Lennart Erling på Den långsamma bloggen har varit vänlig nog att inte bara köpa och läsa en gammal bok av mig, “Idiotikon” från 1985, utan dessutom att skriva om den på sin blogg (här och här). Mycket av vad Lennart säger är helt på spiken, men en del frågor kräver kanske lite utförligare resonemang, och bakgrunden till boken kanske också borde beskrivas närmare. Därav texten här nedan.

Idiotikon är helt enkelt en anteckningsbok, som Lennart mycket riktigt noterar: ett försök till litterär, språklig och personlig positionsbestämning i ett specifikt skede av mitt liv och mitt författarskap. Och om det låter lite högtravande, så, ja – varför inte? Den är medvetet och nödvändigtvis en “smal” bok, men sådana kan ju också få finnas. Som anteckningsbok har den egentligen ingen “grundläggande struktur”, annat än en tematisk kapitelstruktur, som jag ska återkomma till. Likdadant blir ju språket i anteckningsböcker ibland lite stenografiskt och elliptiskt, det hör liksom till…

Kanske bäst att jag först beskriver sammanhanget den uppstod i. Min andra roman, “Reträtten”, hade kommit ut ett par år (1982) innan jag började skriva Idiotikon. Reträtten var en bok som förde vidare ett tema jag påbörjat i min debutroman (“Nattsvärmaren” 1980), och som kanske förblivit mitt (huvudsakliga) skönlitterära tema sedan dess: ofrånkomligheten i att ha lämnat något bakom sig och omöjligheten av att gå tillbaka, dvs. omöjligheten av att komma hem (läs t.ex. posten “Mina tre myter“).

Men Reträtten slutade i ett estetiskt nolläge, i en slags levande död, och jag var inte helt igenom nöjd med det (även om där fanns en fungerande narrativ logik i det, inom romanens egna förutsättningar). Jag ville alltså försöka utreda närmare vad jag såg som ett slags problemkomplex. Några korta exempel. Språkligt: den språkliga diskrepansen: att leva i England och skriva på svenska, med att tänka på engelska och skriva på svenska; konflikten mellan min ständigt förnyade engelska och vad jag upplevde som min gradvis allt mer stiliserade och arkaiserade svenska. Historiskt: varför fann jag det så “onaturligt” naturligt att skriva om Andra världskriget? vad betydde Sverige då och nu? England nu och då?

Och inte minst personligt: Vad exakt har man förlorat när en nära vän dör? En av de saker som fick mig att börja skriva Idiotikon var nämligen när ett viktigt band till Sverige plötsligt klipptes av i april 1984, när min äldsta och bästa vän Hasse Nilsson – bokens dedicatee – dog i cancer. Finalitet och pånyttfödsel är med andra ord ett grundtema i boken. Vilket leder till det här med reinkarnationen i början, och “deinkarnationen” alldeles i slutet.

Ända sen tidiga skolåldern har jag känt en mycket underlig affinitet med – en personlig, empatisk, erfarenhetspräglad koppling till – krigsåren, och längre tillbaka till trettiotalet också, så till den milda grad att jag “kommer ihåg” saker från den tiden… Om det låter mystifikt och fånigt, så är det för att jag i det här sammanhanget valde att kalla det en reinkarnation – när det i själva verket nog bara rör sig om ett psykologiskt hopkok på filmer man sett och böcker man läst, intryck från skolundervisning och de berättelser man fick höra (vår yrkesvalslärare på Kungsladugårdsskolan var överlevande från Auschwitz och höll varje år ett tal om nazismen och judeutrotningen, där han bl.a. visade oss nummertatueringen på sin underarm; det gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och på andra).

Jag hade alltså bestämt för mig att mitt tidigarevarande jag hade med sjön att göra: möjligtvis jobbade han i handelsflottan, och seglade på Skagerrak och Nordsjön; i krigets slutskede såg jag honom i Hamburg, därav bilderna från flyktingströmmarna längre fram i boken. När jag lägger in citat i de här delarna av framställningen rör det sig helt enkelt om försök att gestalta (lägga ord i munnen på) detta eteriska personage… Och mer detaljerat än så kan jag egentligen inte beskriva det, nu 26 år senare. Men sådan såg bakgrunden ut.

Det finns emellertid en annan aspekt av det där med finalitet och pånyttfödsel. Reinkarnationstanken återspeglar sig också i det faktum att min son Joe föddes i september 1983 och att Hasse Nilsson dog i april 1984. De båda “träffades” en enda gång (det var i Azaleadalen i Slottskogen, för övrigt, nån gång den hösten). De två liven, som naturligtvis båda var av fundamental betydelse för mig, överlappade varandra…

Till sist något om den tematiska strukturen i de fyra kapitlen. Kapitel 1 då som ett slags resonemang kring det personliga och språkliga självporträttet. Kapitel 2 fokuserar på min engelska miljö, under just den tidsperioden (kolgruvestrejk, bl.a.). Kapitel 3 försöker komma till rätta med Hasses död (med tyngdpunkten på hans sista dagar, när jag satt vid hans bädd på Östra sjukhuset och pratade med honom, dvs. pratade med mig själv, eftersom han låg i coma). Kapitel 4, till sist, sätter ut några möjliga litterära och språkliga hållpunkter, både för mitt eget framtida skrivande och för det “litterära klimatet” generellt, med “Auerbach-essän” (sid 67-73) som nyckeltext.

Två av Lennarts konkreta frågor kräver kanske också svar. “Vilka är ‘de ögonblickliga, stensäkra bevis på min tidigare existens’ som denne dock hinner överlämna?” Lennart, jag är lessen, men det har jag glömt! Det låter illa dumt, men jag har inte en aning, och tur är kanske det… “Och varför letar GP efter bevisen i sina papper, och där hittar ‘hela fristående system av ord, konturer av en annan mening’?” Detta vet jag däremot! Jag har (periodvis) alltid varit en enveten omläsare av mina egna texter. Så fort de ligger i tryck, eller t.o.m. så fort jag postat dem på bloggen, har de fått ett annat, ett avskilt och av mig oberoende liv, och därmed fått betydelseskiftningar och nya nyanser som på sätt och vis gör de till en annan författares texter. Det är som om jag letar efter svar i dem. Eller ledtrådar.

Hur som helst, underligt nog: smal som den är, så fick Idiotikon faktiskt oväntat bra kritik (oväntat i alla fall av mig: Eric Fylkesson på Janus tyckte den var genialisk, men så är han ju själv ett geni, så han borde ju veta…). Björn Gunnarsson i G-P drog bl.a. paralleller med en för mig då okänd Jean Baudrillard, vilket ledde till mycket ny och spännande läsning.  Petter Bergman i AB var mycket vänlig och hade intressanta saker att säga om Ezra Pound, bland annat. “Auerbach-essän” blev separattryckt ett par gånger i några tidskrifter (minns inte vilka). Och så vidare. Överhuvud taget är nog “Idiotikon” – jämte Ericssonbiografin från 2000 – den av mina böcker som jag är minst missnöjd med.