Britterna hatar barn. Inte bara det, de hatar barndomen.

När man säger detta i någorlunda belevat sällskap så brukar reaktionen alltid bli, först att folk hajar till inför det brutalt kortfattade i själva konstaterandet, och sedan att man snabbt räddar sig in i förhoppningen att det handlar om hyperbol, retorisk överdrift, och att en sansad förklaring till påståendet säkert är på väg, vilket ögonblick som helst.

I förra veckan publicerades en stor undersökning, utförd av välgörenheten Barnardo’s i samarbete med ICM, om britternas attityder till barn och barndomen. Och den fick mycket uppmärksamhet, men inte på långa vägar tillräckligt; någon nationell självrannsakan av halt lär vi få vänta på. Undersökningen visade (och detta är bara rubriksiffrorna, mycket annat ryms i detaljerna) att:

* Fyrtiofyra procent anser att barn i Storbritannien håller på att bli feral (ett ord som patentats av Murdochpressen och Daily Mail, alltså “förvildade”, “djuriska”, “omänskliga”…) Och betänk då att man anser detta om barn i största allmänhet…

* Nästan hälften (47%) anser att problemet med unga människor (i största allmänhet) är att de är angry, violent and abusive…

* Detta kanske sorgligast av allt: 25% anser att barn som uppför sig illa eller antisocialt är “bortom all hjälp” – vid 10 års ålder…

* Nej, detta är nog sorgligast… “Barn som råkar i trubbel är i behov av hjälp – ja eller nej?” Trettioåtta procent svarade nej. Trettiosex procent ja.

Man skulle kunna säga förfärligt mycket mer, och det har jag nog gjort förut här på Pressylta, vill jag minnas. Men jag låter siffrorna stå. Read them and weep.

(2013-01-30: länken till undersökningen nu reparerad)