Om man tittar tillbaka på WikiLeaks och Assangehistorierna – för dom har ju i och med “Cirkus Assange” (©R. Fleischer) blivit två olika narrativ, trots att kopplingarna verkar så uppenbara – så som dom utspelat sig sedan förra sommaren så öppnar sig, i alla fall för mig, frågan i rubriken med en insisterande envishet.

Varför har Sverige kommit att spela en såpass framträdande roll i dramat? Det finns så klart tillstymmelser till svar. Läget med servrarna, Bahnhof, Piraterna, osv, osv – OK. Assange är nån som knullar allt som har puls, svenska sexlagar är ofta mer finmekansiska än finanslagstiftning, och de två krockade på ett olyckligt vis – OK, kanske…

Men inget av detta räcker som förklaring, syns det mig.

Jag kan inte vara den ende som ser aspekter av det “mörka” Sverige igen, det land varigenom en iskall vind en gång för alla drog (©L. Borgnäs), det extraordinary-renditionistiska-vi-ses-på-Bromma-halv-nio-no-problem-Sverige, det Sverige som producerar dessa socialdemokratiska advokater-on-the-make för vilka rättvisan – t.o.m. ner på natural justice-planet – är ämne för politiska förhandlingar, kompromisser och understandings.

Var i hela friden producerar dom människor som Claes Borgström? Gislaved?

Jag slogs en gång, för flera månader sedan, av tanken att den här tsunamin av dokument kanske innehåller något om Palmemordet. (Det har ju kommit dokument från 1970-talet, så tidsdistansen är inte så viktig). I februari är det 25 år sedan, och ingen preskriptionstid kommer ju nu längre att gå ut, det finns alltså – som Pressylta ofta påpekat – ingen som helst juridisk anledning för såna som vet nåt att börja babbla den 1 mars 2011.

Men jag tror inte utsikterna för några avslöjanden i den riktningen – i alla fall från WikiLeaks i nuvarande mode d’operation – är särskilt realistiska. Saker som Palmemordet pratar man inte om på Siprnet, för att uttrycka det krasst.

Jag försöker formulera detta så icke-konspirativt jag kan, för jag har inga smidda ränker att erbjuda som förklaring. Det är bara det att – utifrån sett – ett svenskpolitiskt bildspråk har tagits i bruk igen som jag känner igen från förut: en statsapparatisk chiaroscuro där kontrasterna ibland är vilseledande, där ljus blir mörker, och där ögonvittnen blir skådespelare.