Klasshatet lever
Categories: Brittiskt allmäntThursday, Dec 2, 2010
Jag hade ett chaffisjobb igår och idag. Jag körde dit igår, och hämtade idag, vännen Lizzy Nolan till och från Röda Korsets välgörenhetsjulbazar i Kensington and Chelsea Town Hall, där Lizzy sålde (eller försökte sälja…) sina rasande fina, ähm, kläder. Kappor för damer, får man väl kalla dem. Damkappor. Tjusiga saker, alltihop. Dock inte i färger som passar mig.
Hur som haver. Ekvationen kensington + chelsea + röda korset + välgörenhetsbazar resulterar bara i en enda siffra: engelsk övre medelklass i hela sin stenrika, åsneskriande, självgoda självklarhet. Fy fan vad jag avskyr dessa billiga, upmarket Untermenschen… Barbourrockar, gummistövlar, 4-wheel drives med genuin lantislera på fälgarna, yah-ha-yah-ha… Det var champis på gång och en av dom betackade sig med, “Sorry, jag dricker bara vintage…”.
Det finns en social vulgaritet i England som inte är av denna världen, och den definieras ofta av orden Kensington och Chelsea. Lizzy och jag körde äntligen tillbaka hem via Camden och Islington, det var vid sextiden, snön virvlade om oss. Väl inne på Canonbury Road sa jag, “Safely back in the the East…”. -“Inte ännu,” sa Lizzy, “Det här är fortfarande N1, inte E8. Shut up and drive.”