså den svenska enspråkighet jag sen länge förvtivlat över.
March 17th, 2009 at 8:44 am
Den kan man ha skräckfantasier om, onekligen. Men i dagsljus framstår de som, ja, lite överdrivna.
En annan med skräckfantasier är pressattachén på ryska ambassaden här, som i P1Morgon säger att de ansvariga komikerna bakom en sketch i programmet som enligt uppgift drev med olika fördomar är “lunatics who should be put in an asylum”. Sketchen var kanske skitdålig men ryssar som prioriterar mentalvård före yttrandefrihet är betydligt läskigare än vilken usel svensk komiker som helst.
March 17th, 2009 at 8:59 am
Jag ska skriva en ny post om detta senare idag. Det har börjat gå upp lite ljus här och var. Ducka, grabbar.