Till frågan om självindulgensen
Categories: Kulturellt, SpråkThursday, May 19, 2011
På gamla analog-Pressylta skrev jag en gång (1 sep 2005) om det lite svåröversatta ordet “self-indulgent”:
Trots ihärdiga försök har jag aldrig kommit på någon bra, dvs. koncis, översättning av ordet ‘self-indulgent’. Mitt lexikon kommer närmast med det lite klumpiga “eftergiven mot sig själv”, eller i substantivformen “self-indulgence”: “bristande självdisciplin”. Men de duger inte. Problemet är att de båda låter som om de har med bantning att göra, att de passar bäst som beskrivningar på någon som sätter i sig en hel ask choklad utan samvetskval.
‘Self-indulgent’ kommer egentligen mer till sin rätt när man tillämpar det på olika former av mindre lyckade konstnärliga uttryck. Det handlar då inte så mycket om en brist på disciplin som en brist på kritiskt avstånd; tunnelseende i stället för split vision; en oförmåga att lyssna till vad man säger; en brist på proportionalitet. Det för sextiotalsrocken emblematiska 18 minuter långa trumsolot är ren och skär self-indulgence. Så är också Carl Orffs ‘Carmina burana’. Det finns i alltför mycket av Gertrude Stein. Det finns i stora schok av expressionistisk lyrik och surrealistiskt måleri. Self-indulgence är när Martin Amis i sin bok om stalinismen lyssnar på sin lilla dotters skrik och associerar det till skriken från gulagarkipelagen. Den osaligt hädangångne Hunter S. Thompson var litterär self-indulgence personifierad.
Jag har nu en ny definition på ordet: Lars von Trier.
[PS: Eftersom “indulgence” också betyder “avlatsbrev” skulle man kanske kunna översätta “self-indulgent” med “avlat”…? Ett slags konstnärlig indolens…?]
May 19th, 2011 at 1:32 pm
Detta sagt efter att ha sett en trailer av hans senaste film?
I så fall, ja. Bröllop, tårtor och planetkrasch mot jorden är onekligen mycket på en gång. Han går nog över kitschgränsen igen.
Men att summera hela hans filmgärning som selfindulgent, ne, Gunnar, den gubben skjuter bredvid målet. Har du sett filmerna, undrar man, allihop, eller åtminstone tillbaka till “Europa”?
Tycka som man vill är prima liv, indulge yoyurself.
Men Nordisk film, de senaste tjugo åren, utan von Trier?
Då återstår bara killinggänget, Tre nyanser av brunt. Det blir för få nyanser.
May 19th, 2011 at 2:55 pm
Gabrielle, jag la med ordet “nu” för att markera att jag enbart avsåg det länken berättade om, dvs det oxbabb han hällde ur sig i Cannes. Hans oeuvre (?) har jag ingen åsikt om.
PS: “Oeuvre” är ju för övrigt ett anagram på den kroppsdel von Trier pratar genom: “roeuve”…
May 19th, 2011 at 3:06 pm
Aha. Just det – oxbabb. Han gillar att trampa i klaveret, tyvärr.
May 19th, 2011 at 8:12 pm
Självhärlig kommer väl i många fall rätt nära.
“Anti-christ” är för övrigt förfärligt rolig, och “Direktøren for det hele”, ja jistanes, såna vitriolbagateller trodde man hade gått förlorade för alltid med Billy Wilder.
May 19th, 2011 at 8:59 pm
“Självhärlig” är bra… Har faktiskt aldrig hört ordet förut, så jag får suga på det i några dagar, och se om det är, ähm… Kosher or Christian…
Vet inte om jag bör skämmas eller vara stolt, men jag har faktiskt aldrig sett en von Trierfilm… (för det var väl inte han som gjorde Festen…?) .. och jag har aldrig läst Scott Fitzgerald heller…
Det här är – äntligen – mitt stora bekännelseögonblick: JAG GILLAR INTE TURE SVENTON!!!
May 19th, 2011 at 9:09 pm
Festen: Tomas Winterberg.
Jag har inte heller läst Scott Fitzgerald. Och jag skiter också i Ture Warhol, eller vad han heter.
May 20th, 2011 at 10:46 am
von Triers “Europa” är kitsch.
May 20th, 2011 at 12:32 pm
Kitsch är det enklaste skällsordet, så kör med det du, om det hjälper.
May 20th, 2011 at 11:22 pm
Ture Sventon-böckerna är ojämna. De båda första har ändå en viss charm, den flygande mattan introduceras och svävar så småningom ändå bort till en oas i arabiska öknen. Sen tror jag att författaren ville visa att han minsann inte bara kunde skriva för ungdomar och då började han strö in omotiverade passager avsedda att tjusa en äldre publik. Det blev inte särskilt lyckat. Men det finns en fantastisk film med Jarl Kulle i huvudrollen.
May 21st, 2011 at 1:31 am
Deep Purple var förvisso självhärliga, men också bra. Ian Paices trumsolo på Made in Japan kan jag ändå leva utan – kan dock höra att det är tekniskt lysande…
Och Hunter S. och Strindberg – visst var de “self-indulgent” ibland. Men de hittar den där dramatiska hjärtpunkten, eller de har helt enkelt en sådan språklig känsla att den tål det där svallet. Vilket det däremot inte gör när det är nån krönikör eller halvdan romanförfattare som tror att han är Hunter S. Thompson.
May 21st, 2011 at 11:23 am
Medan “Pink Freud” var självhärliga, men inte bra…
May 21st, 2011 at 7:39 pm
Man kan också undra över en och annan “indulgence” som man gärna velat se. Ernst Hugo Järegård som Carmen, till exempel.
May 21st, 2011 at 8:29 pm
Gabrielle, bilden av E H Järegård i Habanera ger dig 17,359 bonuspoäng och en trettonkarats guldmedalj med sockerfritt strössel på kanterna…
May 21st, 2011 at 9:41 pm
Hellre Neil Jung än Pink Freud, om man nu måste välja bland de självhärliga gubbsen. Och hellre – faktiskt – Made in Sweden än Made in Japan.
May 21st, 2011 at 10:41 pm
Den ultimata egotrippen/självhärligheten, men faktiskt rätt kul: http://www.youtube.com/watch?v=Xv-dLZJowPg
Återbruket av “Fade to Grey” är så flagrant att bara det blir kult. Och U-Krupps vore ett bättre bandnamn än Europe.
May 21st, 2011 at 11:14 pm
Magnus, när jag ser sånt där vill jag bara säga som min förebild: “Gå, och synta inte mer.”
May 23rd, 2011 at 10:43 pm
Tack Gunnar, jag bär medaljen runt handleden i stället för klocka. Folk har redan börjat undra om det är à la mode. Rolex Vulgaris, typ.