Petimätern i mig har lagt märke till, särskilt på sistone, att det blivit en ovana i svensk press att sätta imperativ efter imperativ i oregelbundna verb, i stället för infinitiv. Tidningen Expo har ett “föreläsningspaket” för gymnasielever som heter “Våga ifrågasätt!” Samma här, i Nina Jansdotters 5:e karriärtips… Googla på “våga besök” och ett halvdussin nyliga exempel dyker upp från tidningsartiklar och annat. “Sluta vara så försiktig och våga ös på med färg!” uppmanar Veckorevyn.

Vad är det som pågår? Man blir väl antagligen bara “smittad” av att regelbundna verb är likadana i imp och inf, som i “Våga granska Israel!” (AB-kulturen nyligen) och den tacksamma “dubbla emfas” som därav följer. Nu är min inställing till grammatiska förändringar så Lasse Faire den kan bli (och grammatiska skiftningar över tid handlar ju nästan alltid om att göra saker och ting kortare, som här). Jag tycker bara det låter så vajsing: dåligt snickeri, vingligt, fallfärdigt.