Jag har haft fem stora förälskelser i mitt liv, och en av dem är jag fortfarande ihop med, tack och lov. En annan, för många decennier sedan, ska jag bara kalla M. Hon var finsk-engelsk, fantastiskt vacker, rasande intelligent. Det var kring 1976-77.

Men jag hade en rival. Och M var helt klar med detta, total transparency, hon sa bara: “Jag tycker om Tim lika mycket som jag tycker om dig, trots att han är den han är, jag kan inte hjälpa det. Jag älskar dig, jag älskar Tim. Jag vet inte vad jag ska göra”. Och i och med att Tim var den han var, så visste jag att hon talade sanning.

Tim var Tim Hardin, mannen som skrev ‘If I Were a Carpenter”, “Reason to Believe”, “Simple Song of Freedom”, ett av dom största låtskrivargenierna vi har förlorat till heroinet. Och därmed ännu ett argument varför Isobel och jag och andra har så jävla rätt om drogpolitiken: vi får inte förlora fler genier och icke-genier. Sluta moralisera, vi måste avkriminalisera beroendet.

Hur kunde jag inte sluta älska M…? En dag på våren 1979nånting gick jag alltså upp till M för att göra slut. Tim var ett 98-procentigt vrak vid den här tidpunkten, han låg på M:s soffa, flintskallig, stum, dreglande. Jag hade inget att säga. Jag tittade på M, hon på mig. Och så gick jag hem. End of story.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Annat än att jag stötte på en gammal kamrat idag, som har gått under, och för att än en gång försöka hamra hem poängen om att vi inte får bestraffa beroende. Dom är våra medmänniskor, och dom behöver rena sprutor, för helvete, det är väl det minsta vi kan klara av: varför är det fortfarande överhuvudtaget en debattfråga i Sverige? Vi måste vänja av dom med rent tjack och rena sprutor. Receptheroinet är det enda som funkar.

När det sedan gäller Tim Hardin ska man alltid lyssna på originalet. Simple Song of Freedom. If I Were a Carpenter. Och hans mästerverk Reason to Believe. Lyssna på Reason to Believe först.