Jag Trodde Inte Jag Skulle Gilla Det, Men Jag Tror Jag Tar En Till (Tre)

På tal om Irland. En av de klokaste saker jag nånsin gjort var att ta med mig min annoterade amerikanska pocketupplaga av Finnegans Wake när jag åkte till Dublin 1971, där jag bodde i ett drygt år. Jag tog alltså med den i akt och mening att läsa den “på plats”. Jag fattar fortfarande inte riktigt hur jag bar mig åt för att vara så klok… Det måste ha varit drogerna.

Vilket jag då gjorde, läste den alltså, från första raden till sista. Och sen måste man ju ge efter för frestelsen och börja om från början igen, och läsa de första tio sidorna än en gång, bara för att få cirkeln ordentligt sluten. Fast “läsa” är ju då ett högst diskutabelt ord i det här fallet. Vad man nästan omedelbart upptäcker är att läsningen sker på helt andra förutsättningar än i konventionell prosa.

Lite av samma sak sker med Gertrude Steins repetitiva manér. Man växelvis kanar fram på glashal is ena stunden; i nästa stund studerar man texten i mikroskop; det handlar om ett slags höjdförskjutningar, ständiga nivåväxlingar. Ena stunden är det det lätt porriga, burdusa, fenomenala barnspråket – det hjälper ju att Joyce är så jävla rolig också – och i nästa stund en bit mager oxfilé av narrativ exquisiteness, till exempel en dialog som fokuserar allt man liksom inte trodde gick att fokusera.

Bit för bit träder berättelsen fram om pappa HCE (“Here Comes Everybody”), om mamma ALP (“Anna Livia Plurabelle”), om sönerna Shem författaren och Shaun brevbäraren. Och om puben, och om vad pappa hade för sig den där kvällen i Phoenix Park. Nånting hände där i parken, en del vill mena av sexuell natur, andra vill mena av mer spirituell d:o. Men ALP klarar skivan, hon får på något sätt Shem att författa ett brev, som Shaun levererar. Det finns några glänsande vackra kärleksförklaringar mot slutet, från ALP till HCE, som bitvis påminner om Mollys monolog.

Slutet gott, allting gott, alltså. Försåvitt man inte börjar om från början igen, för då kan det gå hur som helst.

“Jag kan verkligen rekommendera denna bok, och ser fram emot författarens nästa” (Jules Feiffers recension av Bibeln)